Den sista adventskalendern

Del 28 av 35. Viveka berättar att hon fått ett bud på gården. ”Va? Funderar du på att sälja?”, säger Petra oroligt. Vad skulle hända med henne och Charlie om handelsträdgården fick en annan ägare? Skulle de bli tvungna att flytta? Viveka ser skuldmedveten

Del 27 av 35. Petra och Nick tar en promenad med hunden och Nick berättar mer om sig själv än han gjort tidigare. Nästa dag går Petra in till byn och vidare mot hamnen utan att riktigt veta varför, men kanske behöver hon komma bort en stund och fundera igenom allt som hänt den senaste tiden, tänker hon.

Petra stannade och tittade ut över hamnen och det spegelblanka vattnet. Nick hade skickat ett sms om att han skulle stanna i Helsingborg över natten men att han hoppades hinna tillbaka i tid för ljusfestivalen. Även om de inte hade några skyldigheter mot varandra var hon glad över att hans meddelande. Och det kändes skönt att de talat ut med varandra. ”Ser man på, har du och Jojje hittat hit ikväll igen?” ”Hej”, svarade Petra och log mot Holger. ”Det är en sådan fin kväll att jag inte kunde motstå att gå hit.” Trots att Holger kommit från det motsatta hållet vände han om och gjorde henne sällskap. Precis som om det varit bestämt på förhand att de skulle promenera tillsammans. ”Handelsträdgården verkar gå bättre nu”, sa Petra efter en stund. Hon visste inte varför hon kom in på just handelsträdgården men det kändes som ett tryggt ämne att prata om. ”Japp. Det är full rulle nu för tiden.” Holger pekade mot vågbrytaren. ”Ska vi gå ut på piren?” ”Gärna.” ”Det verkar som om ni trivs riktigt bra nu”, sa Holger när de passerade sjöbodarna. ”Det gör vi”, svarade Petra. ”Det enda jag önskar är att Charlie ska få nya vänner. Nu umgås hon mest med Maja.” ”Så fort hon börjar skolan löser det sig nog. Sysslar hon med någon sport?” ”Inte just nu. Men hon har sagt att hon vill prova på tennis”, svarade Petra och stannade för att låta Jojje nosa på en pelare. ”Det är ganska dyrt men jag tänkte att jag kanske har råd till hösten.” ”Det är inte den billigaste sporten”, höll Holger med. ”Hon är inte intresserad av fotboll?” ”Hon höll på med det innan vi flyttade, men hon har sagt att hon inte vill fortsätta.” ”Varför inte?” frågade Holger samtidigt som de vände tillbaka mot hamnen igen. ”Jag vet inte riktigt. Hon var riktigt duktig.” ”Nåja, hon kanske vill ta upp fotbollen senare. Ibland behöver vi släppa taget för att inse hur mycket vi saknar saker och ting.” ”Det låter nästan som om du pratar om dig själv?” Petra visste att hon var framfusig, ändå kunde hon inte låta bli att fråga. Möjligen för att hon behövde höra att andra gjort som hon och Charlie, men ändå blivit lyckliga. ”En gång var jag tvungen till det.” Holger såg ut att fundera på om han skulle fortsätta eller inte. ”Jag träffade en kvinna som jag var tvungen att släppa taget om, trots att jag älskade henne.” ”Din fru.” Petra vågade sig på att ge hans arm en lätt tryckning. ”Saknaden efter Ester kommer alltid finnas kvar. Och minnena.” Holger gjorde en paus innan han fortsatte: ”Det verkar i alla fall som om Charlie mår lite bättre nu?” ”Ja, jag tror det. Jag tänkte på det där du sa om att hon är rädd att förlora mig och jag misstänker att du har rätt”, sa Petra och kramade om Jojjes koppel. ”Viveka sa dessutom något liknande. ”Vad känner du inför det?” ”Jag blir ledsen när hon säger att jag skulle ha det bättre utan henne och när hon tror att hon är en belastning för mig.” Petra kramade om kopplet. ”Vi hör ihop och jag kan inte tänka mig att vara utan henne.” ”Fast du har gett upp ganska mycket för Charlies skull.” ”Jag skulle göra det flera gånger igen.” ”Det kan jag förstå”, svarade Holger. ”Har ditt beslut om att inte arbeta som frisör också med Charlie att göra?” ”Inte alls, jag är bara klar med det.” ”Du låter som Viveka.” ”Gör jag?” frågade Petra och lät Jojje välja väg när de nådde villaområdet på andra sidan om hamnen. ”Hon sa alltid att hon var klar med sitt jobb när hon återvände hit, men innerst inne tror