Den sista adventskalendern

Del 29 av 35. Under ljusfestivalen förenas Petra och Nick i en kyss. Petra känner att hon har saknat det. Och även om hon vet att deras relation inte kommer leda någonstans bestämmer hon sig för att strunta i det. I alla fall för tillfället. Nästa dag hjä

När de var klara pustade Holger ut och meddelade att han skulle skriva på fraktsedeln. Ett par armar smög sig runt Petras midja och fick henne att vända sig om. ”Jag har längtat efter det här ända sedan igår”, mumlade Nick och lät sina läppar snudda vid hennes. ”Tänk om någon ser oss …”, började Petra men tystnade när Nick ökade hettan i kyssen. Hon drog in honom bakom några benjaminfikusar och slog armarna om hans hals. ”Vad håller vi på med?” viskade hon. ”Njuter av varandra?” föreslog Nick och strök henne över ryggen. ”Vad gör ni?” frågade Charlie och kikade fram mellan växterna. ”Jag kysser Petra. Är det okej?” Charlie gjorde kräkljud och himlade med ögonen. ”Skaffa ett rum.” Petra fnissade och sjasade iväg systerdottern, men så fort Charlie lämnat dem ensamma blev hon allvarlig. ”Du vet att det här är superdumt.” ”Varför då?” ”För att du inte ska vara kvar här särskilt länge till.” ”Vi kan väl ta en dag i taget?” mumlade Nick och kysste henne igen. En dag i taget. Konstigt nog lät det helt rätt, tänkte Petra och besvarade hans kyss innan hon lösgjorde sig ur hans famn. ”Även om det här är jättemysigt behöver jag sätta igång att jobba.” Hon hade lovat att ansvara för handelsträdgården idag eftersom Holger och Viveka var upptagna med beställningar och fakturor. Var det ett tecken på att Viveka inte tänkte sälja trots allt? Hon hoppades verkligen det. ”Jag hjälper till”, sa Nick. Innan Petra hann svara honom var han i full färd med att diskutera dagens attgöra-lista med Charlie. Petra betraktade dem en lång stund innan hon vände ryggen till och plockade bort vissna blad från några växter, kände på jorden och gick för att hämta vattenkannan. Holger hade sagt att det var viktigt att växterna fick rätt mängd vatten beroende på sort. Azaleorna ville ha rikligt med vatten medan hyacinterna bara behövde en liten mängd. Och så var hon tvungen att akta så att blombladen inte fick vatten på sig eftersom det kunde göra dem missfärgade. Puh, det här är verkligen en hel vetenskap, tänkte Petra och fortsatte mot nästa bord med växter. ”Vill du hjälpa till i julbutiken idag?” frågade hon Charlie. ”Nä, jag ska träffa en kompis.” ”Vad kul, vem då?” ”Ja, alltså, om jag får.” Charlie såg med ens osäker ut. ”Anna frågade om jag ville komma hem till dem.” ”Såklart du får.” ”Jag ska börja i hennes klass efter jul.” ”Det låter fantastiskt …”, började Petra men hejdade sig när hon såg Charlies skeptiska min. ”Du låter som om jag har vunnit på lotto.” ”Förlåt, jag är bara glad att du har hittat någon som du vill… öh… hänga med. Ska jag skjutsa dig?” ”Viveka har lovat att göra det. Jag väntar på henne.” ”Då får ni allt skynda er”, sa Holger, som med långa steg var på väg till det andra växthuset. ”Hon har annat att göra än att skjutsa omkring på barn.” Charlie himlade med ögonen och med ens kändes allting så självklart. Att vara här. Med de andra. Och bara njuta av dagen. Några timmar senare hittade Petra Nick i färd med att reparera några hyllor längst in i växthusen. ”Så Holger och Viveka har satt dig i arbete”, sa hon och slog sig ner på bänken intill för att låta honom bli klar i lugn och ro. ”Jag erbjöd mig att göra några förbättringar”, svarade han. ”Det var länge sen jag gjorde sådana här saker.” ”Saknar du det?” ”Lite.” Nick stack ner hammaren i verktygsbältet. ”Att sitta på kontor har sina begränsningar. Jag hörde förresten av Viveka att du hittat Jojjes ägare.” ”När sa hon det?” ”För en liten stund sen.” ”Jaha. Det var faktiskt Jojje som visade mig var han bor.” Petra gjorde en paus innan hon fortsatte: ”Jag har inte sagt något till Charlie än.” ”Varför inte?” ”Hon har precis börjat finna sig tillrätta och om jag berättar att Jojje ska flytta …” ”Jag fattar.” ”Tycker du att jag gör fel som inte säger något?” Nick var tyst en lång stund. ”Är det inte bra om du förbereder henne på vad som ska hända?” ”Kanske. Jag vill bara inte göra henne ledsen.” ”Fast det kommer du behöva göra många gånger. Sånt är livet. Det viktigaste är att du visar att du finns där för henne när hon behöver dig.” ”Jag vet, men jag väntar tills pepparkakstävlingen är över. Hon ser så mycket fram emot den.” ”Det låter klokt.” Nick såg lite avvaktande på Petra. ”Förresten, jag har upptäckt något märkligt med din adventskalender.” ”Vad är det med den?” Nick rev sig i håret. ”Jag besökte turistbyrån igår och det visade sig att de inte har några kalendrar. Faktum är att de inte kände till att det fanns en adventskalender om Lilly och byn.”

