Den sista adventskalendern

Petras tankar snurrar efter att Nick avslöjat att det inte finns fler adventskalendrar. Hon vet inte hur hon ska förhålla sig till det faktum att hon är ensam ägare till Lillys sista kalender. Dagens tips är Månefors ruin, och Petra går till kaféet för att prata med Viveka.

När hon sett Jakob och Maja sitta tätt ihop och prata med varandra hade hon tänkt på hur fint det var att Maja hade flera vänner som stöttade henne och som hon kunde prata med. Det hade fått henne att fundera på hur hon själv hade betett sig mot dem som ställt upp när hon hade det som värst. Som Nick. Trots att han funnits där för henne och Charlie när Alice gick bort hade hon hemlighållit för honom hur illa det stod till med salongen. Först när konkursen var ett faktum hade hon sagt något. ”Vad gör du här? Du är ju ledig idag.” Berits barska röst fick Petra att hoppa till. ”Jag letar efter Viveka.” ”Hon är borta hela dagen.” ”Jaha, då kommer jag tillb…” Petra hejdade sig. Vågade hon fråga Berit i stället? Hon tvekade en kort stund. ”Jag vill fråga henne en sak om adventskalendern.” Berit stelnade till. ”Vad vill du veta?” ”Jag vet att den bara var till mig.” Petra fingrade på en visp som låg på en av arbetsbänkarna. ”Nick berättade att det inte finns några andra kalendrar.” Berit stirrade på Petra en lång stund innan hennes axlar sjönk en aning. ”Du har rätt.” ”Är det Viveka som har skapat kalendern?” ”Jag tror att jag ska hålla kaféet stängt idag”, sa Berit och drog av sig förklädet. ”Varför då?” ”För att vi har viktigare saker att göra.” Berit greppade tag om käppen och gick mot utgången. ”Idag är det dags att åka till Månefors ruin, inte sant?” Petra nickade. ”Bra. Då kör vi dit.” Petra var precis på väg att protestera innan hon hejdade sig. Jag vill ju veta varför jag har fått kalendern, tänkte hon. Nu har jag chansen. Några minuter senare svängde de ut från allén och Petra följde Berits anvisningar. ”Varför ville ni att jag skulle få veta Lillys historia?” frågade hon med blicken fäst på vägen. ”För att du är en del av den.” Petra rynkade pannan. ”Vad menar du?” ”Jag berättar när vi kommer fram”, sa Berit och bad Petra köra till höger i rondellen. Medan de fortsatte längs kusten satt Berit tyst och tittade ut genom fönstret. Det är nästan helt vindstilla idag, som om havet håller andan, tänkte Petra och svängde in på en mindre väg som slingrade sig upp för åsen. Efter att de kört ett tag skymtade de en ruin och Berit bad henne stanna. Petra betraktade stenväggarna som reste sig över åsen. Någon gång har det här varit någons hem, tänkte hon och beundrade den storslagna utsikten över bukten. I samma stund öppnade Berit dörren och klev mödosamt ut ur bilen innan hon stödde sig på käppen för att inte tappa balansen. ”Jag har inte varit här på över trettio år”, sa Berit med låg röst medan de sakta promenerade mot ruinen. ”Du förstår, det var här Lillys liv förändrades så pass mycket att hon aldrig kunde vända tillbaka till det som varit.” Petra såg sig omkring. ”Jag förstår bara inte vad …” ”Ett halvår efter att hon träffat … honom… kom han tillbaka”, avbröt Berit. ”Saken är den att han bara hade försvunnit, utan ett ord, och Lilly var förtvivlad. När han dök upp igen var det sommar och de två umgicks hela tiden.” ”Och du tyckte inte om det?” frågade Petra. ”Nej, jag tyckte inte om det.” Berit la handen mot stenmuren. ”Han förstörde hennes liv.” ”På den här platsen?” Petra såg ut över åkrarna som böljade över åsen och sträckte sig ända fram till havet. ”Hon blev gravid den där sommaren. Du föddes nio månader senare.” Petra vacklade till. ”Vad sa du?” ”Du är Lillys dotter.” Berit såg på henne med mjuk blick. ”Du är en del av vår familj.” ”Du har fel! Jag föddes i Stockholm.” Petra stirrade på Berit. Var det här ett skämt? ”Du föddes i Helsingborg. Jag vet, för jag var med.” Berit såg ut över vattnet. ”Alice visste såklart hur det låg till, men hon bad oss vänta med att berätta alltsammans för dig.” Alice, tänkte Petra. Är Alice inte min syster? Benen bar inte och hon sjönk ner på en sten. ”Så du menar att mamma och pappa inte var mina biologiska föräldrar?” ”Din pappa var nog allt det. Men din mamma … det var Lilly.” ”Varför säger du så här? Varför ljuger du?” ”Jag ljuger inte.” Berit fumlade med väskan och drog upp en mapp. ”I den här ligger ditt födelsebevis och andra papper som du kan behöva.” ”Sluta!” Petra kände inte igen sin egen röst. Det susade i öronen och tårarna brände i ögonen. ”Det är inte sant. Min mamma hette Ann-louise! Hon var min mamma. Hon är min mamma.”