jag att hon sa så för att skydda sig själv.” ”Från vadå?” Holger suckade. ”Från att gå sönder av längtan, antar jag.” De gick förbi några hus vars fönster lystes upp av julstjärnor. ”Så länge jag kan minnas drömde hon om att utbilda sig till kostymör och arbeta på en stor teater.” Petra lät det Holger sagt sjunka in. Hade han rätt? Och gällde det i så fall henne själv också? Gav hon upp sin dröm för lätt? ”Finns det någon anledning till att du inte vill jobba som frisör här i trakten?” ”Det finns ingen salong i byn.” Petra försökte låta lättsam på rösten men hörde själv att hon misslyckades. ”Det är väl inget hinder. Vi har flera frisörsalonger i närheten och med din erfarenhet skulle du inte ha några problem att få jobb. Efter vad jag förstår har du verklig talang för ditt yrke.” ”Vem har sagt det?” Holger såg med ens generad ut. ”Jag har nog sagt för mycket är jag rädd.” Han stannade upp. ”Här ska jag svänga av. Det var trevligt med sällskap.” ”Men…” ”Vi ses imorgon.” Petra följde Holger med blicken innan hon såg på Jojje som gnällde och ville gå upp för gatan. ”Vi är långt hemifrån redan. Vi får gå längre en annan dag.” Petra drog i kopplet men hunden spjärnade emot och gläfste. ”Jaja, en liten bit till, men sen går vi hem och …” Längre än så hann hon inte innan Jojje lyckades krångla sig ur kopplet och satte av längs trottoaren. Fasiken också. Petra sprang efter honom. När han försvann in genom hålet i en häck stönade hon frustrerat. Hur skulle hon få tag på honom nu? Hon skyndade fram till grinden och in i den okända trädgården. ”Jojje?” ropade hon och försökte urskilja honom i dunklet. Varför skulle han in här? Huset framför henne låg i mörker och tack vare all orörd snö såg hon att det var länge sedan någon hade varit här. Hon drog fram mobilen och lyste framför sig. Där var Jojjes fotspår! Petra följde dem och när hon äntligen fick syn på honom stannade hon abrupt. För Jojje stod utanför ytterdörren, krafsade med tassen mot träet och gnällde som om han ville komma in. Och med ens förstod hon att hon hittat hans riktiga hem.

Kapitel 31

Torsdagen den 15 december Ljusfestivalen är något utöver det vanliga. Under den här kvällen går hela byn samman och skapar magi längs huvudgatan. För mig betydde den här kvällen allt och det var då vi skulle visa upp oss som ett par. Men det blev inte som jag hade tänkt mig. Han kom inte, och jag fick kämpa för att inte visa min besvikelse. Ljusfestivalen var trots allt min skapelse. Det var inte helt enkelt att prata med Viveka i enrum, insåg Petra efter att hon flera gånger blivit avbruten av kunder eller Holger. Charlie hade som tur var valt att sitta hemma och plugga. Det var för kallt för att vara ute, hade hon sagt när Petra snörade på sig arbetskängorna och drog på sig den fodrade jackan. Något Petra kunde hålla med om. När Viveka till sist var ensam skyndade hon sig fram. ”Har du tid några minuter?” ”Javisst”, svarade Viveka och fortsatte snurra bindtråd runt en kotte. ”Är det till hotellet?” frågade Petra och fingrade på en av bordsdekorationerna. ”De ska ha nya varje vecka och det gäller att variera sig.” Viveka log stort. ”Det här var precis vad vi behövde och nu kanske jag inte …” ”Vadå?” ”Jag har fått ett bud på gården.” ”Va?” ”Jag fick det för ett tag sedan. Innan ni kom hit.” Viveka la ner kotten på arbetsbänken. ”Jag vill inte att du berättar det för Holger, han kommer bli så upprörd.” ”Så du funderar faktiskt på att sälja?” Petra försökte att inte visa hur orolig hon blev av Vivekas ord. Vad skulle hända med henne och Charlie om handelsträdgården fick en annan ägare? Skulle de i så fall bli tvungna att sälja lägenheten? ”Nja, eller jo, det gör jag. Fast nu vet jag inte längre.” Viveka såg med ens skuldmedveten ut. ”Jag borde inte ha sagt något till dig.” ”Men vill du inte ge gården en chans? Nu när vi gjort en del förändringar och det går bättre.” Vivekas avslöjande var som en kalldusch. Även om Petra anat att det kunde bli så här hade hon aldrig trott att det redan gått så långt som ett