”Avatar” är vinterns stora bioupplevelse
Äventyr Avatar: The way of water
Regi: James Cameron
Med: Sam Worthington, Zoe Saldaña, Kate Winslet, Stephen Lang, Britain Dalton m.fl. USA, 2022 (193 min)
Här är en god nyhet: 3D är coolt igen. Minns var du läste det först.
Ja, det är en god nyhet. För även om ingen längtat specifikt efter klumpiga och fula plastglasögon under biobesöket så betyder återkomsten av dem också återkomsten av episkt berättande, magnifika miljöer och pampig verklighetsflykt på duken. Det vill säga den klassiska bioupplevelsen.
”Avatar: The way of water” är just en typisk sådan. Action och explosioner tillräckligt bombastiska för att imponera. En fantasivärld spektakulär nog att hänföra. Och huvudpersoner tillräckligt väl utmejslade för att kännas i hjärtat.
Men så vet filmskaparen James Cameron precis vad som krävs av en uppföljare till en storfilm, han har gjort ”Terminator 2: Judgement day” (1991) och ”Aliens” (1986). Båda generellt ansedda som minst lika bra, om inte bättre, än originalet.
Framför allt är det tonårskillen Lo’ak (Britain Dalton) som berör i ”Avatar: The way of water”. Han har levt hela sitt liv i frid i paradiset Pandora. Hans pappa är den nobla och rakryggade ledaren Jake Sully (Sam Worthington) som en gång i tiden ledde Na’vi-folket i försvaret mot människornas brutala attack på deras samhälle. I dag är Sully inte krigare i första hand utan familjefar, och har alltså mer att förlora om människan skulle få för sig att ta över Pandora igen.
Självklart får människan för sig det. Inte minst eftersom det finns personlig hämnd i sikte. Sully flyr därför med familjen till vattenfolket där barnen leker med majestätiska vattendjur och simmar i hemliga undervattenslandskap.
Utmaningen är stor för Lo’ak och hans bror Neteyam (Jamie Flatters). I deras nya hem finns spännande tjejer, andra tonårskillar som måste imponeras på och olika farligheter som lockar av en eller annan anledning. För även om Lo’ak är blå, har alvöron och är över två meter lång så är han en tonåring. Han lunkar fram med ynglingens klumpiga gångstil och trumpna min. Stundtals är det rent rörande.
Även om Sully är en kompetent ledare och militär är han också pappa. Att ta in far-son-dynamik och en förälders eviga dilemma (hur ska man skydda sina barn och samtidigt förbereda dem för faror?) skänker filmen dess hjärta. Att också låta havsvarelser bli levande skapar värme och engagemang (och även magont när attacken på Pandora också innebär blodiga attacker på marint liv).
Det är helt enkelt mycket film på en och samma gång. Det gör att vissa karaktärer inte riktigt får den plats de behöver, och filmens handling är ganska tunn. Men det kan komma att ändras – en tredje film i serien är redan gjord och en fjärde under produktion. Sammanlagt tänker man sig sju ”Avatar”-filmer framöver.
Vilket kan betyda att streamingtjänsterna har krismöte i detta nu kring hur de ska konkurrera med äkta cineastiska äventyr, som ju faktiskt inte går att översätta till tv. Inte ens med 3D-glasögon på hemma i soffan.
Men så länge håller krismötet nog inte på, ”Avatar: The way of water” ska ha kostat 350 miljoner dollar att producera och måste segla upp som en av världens fem mest inkomstbringande för att inte gå back. Det vill säga – filmer som dessa kommer inte kunna massproduceras framöver direkt.
Detta gör ju också att en teknologiskt avancerad och visuellt bländande film som denna blir svår att bedöma utifrån en vanlig skala. Men till syvende och sist handlar ett biobesök om upplevelser. Om det som stimulerar känslorna och det som stimulerar fantasin. Och denna vinter kommer ingenting att stimulera fantasin så mycket som James Camerons undervattensvärld.
"Till syvende och sist handlar ett biobesök om upplevelser. Om det som stimulerar känslorna och det som stimulerar fantasin.
Titta också på: “Avatar” (James Cameron, 2009) “Dansar med vargar” (Kevin Costner, 1990) ”Blade runner” (Ridley Scott, 1982)