Kapitel 35 Petra visste knappt

hur hon tagit sig från Månefors ruin. Bara att hon skickat ett sms om att Viveka måste hämta Berit. Sedan hade hon kört därifrån. Vem gör ens så? Lämnar en äldre dam ensam mitt ute i ingenstans? tänkte Petra där hon satt vid ratten. Borde jag köra tillbaka? Hon tog upp mobilen och läste Vivekas meddelande om att hon var på väg. Hon ställde inga frågor, ingenting. Hade Viveka vetat om att Berit planerat att berätta sanningen? Petra la ner mobilen och stirrade ut över havet. När hon körde in i hamnen var den som vanligt tom på folk och hon stannade bilen och lutade huvudet mot nackstödet. Mappen med uppgifterna som skulle bevisa hennes ursprung låg slängd på passagerarsätet och hon stirrade på det gulnade papperet. Ska jag öppna mappen eller är det bättre att låta bli? tänkte hon. Vad gör jag om det visar sig att hela mitt liv är baserat på en lögn? När Nick ringde tryckte hon bort hans samtal och stängde av mobilen. Hon ville inte dra in honom i det här. Inte när hon höll på att bryta ihop igen. En knackning på rutan fick henne att hoppa till. Holger! Vad gjorde han här? Långsamt drog hon ner rutan. ”Behöver du hjälp?” Hans ögon, så omtänksamma och snällla. Visste han också om sanningen om adventskalendern? ”Jag…”, började Petra och ansträngde sig för att inte darra på rösten. ”Jag behöver lite tid för mig själv.” ”Ibland är det just då man behöver sällskap.” Utan att vänta på tillåtelse öppnade Holger passagerardörren, tog upp mappen och satte sig. En lång stund satt de tysta och tittade ut över hamnen, sjöbodarna och havet. ”Visste du också vad adventskalendern hade för syfte?” frågade Petra till slut. ”Lilly skapade kalendern när du var liten. Viveka hittade den för lite mer än ett år sedan och har funderat på ett sätt att ge den till dig ända sedan dess.” ”Så ni visste var jag fanns?” ”Det är inte min sak att berätta.” Holger såg med ens besvärad ut. ”Snälla Holger. Jag håller på att bli galen av allt som pågår.” ”Jag tror att vi behöver något stärkande båda två. Vad säger du om att vi kör hem till mig och tar en konjak?” ”Jag tror inte att jag kan köra.” Petra stirrade ner på sina händer. ”Då gör jag det.”