konkret erbjudande från någon. ”Holger och jag börjar bli för gamla för att kämpa i motvind”, sa Viveka och fokuserade på dekorationerna. ”Jag vet inte hur länge till vi orkar kämpa.” Petra såg Holger framför sig. Trots det Viveka sa om hans ålder trodde hon inte att han ville leva pensionärsliv. Snarare tvärtom. ”Fast om ni tar in hjälp? Då kan ni trappa ner utan att sälja.” ”Just nu har vi inte råd med det. Jag har knappt råd att betala dig och du har en så låg lön att jag skäms.” ”Vi bor gratis och vi får frukost och lunch. Lönen du betalar utöver det är fullt tillräcklig”, ljög Petra. De klarade sig, det var det viktiga, även om de var tvungna att noga överväga varje inköp. ”Men jag vill att du ska ha en ordentlig lön med tanke på hur mycket du gör för oss.” ”Den räcker bra just nu.” Petra snurrade på bindtråden för att ha något att göra med händerna. ”Måste du bestämma dig nu?” ”Inte än, men snart. Erbjudandet gäller bara månaden ut.” ”Vem är köparen?” ”Det spelar ingen roll.” Vivekas ord fick Petra att stanna upp med det hon höll på med. Var det någon hon kände? ”Hur som helst var det väl inte det här vi skulle prata om, eller hur?” Viveka återgick till att göra i ordning bordsdekorationerna. ”Jag hörde att du träffat Holger på din kvällspromenad igår.” ”Vi hade sällskap en bit.” Petra harklade sig. ”Finns det något jag kan göra för att hjälpa dig med gården? Jag har inte mycket pengar men jag kanske kan bidra med något annat?” Viveka såg på Petra med öm blick. ”Du har gjort tillräckligt. Bara det att ni hjälper oss inför jul betyder massor.” ”Men jag … Jag hade inte tänkt säga något förrän vi var helt klara men jag, Nick och Charlie håller på med en hemsida och webbshop till er. När den är uppe kan ni ta emot beställningar från hela landet.” ”Rara, rara flicka”, mumlade Viveka med grumlig röst. Hon drog in Petra i sin famn. ”Jag vill inte att ni förlorar gården. Jag vet hur ont det gör att lämna det man älskar.” Petras försökte trycka tillbaka gråten men det var som om all sorg över salongen och det som hänt vällde över henne. ”Förlåt för att jag är så upprörd, det är ditt beslut, såklart. Det är bara så mycket annat som händer just nu. Förutom det här så tror jag att jag har hittat Jojjes riktiga hem. Charlie kommer bli förkrossad när hon får veta det.” ”Det väntade jag mig inte. Hur hittade du det?” ”Han ledde mig dit igår, när jag promenerade på andra sidan om hamnen. Det är ett rött hus på Stenmansgatan.” ”Varför tror du att han bor där?” ”Han gick raka vägen till ytterdörren och försökte komma in genom att krafsa och gnälla. Det var ingen där och huset verkade öde. När jag skulle gå därifrån fick jag bära iväg honom.” Petra kastade en blick mot ingången. ”Jag vill inte att Charlie ska få reda på det än. Hon är så förtjust i Jojje och jag vet inte hur hon reagerar.” ”Jag förstår att du är orolig. Har du adressen så ska jag ta reda på vem som bor där?” ”Det har jag redan gjort. Majvor Gustavsson.” ”Majvor.” Viveka såg med ens fundersam ut. ”Är du säker på att det var Majvors hus?” ”Ja, jag tog en bild av det till och med.” Petra bläddrade fram fotot på sin mobil innan hon räckte fram den så att Viveka kunde se. ”Det är Majvors hus. Det är bara det att…” Viveka tystnade. ”Jag måste kolla upp några saker. Har du möjlighet att ta över här en stund?” ”Okej, men …”, började Petra men Viveka var redan halvvägs ute ur växthuset. Klockan var nästan halv sju när Petra, Charlie och Viveka promenerade mot byn. Även om Petra ville fråga om Viveka lyckats få tag på Jojjes matte fick det vänta. Hon ville inte oroa Charlie i onödan och innan hon visste hur det låg till med allt var det dumt att ta upp vad som hänt. Medan Petra lyssnade på Vivekas och Charlies småprat slogs hon av hur annorlunda tillvaron blivit sedan de kom hit. På ett bra sätt. För efter flera månader började hon och Charlie äntligen nå fram till varandra igen. Dessutom trivdes de båda på gården med de andra. Åh, hon hoppades verkligen att Viveka inte bestämde sig för att sälja.