Kapitel 33 Lördagen den 17 december

Pepparkakstävlingen är en tradition sedan många år tillbaka. Även om jag har försökt mig på flera pepparkakshus under åren som gått har jag aldrig lyckats knipa förstaplatsen. Det gör inte så mycket eftersom det egentligen är själva utmaningen som är det roliga. Har du bakat ett hus av receptet du fick eller vill du bara titta på andras fantasifulla verk? Oavsett vad du har valt att göra är tävlingen full av överraskningar. Petra drog på sig en marinblå stickad tröja och knäppte jeansen. Ända sedan Nick avslöjat att det inte fanns fler adventskalendrar hade tankarna snurrat i huvudet, och hon visste inte hur hon skulle förhålla sig till det faktum att hon var ensam ägare till Lillys sista adventskalender. Varför hade alla i byn ljugit? Om de ville berätta Lillys historia var det väl bara att göra det i stället för att blanda in en kalender? Jag måste prata med Viveka efter pepparkakstävlingen, tänkte hon och sneglade på Charlie. Systerdottern hade vankat av och an i lägenheten sedan hon vaknade och Petra ville inte förstöra den här dagen för henne. ”Är du laddad inför idag?” frågade hon så glatt hon kunde. ”Det känns som om jag ska spy.” Charlie kramade om Jojje. ”Tror du att vi kan ta med Jojje till tävlingen?” ”Vi kan fråga Viveka om man får ta med hundar till lokalen.” Petra strök den lilla hunden över huvudet. ”Kommer Maja hit eller ska vi mötas där?” ”Hon skickade ett sms om att vi ska ses där. Snälla, kan vi inte åka nu?” ”Redan?” Petra sneglade på klockan. ”Det är ju två timmar kvar.” ”Men vi kan titta på de andra pepparkakshusen och ta en promenad eller något.” Petra log mot Charlie. ”Du, det kommer gå bra. Jag lovar.” ”Hur kan du lova det, du vet ju inte hur de andras bidrag ser ut?” ”Det är sant. Men jag vet att ni har gjort ert allra bästa och det är något att vara stolt över.” Hon kramade om Charlie. ”Lilly vann aldrig och hon verkade rätt nöjd ändå.” ”Det var ju bra pepp”, muttrade Charlie men besvarade kramen. ”Kom nu!” En halvtimme senare gick Petra och Charlie runt och beundrade pepparkakshusen. Där var höga torn, en skrivmaskin, en ballong, flera slott och en trädgård. När de kom till Charlies och Majas bidrag drog Petra efter andan. Drömmarnas tåg, läste hon på texten. Låt tåget ta dig vart du vill och till vem du vill, oavsett om platsen eller personen finns i vår värld eller någon annanstans. Tåget var utsökt, med mängder av detaljer. Ångloket var garnerat med kristyr i olika färger och vagnarna fyllda med godis och paket i miniatyrformat. I skorstenen hängde en polkagris och Charlie och Maja hade till och med byggt en räls. ”Ert tåg är underbart”, sa Petra. ”Jag tänkte att tåget kan ta med resenärerna till dem de saknar”, svarade Charlie och fingrade på ett av de pyttesmå husen som de ställt vid sidan om rälsen. ”Maja ritade allt och jag hjälpte till att baka och dekorera.” ”Din mamma hade älskat det här.” ”Tror du?” Petra nickade. ”Det är jag övertygad om.” ”Jag saknar henne så, men …” ”Vadå?” frågade Petra försiktigt. ”Ibland känner jag mig ganska glad, men då får jag dåligt samvete för att jag inte är ledsen hela tiden.” Petra såg hur Charlie kämpade med gråten och drog flickan intill sig. ”Det är så det är. Ibland känns det bättre och ibland blir man ledsen. Med tiden blir dagarna man är ledsen färre men det betyder inte att vi slutar sakna eller älska Alice. Hon finns fortfarande inom oss.” ”Fast tänk om jag