Petra följde Holger

med blicken när han gjorde i ordning en brasa i den öppna spisen. De hade inte sagt särskilt mycket till varandra på vägen hit och hon uppskattade att han inte pressade henne. När han gick till köket för att göra i ordning något att dricka fingrade hon på mappen. Det skulle vara så enkelt att kasta in den i elden och låtsas att den aldrig hade funnits. ”Jag har ringt till Viveka”, sa Holger och kom in i vardagsrummet igen. ”Hon har hämtat Berit och hon sa att Charlie kunde vara hos dem så länge som det behövs.” Petras kinder hettade. ”Jag lämnade Berit ensam vid ruinen. Och jag glömde bort Charlie.” ”Du var i chock.” Holger räckte fram ett glas fyllt med en gyllengul vätska. ”Det här kommer göra dig gott.” Petra tog emot glaset och höll tillbaka en grimas när hon smuttade på drycken. ”Det är starkt.” Holger log. ”Visst är det.” Han slog sig ner i fåtöljen bredvid Petras och stirrade in i elden. ”Lilly älskade dig”, sa han efter en stund. ”Alla gjorde det. Till och med Berit, som varit emot graviditeten.” ”Kan du inte berätta vad som hände?” frågade Petra även om hon var rädd för hans svar. ”Det är Vivekas och Berits sak att berätta om det för dig.” Holger betraktade de dansande lågorna. ”Men jag kan väl säga så mycket som att livet inte alltid blir som man har tänkt sig.” Hans axlar var hopsjunkna och han stirrade framför sig som om han inte var medveten om att hon var där. Pratade han fortfarande om henne eller om sig själv? ”Har du varit med om något liknande?” frågade hon försiktigt. ”Inte som du.” Holger blinkade några gånger. ”Men jag förlorade mina föräldrar som ung. Algot, Berit och Viveka räddade mig kan man säga.” ”Du menar att dina föräldrar dog?” ”De försköt mig.” Holger la in ett vedträd i elden. ”Jag var ganska vilsen när jag var ung. Visste inte vad jag skulle göra och hamnade i fel sällskap kanske man kan säga. Jag kom inte särskilt bra överens med min far och under flera år pratade vi knappt med varandra. En dag sa mina föräldrar att de skulle lämna byn och att jag inte fick följa med.” ”Men det låter ju fruktansvärt!” ”Det var det. Jag fick klara mig bäst jag ville och det gick som sagt inget vidare.” ”Hur gammal var du då?” ”Sexton. Algot räddade mig från att råka riktigt illa ut. Han erbjöd mig en plats på handelsträdgården och lärde mig allt om trädgårdsskötsel. Utan honom vet jag inte var jag hade hamnat. Han blev som en far för mig.” Holger såg på Petra. ”Min biologiska familj fanns aldrig där för mig, men jag fick en riktig familj när jag började arbeta på handelsträdgården.” ”Är det därför du inte vill sluta arbeta där?” ”Delvis, men jag vill inte heller svika Berit och Viveka nu när de står i begrepp att genomföra flera nödvändiga förändringar.” Holger mötte Petras blick. ”Tro mig, jag är fullt medveten om hur det står till med handelsträdgården. Tyvärr har väl jag inte varit till någon vidare hjälp utan motsatt mig det mesta som har med modernisering av verksamheten att göra.” ”Varför har du gjort det?” ”För att jag inte förstår.” Holger strök med de valkiga händerna över knäet. ”För att jag är en dum gammal gubbe som är livrädd att de inte ska behöva mig längre om jag inte klarar av mitt jobb.” Petra sträckte fram handen och la den på Holgers axel. ”Du är en av gårdens stöttepelare, oavsett hur många förändringar som genomförs så behövs du där. Jag vet ingen som har så mycket kunskap om växter som du.” ”Jag vet inte det jag …” Holger harklade sig. ”Hur som helst, det jag vill säga till dig är att Berit och Viveka är fina personer. De älskar dig och de trodde att de gjorde det som var rätt. Ibland blir det fel även om vi har goda avsikter.” ”Jag vet.” ”Ska du titta i mappen?” ”Jag antar att jag måste det?” ”Man måste ingenting. Men det kan nog vara bra.” Holger reste sig upp. ”Jag ska lämna dig ifred. Jag finns i köket om du behöver mig.” Petra fingrade på mappen. Holger hade rätt. Hon kunde inte ignorera det som stod där oavsett vad det var. Med skakiga fingrar lossade hon gummisnodden som höll samman mappen. Det översta papperet var ett födelsebevis för en flicka som var född samma dag som hon. Petra stirrade på det. Det här behöver inte betyda någonting, tänkte hon. Det kan vara en tillfällighet. Hon läste vidare och när hon såg sin fars namn fylldes ögonen med tårar. Det är jag, insåg hon. Det kan inte finnas någon annan förklaring. Hon slöt ögonen. Varför hade ingen sagt något? Varför hade mamma och pappa låtit henne tro att de var hennes enda familj? Till och med Alice hade ljugit för henne. Petra snörvlade till. Hon kunde knappt ta in att pappa haft en affär med Lilly. Hennes fina underbara pappa som alltid ställt upp för familjen. Varför hade han gått bakom ryggen på mamma?