Har ni sett?” utbrast Charlie när de närmade sig byn. Petra tittade åt det håll systerdottern pekade och drog efter andan. Överallt hängde ljusdekorationer och lysande figurer. Det är som att befinna sig mitt i en amerikansk julfilm, tänkte hon och följde efter de andra. ”Ni borde bli berömda för det här”, sa hon när de fortsatte längs gatan och beundrade belysningen. ”Vi var faktiskt med i ’Landet runt’ för några år sedan”, svarade Viveka. ”Och då var ljusfestivalen inte alls lika stor som den är idag.” ”Det är helt underbart!” Charlie stannade till vid Snäckans kafé, där en glittrande julgran lyste mot besökarna. ”Nu är det inte långt kvar till pepparkakstävlingen. Är du och Maja klara?” frågade Petra och kikade in i kaféet. ”Inte riktigt. Maja har sagt att vi ska göra det sista imorgon.” Charlie sken upp och vinkade mot någon. ”Där är hon.” Petra såg hur Maja lösgjorde sig från en grupp människor. ”Har ni sett Granlunds renar, de är helt otroliga”, sa hon när hon kom fram till dem. ”Inte än, men de flesta verkar ha lagt extra krut på belysningen i år”, svarade Viveka. ”Verkligen. Jag tror till och med att folk från lokalteve är här för att göra ett reportage.” ”Utmärkt. Det är precis vad byn behöver!” Viveka sneglade på klockan. ”Vi borde nog röra oss mot torget. Annars missar vi när julgranen tänds.” Maja krokade arm med Petra. ”Vi måste köpa glögg och pepparkakor också.” ”Det låter fint. Jag ska bara säga hej till Mary”, sa Viveka. ”Charlie, du kan väl följa med mig? Jag tror att Marys barnbarn Anna är hos henne. Ni kommer nog gå i samma klass efter jullovet.” Petra såg Charlies tvekan. ”Vill du att jag också följer med?” ”Varför då?” Svaret kom direkt och flickan sträckte på sig. ”Gå ni, så ses vi senare.” ”Hon klarar sig”, sa Maja. ”Vi tar och paxar en bra plats så länge.” Petra och Maja banade sig fram genom folkmassan och stannade vid ett av stånden som sålde glögg. ”Hur är det med dig?” frågade Petra försiktigt. Majas glada leende försvann. ”Ärligt talat är det så där.” ”Har inte Kalle kommit hem än?” ”Vi får inte tag på honom.” Maja suckade lågt. ”Han trycker bara bort våra samtal och mamma och pappa är förtvivlade. De funderar på att åka och leta efter honom.” ”I Köpenhamn?” ”Ja, fast hur ska de hitta honom? Det går ju inte. Kalle är dessutom vuxen, vi kan inte göra någonting mot hans vilja.” ”Fast jag förstår att de vill försöka”, sa Petra. ”Grejen är den att jag och Kalle hade ett stort gräl på telefon igår, när han för en gångs skull svarade. Han skrek att jag är ett uselt stöd och att jag ska hålla mig undan.” ”Jag tycker snarare det låter som att du och dina föräldrar är ett fantastiskt stöd”, sa Petra och flyttade på sig så att ett äldre par kunde komma förbi. ”Han ska vara glad att han har er vid sin sida.” Majas ögon fylldes med tårar. ”Jag vet att Kalle måste ta tag i sina problem själv. Det kvittar vad vi gör så länge han inte vill förändras. Men det känns så hemskt alltihop.” Petra tog Majas hand i sin. ”Jag förstår att det är frustrerande att inte kunna hjälpa.” ”Det är fruktansvärt. Jag borde förmodligen inte ha pressat honom så hårt, men jag försökte få honom att förstå vad det är han gör mot sig själv.” En röst bakom dem fick Maja att vända sig om och säga: ”Jakob!” ”Hallå, hur är läget? Har ni hört något?” ”Ingenting.” Jakob gav Maja en kram. ”Vi kan köra till Köpenhamn om du vill.” ”Jag tror inte