glömmer bort mamma?” ”Lilla gumman.” Petra strök Charlie över håret. ”Vi får hjälpas åt att hålla minnet av henne levande.” ”Hur då?” ”Genom att prata om Alice och titta på fotografier och filmer. Om du vill kan vi välja ut några bilder som vi kan förstora och sätta upp på väggen.” ”Det vill jag.” Charlie gned bort tårarna som letat sig fram. ”Där kommer Maja.” ”Ska vi ropa på henne?” frågade Petra. ”Jag ska bara gå på toaletten”, mumlade systerdottern. ”Vill du att jag följer med?” Petra höll upp händerna när hon såg Charlies min. ”Okej okej, du klarar dig själv, jag vet.” När Charlie försvunnit mot toaletterna vinkade Petra till Maja. ”Vilket pepparkakståg ni har gjort”, sa hon när Maja kom fram. Trots att hon fortfarande var tagen av samtalet med Charlie försökte hon sig på ett leende. ”Vi ville göra något speciellt.” Maja betraktade tåget. ”Ärligt talat är det här nog det finaste pepparkaksbygget jag har varit med om att göra.” ”Det är verkligen imponerande.” Petra såg på sin vän. ”Jag är ledsen att jag inte frågade dig om Kalle när vi arbetade igår men jag ville inte att någon skulle höra oss.” ”Det är ingen fara. Han kom hem igår men han vägrar prata med någon av oss.” Maja såg med ens trött ut. ”Jag har faktiskt bestämt mig för att ta ett steg tillbaka. Kalle är en vuxen man och om han inte vill ha hjälp måste jag acceptera det.” ”Jag förstår dig.” Maja gav henne en snabb blick. ”Gör du?” ”Du måste tänka på dig själv också, och kanske är det först när andra inte längre finns där som ett skydd som man tar tag i sina problem.” ”Jag hoppas verkligen det. Mamma och pappa mår jättedåligt. De har som sagt redan belånat sitt hus för att betala Kalles skulder. Igår försökte han låna ännu mer pengar, och det var nog det som fick mig att förstå att vi inte kan fortsätta försöka rädda honom. Han måste ta ansvar för sitt eget liv, och inse att han är en missbrukare och behöver behandling. Men att vara hård mot honom kommer att bli ett helvete.” ”Jag hoppas verkligen att det löser sig för honom och för er”, sa Petra och gav Majas arm en lätt tryckning. ”Jag också.” Maja fingrade på skylten till drömtåget. ”Tack för att du har varit ett så fint stöd.” ”Jag har inte gjort så mycket.” ”Du har lyssnat. Du och Jakob.” ”Kommer han hit idag?” ”Jag tror det”, svarade Maja samtidigt som hennes kinder färgades rosa. ”Är det …” Petra tvekade innan hon frågade: ”Är det något mellan er?” ”Kanske. Eller jag vet inte.” Maja skrattade till. ”Vi får se vad som händer.” ”Har du sett alla pepparkaksbyggen, Maja?” frågade Charlie och dök upp bakom dem. ”De är jättefina, men jag hävdar ändå att vårt är bäst”, svarade Maja och vände sig mot Charlie. ”Jag är så jäkla stolt över oss.”

Kapitel 34 Söndagen den 18 december

Månefors ruin kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Det var här som mitt liv förändrades och jag kommer alltid vara tacksam över gåvan jag fick. För mig är det en plats fylld av kärlek – och längtan. Petra öppnade dörren till kaféet och den välbekanta doften av kaffe och nybakat bröd slog emot henne. Gårdagen hade varit lyckad, och även om Charlie och Maja inte vunnit pepparkakstävlingen hade Charlie varit sprudlande glad över deras femteplacering. Efter tävlingen hade alla utom Nick – som varit tvungen att ordna upp några saker – firat framgången på pizzerian i hamnen. Men Viveka hade varit där, och Berit och Holger. Likaså Jakob och Maja och några vänner till dem.