Vid Månefors ruin berättar Berit att Petras pappa och Lilly hade en affär. Och att Petra är Lillys dotter. Berit ger Petra en mapp. ”I den här ligger ditt födelsebevis och andra papper som du kan behöva.” Petra kan inte tro att det är sant. Varför hade ingen sagt något? Varför hade mamma och pappa låtit henne tro att de var hennes enda familj? Till och med Alice hade ljugit för henne.

Hon blundade hårt och en minnesbild från när hon var liten kom över henne. Hon hade haft svårt att sova och gått ner för trappan för att hämta ett glas vatten när hon hört upprörda röster från vardagsrummet. Eftersom hon inte vågat störa mamma och pappa hade hon satt sig i trappan och lyssnat till deras gräl. Vad var det de hade bråkat om? Skåne! De hade grälat om Skåne och mamma hade varit så arg och sagt att hon tänkte ansöka om skilsmässa om pappa åkte dit igen. Petra svalde hårt och tvingade sig att läsa resten av papperen. Lilly hade dött ett år efter att hon föddes. Det fanns fotografier av henne på BB med en liten bebis. Petra betraktade Lillys ansikte. Det fanns vissa likheter mellan dem, konstaterade hon och mindes att hon alltid varit avundsjuk på Alices och mammas ljusa färger och blåa ögon. Nu visste hon i alla fall varifrån hon fått sitt mörkbruna hår och sina nötbruna ögon.

Det var sent

när Petra nådde fram till hotellet. Hon måste prata med Nick om det som hänt. Trots att hon tryckt bort hans samtal tidigare under dagen ville hon inte hålla honom utanför. De hade delat så mycket och för en gångs skull tänkte hon göra saker och ting annorlunda. Petra tittade upp mot den stora byggnaden innan hon tog ett djupt andetag och sköt upp dörren till entrén. ”Hur kan jag hjälpa dig?” frågade receptionisten med ett leende. ”Jag undrar om du skulle kunna ringa på Nick Evans?” ”Absolut.” Kvinnan kikade i datorn och rynkade ögonbrynen. ”Han är tyvärr inte kvar hos oss.” ”Är han ute?” ”Nej, han checkade ut från hotellet igår.”

Kapitel 36 Måndagen den 19 december

När Viveka berättade att han hade en annan familj krossades min värld. Jag visste att jag aldrig skulle kunna bli lycklig med honom på bekostnad av någon annan. Därför valde jag min egen väg. Kanske var det fel, men just då kunde jag inte göra något annat.

Adventskalendern stod

på sin vanliga plats på köksbänken. Orörd. Petra betraktade illustrationen och följde hustaken, havet, handelsträdgården och åsen med blicken. Hon hade knappt sovit under natten och det kändes nästan som om hon blivit överkörd av en ångvält. Flera gånger hade hon tänkt ringa Nick för att prata om det som hänt innan hon påminde sig om att han hade lämnat dem utan ett ord. Precis så som hon lämnat honom. ”Ska du inte öppna dagens lucka?” frågade Charlie med munnen full av rostat bröd. ”Inte just nu.” Petra betraktade systerdottern. Skulle hon berätta sanningen eller låta bli? Jag måste prata med Viveka och Berit först, tänkte hon. Men inte idag, det orkar jag inte. Hon stängde av kaffebryggaren. ”Ska vi hitta på något idag? Bara vi två?” ”Får jag vara ledig från skolan?” Charlie log brett när Petra nickade. ”Toppen, vad ska vi göra?” ”Jag vet inte. Vi kanske kan åka till Helsingborg?” Hon behövde komma bort från gården ett tag. Kanske ta in på hotell. Hade hon råd med det? Petra tog upp mobilen, ignorerade Vivekas missade samtal och sökte efter hotell. Det var för dyrt. Det var inte försvarbart med en sådan utgift just nu. Särskilt inte efter det som hänt. Tänk om de var tvungna att flytta igen? Lägenheten var väl inte ens hennes, det var förmodligen en lögn det också. En knackning på dörren fick både Charlie och Petra att titta mot hallen. ”Öppna inte”, sa Petra. ”Jag vill inte ha besök just nu.” ”Men…” ”Gör bara som jag säger.” Hon hejdade sig. ”Förlåt, jag menade inte att snäsa åt dig.” ”Varför berättar du inte vad som är fel? Du har varit konstig hela morgonen.” ”Det är inget särskilt.” Petra fyllde diskhon med vatten och satte igång med disken. ”Ska vi flytta igen? För om det är så tänker jag inte följa med.” Petra vred på huvudet och tittade på Charlie som hade ställt sig upp med armarna i kors över bröstet. ”Jag trodde att du ville flytta tillbaka till Stockholm?” Charlies armar föll till sidorna. ”Jag trivs här och vi har en massa folk som bryr sig om oss.” Petra svalde hårt. Charlie hade rätt. De kunde inte bara resa härifrån. Hon kunde inte riva upp systerdottern ytterligare en gång. Dessutom hade de ingenstans att ta vägen. Hon hade för fasiken inte ens råd att ta in på hotell en natt. ”Om du är osams med Viveka och Berit tycker jag att du ska bli sams med dem.” ”Varför säger du så?” ”För att Viveka och Berit grälade igår och Berit började gråta när Viveka sa att de hade förlorat dig igen.”