att det är någon idé, men jag är glad att jag har hamnat på din vänlista och inte längre är den jobbiga lillasystern”, sa Maja i ett försök att lätta upp stämningen. ”Det var länge sen du var det”, sa Jakob och drog på munnen innan han blev allvarlig igen. ”Säg bara till om jag kan göra något.” ”Du har gjort tillräckligt. Ärligt talat vill jag bara koppla av ikväll och försöka glömma allt för en stund. Jag är så trött på att ständigt vara orolig, och jag blir tokig av att bara gå hemma. Låter jag hemsk?” ”Inte alls, jag vet hur mycket du bryr dig om Kalle”, svarade Jakob med mjuk röst. ”Vill du köpa glögg?” ”Jag kan handla”, sa Petra för att låta dem vara ensamma en stund. ”Stanna här så kommer jag strax. Vill ni ha med eller utan alkohol?” ”Utan”, svarade Maja. ”Med tanke på allt stök de senaste veckorna skulle jag ligga och yra på marken efter ett glas.” ”Jag tar också utan. Jag har jour”, sa Jakob. ”Det har väl du alltid”, sa Maja och buffade till honom innan de började prata lågt med varandra. Medan Petra väntade på glöggen hon beställt såg hon sig omkring. Flera ansikten kände hon igen från deras utflykter och luciauppträdandet. Andra var nya. Hon spejade efter Holger men såg honom ingenstans. De hade pratat om ljusfestivalen under dagen och han hade lovat att komma hit. Hon hoppades att han inte ångrat sig. Men, var det inte Nick som stod där borta? I samma stund såg han åt hennes håll. Petra höjde armen i en vinkning och blicken han gav henne fick henne att vilja rusa dit och kasta sig i hans famn. ”Jag tänkte väl att ni skulle vara här”, sa Nick efter att han banat sig fram genom folkhavet. Han gav henne en kyss på kinden och backade ett steg. ”Vad fin du är.” ”Tack”, svarade Petra. Innan hon hann ångra sig lutade hon sig fram och snuddade med läpparna mot hans. Hon log åt hans förvåning innan hon villigt lät sig dras in i hans famn. ”Jag har saknat det här”, mumlade han och kysste henne. Petra slog armarna om hans hals och fördjupade kyssen. Varför hade hon försökt stå emot så länge? Åt helsike med framtiden, det här var … ”Hallå där, turturduvor, här kommer er glögg”, sa kvinnan som Petra beställt av. Petra skrattade till och tog emot glöggen. ”Vill du ha?” frågade hon Nick. ”Gärna”, svarade han och la armen om hennes axlar. Efter att han också hade fått en mugg glögg letade de upp Maja och Jakob som tagit plats på läktaren. Viveka och Charlie hade hittat en plats bredvid Mary och en flicka i Charlies ålder och Petra vinkade till dem. ”Det är nog lika bra att vi stannar här”, sa Maja och rättade till de utplacerade fårskinnen. ”Vi kan träffa dem efter ceremonin.” ”Det blir perfekt”, svarade Petra och lutade huvudet mot Nicks axel. Vad hon hade saknat det här. Även om hon visste att deras relation inte skulle leda någonstans bestämde hon sig för att strunta i det. I alla fall just nu. Hon flätade ihop fingrarna med Nicks och medan torget fylldes av folk spejade hon återigen efter Holger. När hon fick syn på en rutig gubbkeps en bit bort sträckte hon på sig. Jo, det var han. Hon ropade Holgers namn, men han hörde henne inte utan tittade sig vilset omkring. Han såg så ensam ut där han stod. En äldre man, utan någon att prata med trots att han befann sig mitt i en folkmassa. Petra reste sig upp för att hämta honom när en röst från scenen fick henne att vända blicken dit. När hon tittade mot Holger igen var han borta.