Kapitel 37 Tisdagen den 20 december

Julrosen är den blomma som jag förknippar mest med hemma. Det var min pappas älsklingsblomma, och även min. Jag minns fortfarande när pappa och jag planterade en hel rabatt med julrosor. Efter hans död fortsatte jag att ta hand om rosorna men mamma ville att vi skulle ta bort dem. Då förstod jag inte varför, men nu börjar jag förstå vad hon menade när hon sa att kärleken ibland är så stor att blotta påminnelsen om den nästan kan förgöra oss.

Klockan var knappt

sju på morgonen när Petra stod utanför Vivekas ytterdörr. Hon tog ett stadigt tag om dörrklappen och lät den falla mot det brunlackerade träet. Det höga ljudet fick Rufus att skälla högt och bredvid henne viftade Jojje genast på svansen. ”Du har visst saknat Rufus”, sa Petra och strök Jojje över pälsen. Att träffa Viveka skulle inte bli lätt. I själva verket hade hon gärna struntat i att gå hit, men för Charlies skull var hon tvungen att konfrontera Viveka och Berit. ”Petra?” Viveka öppnade dörren på vid gavel. ”Så glad jag är att du kom. Stig in.” Petra gjorde som hon sa och tog av sig skorna samtidigt som hon funderade på vad hon skulle säga. Planen hon haft när hon gick hit var som bortblåst och allt hon kunde tänka på var att alla hade ljugit för henne ända sedan hon kom till Nyponviken. ”Sover Charlie?” frågade Viveka och slog sig ner vid köksbordet. ”Vi var uppe sent igår och såg en film. Hon sover nog ett bra tag till”, svarade Petra och satte sig mitt emot Viveka. ”Jag lämnade en lapp om att jag är här.” ”Hon är en sådan rar flicka.” ”Jag vet.” Petra gjorde en paus innan hon fick ur sig: ”Jag är inte här för att prata om Charlie.” Jag vet”, svarade Viveka med låg röst. ”Har du öppnat alla luckor?” ”Nej.” ”Det kanske är lika bra att du väntar. Vill du ha kaffe?” ”Jag har redan druckit två koppar.” Medan jag velade mellan lusten att gå hit och impulsen att åka tillbaka till Stockholm, tänkte Petra. ”Har du hört något om Majvor?” Hon visste att hon förhalade det som väntade men hon behövde tid att tänka. ”Jag fick tag på hennes brorson igår.” Petra försökte att inte visa hur orolig hon blev. ”Kommer de hit och hämtar Jojje?” ”Majvor ligger på geriatriken. Hon ramlade för några veckor sedan och klarar sig inte själv så hon ska bo hos sin brorson ett tag framöver. Men hon blev väldigt glad när hon hörde att ni har tagit hand om Jojje. Fast han heter egentligen Bertil.” ”Bertil?” Petra såg på Jojje som lagt sig tillrätta bredvid Rufus. Han såg inte alls ut som en Bertil. ”Jag måste erkänna att Jojje passar honom bättre”, sa Viveka som om hon hört Petras tankar. ”När vill de att vi lämnar tillbaka honom?” ”De kommer hit på torsdag.” Om två dagar. Det betyder att jag måste berätta för Charlie om Jojje idag så att hon hinner säga adjö ordentligt, tänkte Petra. Fast hur berättar man för ett barn att ens bästa vän ska lämnas bort? ”Charlie kommer bli förkrossad.” ”Jag vet”, svarade Viveka och la sin hand på Petras. ”Vi får alla stötta henne så mycket vi kan.” Petra drog åt sig handen. Hon var inte redo för det här. Hon var inte redo att prata med Viveka. ”Jag måste nog tillbaka till Charlie. Hon…” ”Gå inte! Snälla.” Vivekas röst fick henne att hejda sig. ”Jag vet inte vad jag ska säga”, sa Petra. ”Allt känns så fel.” ”Kan jag få börja?” Petra nickade långsamt och sjönk ner på stolen igen. ”Jag och Berit har diskuterat en hel del, och jag vill börja med att be dig om ursäkt för att vi inte berättade sanningen för dig när du kom hit. Vi var rädda att du inte skulle vilja stanna om du fick veta allt på en gång.” ”Ni lurade mig.” ”Jag vet, och det borde vi inte ha gjort. Du vet redan att Lilly skapade flera adventskalendrar som turistbyrån sålde. Den här skapade hon enbart till dig.” Viveka fingrade på bordsduken. ”Eller om jag ska vara helt ärlig så var den inte helt klar när hon dog. Lilly hade illustrerat bilden, skrivit texterna och samlat ihop sakerna som skulle vara med i den. Jag har bytt ut det som blivit för gammalt och förberett handlarna på att du skulle besöka dem. Vissa av dem hade Lilly pratat med innan hon gick bort.” ”Men det är ju flera år sedan”, invände Petra. ”Kom de ihåg det?” ”De flesta av dem gjorde faktiskt det.” ”Men texten på baksidan då? Det var ju en informationstext från turistbyrån.” ”Jag fick hjälp av en kille som arbetar med trycksaker”, förklarade Viveka. ”Han hjälpte mig att trycka upp kalendern också. Lillys tidigare kalendrar var vanliga papperskalendrar, de innehöll aldrig något mer än text och bild. Den här var speciell.” ”Fast varför skapade hon kalendern till mig?” ”För att hon ville att du skulle få reda på vad som egentligen hade hänt och hur hon kände för din pappa och för dig.” ”Jag vet inte om jag orkar höra det här”, sa Petra med låg röst. ”Snälla låt mig berätta. Lilly ville att du skulle få veta att hon inte övergav dig.” Petra tvekade. Det skulle vara så lätt att gå härifrån och försöka glömma alltihop. Fast det kan jag inte, tänkte hon. Jag kan inte låtsas som om det här inte har hänt. ”Visst, jag lyssnar.” Viveka andades ut. ”Lilly och din pappa var verkligen förälskade. Jag såg dem tillsammans och de hade bara ögon för varandra. Problemet var att han inte var ärlig mot Lilly. Han hade redan en familj.” ”Han bedrog dem.” ”Ann-louise och din pappa gick igenom en jobbig period.” Petra fnös till. ”Det ursäktar inte att vad han gjorde.” ”Absolut inte, men jag tror inte att Lilly och din pappa förstod vad som skulle hända.” ”De blev förälskade fast de inte borde.” ”De blev vänner först, och det i sin tur ledde till något djupare. När Lilly fick reda på att din pappa hade fru och barn var det försent. Då var hon redan gravid med dig.” ”Vad gjorde pappa då?” ”Din pappa var inte i Nyponviken när hon fick beskedet och hon ville vänta tills han kom tillbaka. Problemet var bara att jag stötte på honom först.” ”I Stockholm?” ”I Norrtälje. Jag var på besök hos en vän och där gick han, hand i hand med en kvinna och en flicka i nioårsåldern.” Viveka kramade om kaffekoppen så hårt att knogarna vitnade. ”Jag blev så arg. Jag visste att Lilly var gravid och den där … tölpen … hade lurat och bedragit inte bara Lilly utan även sin familj.” Var det verkligen pappa de pratade om? tänkte Petra och kände sig plötsligt illamående. Han som varit den mest lojala man hon någonsin känt. Som alltid ställt upp för sin familj. Som kommit hem med blommor till sin fru varje fredag, tagit med dem på utflykter och älskat dem villkorslöst. ”Jag berättade förstås för Lilly om din fars svek och hon ville inte träffa honom igen eftersom hon inte ville splittra hans familj.” ”Trots att hon snart skulle ha en egen familj att ta hand om?” ”Jag tror att Lilly visste att deras relation redan var förstörd. I samma ögonblick som hon fick reda på din fars lögner insåg hon att förhållandet var över.” ”Så hon valde att gå vidare ensam.” Petra viskade fram orden.