Kapitel 32 Fredagen den 16 december

Julkulan föreställer handelsträdgården. Mitt hem. För trots att jag och mamma ofta är oense om saker och ting älskar jag mitt hem. Jag älskar trädgården, äppelodlingen och doften av nybakat bröd från kaféet. Jag hoppas mamma vet hur mycket hon och handelsträdgården betyder för mig. Jag är inte alltid så bra på att visa det. Petra öppnade dörren till kaféet och gäspade stort. ”God morgon”, sa Viveka och tittade upp från tidningen. ”Var har du Charlie?” ”Hon sover fortfarande, det blev så sent igår.” ”Hon verkade ha roligt i alla fall.” Petra nickade. ”Jag tror hon var väldigt nöjd med att träffa en jämnårig. Tack för att du presenterade henne för Marys barnbarn.” ”Det var så lite. Anna och Charlie verkade trivas i varandras sällskap.” Petra slog sig ner vid bordet och hällde upp kaffe. ”Har du hittat Majvor?” frågade hon med låg röst. ”Jag har försökt, men det är inte lätt att få svar.” Viveka trummade med fingrarna mot bordet. ”Jag har frågat flera personer här i byn, men ingen har sett till henne på länge.” ”Har hon ingen familj som vi kan fråga?” ”Jag tror att hon har en brorson, jag ska se vad jag kan göra.” ”Det låter bra. Även om jag gärna vill behålla Jojje känns det så fel att han är här, när hans matte säkert saknar honom och är orolig.” ”Jag håller med.” Viveka lät blicken fara förbi Petra. ”God morgon, Holger! Har du tagit sovmorgon?” Den äldre mannen grymtade något till svar och slog sig ner vid bordet innan han sträckte sig efter kaffet och hällde upp en generös kopp. ”Jag såg dig på torget igår”, sa Petra. ”Men sedan tappade jag bort dig.” ”Var du och tittade på julbelysningen?” frågade Viveka. ”Jag tog en promenad och råkade hamna mitt i tumultet.” Holger vecklade ut tidningen och började läsa, till synes ointresserad av att prata. ”Det var synd att vi inte hittade varandra. Kvällen var riktigt trevlig”, sa Petra och bredde smör på en smörgås. ”Det där är inget för mig.” ”Åjo, det tror jag visst att det är”, sa Berit och satte sig med de andra. ”Du var ju en av initiativtagarna till hela det här ståhejet. Minns du inte det?” Holgers öron färgades röda. ”Det var länge sedan”, mumlade han och vände blad så att tidningen prasslade. ”Jag minns när du, Lilly och Viveka jobbade med ljusfestivalen. Hur ni engagerade hela byn och drog hit media”, sa Berit och småskrattade. ”Det var en himla kalabalik.” ”Ja, så roligt vi hade! Det var innan jag lämnade operan.” Viveka blinkade till som om hon kom att tänka på något. ”Det var en fin tid”, sa hon och tittade på Holger. ”Det var helt okej.” Holger ryckte på axlarna. Han tog en croissant, delade den och bredde smör på. ”Finns det ost?” ”Det är bara att hämta i kylen.” ”Jag gör det”, sa Viveka och försvann in i köket. Berit tog en croissant. ”Fick ni en trevlig kväll igår?” frågade hon och Petra nickade. ”Ljusfestivalen är som en konstutställning.” Hon tänkte tillbaka på kvällen och på hur mysigt det varit att tillbringa den med de andra. Särskilt Nick. Hon ruskade på sig för att komma tillbaka till verkligheten. ”Hur kommer det sig att du inte ville följa med?” ”Jag hade fullt upp med annat”, svarade Berit. ”Och vi har fullt upp idag”, muttrade Holger. ”Vi väntar en stor leverans och blommorna behöver komma in i värmen fort för att inte frysa sönder.” ”Jag och Charlie kan hjälpa till”, erbjöd sig Petra. ”Och jag kan skicka över Maja när hon kommer”, sa Berit. I samma stund kom Viveka tillbaka med osten och resten av frukosten pratade de om gårdagen. Viveka delade med sig av byskvaller och Holger låtsades vara försjunken i tidningen, trots att han log åt Vivekas berättelser och ställde en fråga då och då. Efter en halvtimme skyndade Maja in i kaféet och fortsatte mot köket med ett snabbt hej. Hon ser härjad ut, tänkte Petra och hoppades att det inte hänt något mer med Kalle. Hon ville inte fråga Maja inför de andra, men hon hoppades innerligt att allt var bra med hennes bror. Blommorna levererades i samma stund som Petra och Charlie kom ut på gårdsplanen. Efter en blick på Holgers stressade min skyndade de fram för att hjälpa till att få in allt i växthuset. Om blommorna dog skulle handelsträdgården förlora en avsevärd summa pengar. Något som bara inte fick hända. Petra lyfte upp en låda med julstjärnor och skyndade in i växthuset. På väg ut igen var hon nära att gå rakt in i Nick som hade händerna fulla av blommor. ”Hej”, sa hon häpet och möttes av ett leende. ”God morgon. Skynda dig ut och ta hand om resten.” Tillsammans fick de in allt i värmen på bara några minuter.