Viveka berättar för Petra att Lilly skapade adventskalendern enbart för henne. ”Jag har bytt ut det som blivit för gammalt och förberett handlarna på att du skulle besöka dem.” Viveka berättar också att Lilly gjorde kalendern för att Petra skulle få veta vad som hade hänt.

” Jag är så ledsen, Petra, jag ville inte att det skulle bli så här”, sa Viveka trevande. ”Jag berättade sanningen för Alice när hon hittade ditt födelsebevis för ett och ett halvt år sedan. Hon visste förstås redan en del eftersom hon var så gammal när du kom. Men hon kände inte till vem som var din mamma eller bakgrunden till allt. Vi försökte komma på ett skonsamt sätt att berätta sanningen på och …” ”Var Alice med på allt?” avbröt Petra. Varför hade Alice inte berättat något när hon upptäckt födelsebeviset? ”Hon kontaktade mig när hon hittade mappen som du fick igår.” ”Fast hur kunde Berit ha den om det var Alice som hittade den?” ”Jag träffade henne i Stockholm för ett år sedan. Jag berättade om kalendern och hon föreslog att du skulle få reda på sanningen via den. Det var även då hon gav mig mappen.” ”Det måste ha varit ungefär samtidigt som hon fick reda på att hennes cancer var obotlig.” Petra bet sig i läppen för att hindra sig själv från att brista ut i gråt. ”Ja, din syster trodde inte att du skulle klara av ännu fler omvälvande livshändelser just då.” Viveka öppnade en av kökslådorna och tog upp ett tjockt kuvert. ”Alice ville att jag skulle ge dig det här när du fått reda på sanningen om ditt förflutna.” Petra visste inte vad hon skulle säga. Allt var så surrealistiskt. Pappa hade varit otrogen mot mamma… Eller fick hon ens kalla henne så längre? Var hon tvungen att tänka på mamma som Annlouise? Åh, inte de där tårarna igen. Hon drog med handen över kinden. Hon ville inte gråta. Inte inför Viveka. ”Jag måste smälta det här.” Stolen for i golvet när hon reste sig upp. Utan att plocka upp den tog hon emot kuvertet från Viveka och lämnade rummet.

Petra stod i lägenheten och kramade om brevet från Alice. Det Viveka berättat var så absurt och än en gång undrade hon om det verkligen var på riktigt. ”Får jag gå till Anna idag?” frågade Charlie från sin plats vid köksbordet. ”Hon har studiedag och jag kan ta med mig Jojje.” Åh, hon hade helt glömt bort Jojje och att Majvor skulle hämta honom. Petra försökte samla tankarna. Hon behövde berätta om Majvor för Charlie. Och så behövde hon berätta sanningen om adventskalendern. Men inte just nu, tänkte hon. Först måste jag samla mig. ”När du är klar med skolarbetet får du gärna gå dit”, sa hon med så normalt tonfall hon förmådde. ”Då sätter jag igång på en gång.” ”Behöver du hjälp?” ”Knappast”, svarade Charlie men log när hon sa det. ”Ska inte du jobba?” ”Jag tänkte ta en promenad först. Är det säkert att du klarar dig?” ”Helt säkert.” Systerdottern norpade åt sig ett äpple från skålen på köksbordet och försvann till sitt rum. Det är så ironiskt, tänkte Petra. När jag och Charlie äntligen börjar landa i vår nya tillvaro händer det här.

Kapitel 38

Onsdagen den 21 december

Jag vet att jag borde ångra vår kärlek. Men jag ångrar ingenting eftersom han gav mig dig. Jag sjunger för dig på dagarna och jag hoppas du förstår hur älskad du är.

Vinden fick taket att skallra i den tidiga morgontimmen. Det var nästan som om stormbyarna försökte lyfta huset och från den öppna spisen tjöt det ordentligt. Petra gick in i vardagsrummet och sjönk ner i fåtöljen. Den som hon suttit i så många gånger de senaste veckorna. Lägenheten hade varit Lillys och gått i arv till henne, så mycket förstod hon nu. Hon visste inte vad som var värst. Att mamma, pappa och Alice inte sagt något eller att Berit och Viveka aldrig försökt leta upp henne och sedan fortsatt att ljuga när hon kom hit. Hela byn hade för fasiken fört henne bakom ljuset. Varför gjorde man något sådant? Petra fingrade på mobilen och önskade att hon haft mod att ringa Nick igen. Men han hade lämnat henne. På samma sätt som hon hade lämnat honom. Och han svarade inte på vare sig samtal eller sms. Även om hon gjort exakt samma sak mot honom några veckor tidigare hade hon inte trott att han skulle lämna Nyponviken utan ett ord. Särskilt inte efter att det visat sig att allt varit ett missförstånd. Nu insåg hon att hennes tankar om att njuta av stunden medan han var här varit befängda. Det hon kände för Nick var så mycket mer. Varför lyssnade jag inte på mig själv? tänkte hon. Varför höll jag inte avstånd så att jag slapp bli sårad igen? En knackning på dörren fick henne att stelna till. Vem kom på besök så här tidigt på morgonen? Var det Nick? Efter att ha stängt dörren till Charlies rum gick hon för att öppna. ”Berit och Viveka!” ”Vi såg att det lyste och ville hinna prata med dig före frukost.” Berit kramade om käppens mörkbetsade handtag. ”Jag vill också be om ursäkt för att jag överrumplade dig vid ruinen.” Petra öppnade dörren lite till och backade ett steg. ”Vill ni komma in? Jag har precis satt på kaffe.” ”Sover Charlie?” frågade Viveka. ”Som en stock.” Viveka nickade och hjälpte Berit av med kappan. Den äldre damens raka hållning hade krökts en aning och det vita håret var inte lika prydligt uppsatt som det brukade vara. ”Ska vi sätta oss?” frågade Petra och visade dem in i köket. ”Jag har inte varit här inne sedan Lilly dog”, mumlade Berit och sjönk ner på en köksstol. Viveka klappade Berit på handen. ”Jag är ledsen att vi tränger oss på”, sa hon till Petra, ”men vi ville försäkra oss om att du mår bra efter allt som har hänt.” ”Och jag vill ge min syn på det hela.” Berit lutade käppen mot bordet. ”Jag är ledsen att jag lämnade dig vid ruinen”, svarade Petra och försökte få ordning på sina känslor. ”Du har temperament, precis som min Lilly. Hon brusade alltid upp. För än det ena och än det andra.” Berit tog tacksamt emot glaset med vatten som Viveka räckte fram. ”Egentligen mest mot mig. Vi hade … svårt att förstå varandra.” ”För att du ville att hon skulle göra andra saker med sitt liv?” Petra satte sig intill henne. Trots att hon var arg och ledsen ville hon höra mer om Lilly. ”Delvis det.” Berit nickade mot en av tavlorna på väggen. ”Hon hade talang, men jag var så orolig för att hon skulle slösa bort sitt liv. Viveka hade redan lämnat hemmet för att följa sin dröm.” Berit såg snabbt på sin dotter innan hon flyttade tillbaka blicken till Petra. ”Jag var rädd att förlora Lilly också.” ”Så du hindrade henne från att göra det hon älskade?” ”Jag försökte få henne på andra tankar. Men hon lyssnade inte på vad jag sa, och sedan träffade hon din far. Han var en stilig karl, men alldeles för gammal för min Lilly.” ”Jag tror inte att ålder är så viktigt när man blir förälskad. Min mormor …” Petra gjorde en paus. ”Jag vet inte längre vad jag ska kalla min familj.” ”Du kan säga mormor. Jag förstår naturligtvis att du har eller har haft en mormor som du har hållit kär.” Petra nickade. Hon såg hur ont det gjorde Berit att prata om sin döda dotter och det förflutna och kände hur hon mot sin vilja tinade upp en aning. ”Jag är ledsen.” ”Var inte det. Det blev som det blev. Ibland leder ödet in oss på stigar som vi inte visste att vi skulle beträda.” Petra förstod precis vad Berit menade. Hon hade aldrig tänkt sig att hon skulle hamna här, i en liten by i nordvästra Skåne, långt från Stockholm och London. Hon hade inte trott att hon skulle sluta med sitt yrke heller. Men livet blev inte alltid som man hade tänkt sig och inte alltid som man ville heller. ”Din far visste inte om att du fanns förrän du var en månad gammal.” ”Varför sa Lilly ingenting tidigare?” ”Allt jag vet är att hon avslutade deras relation så fort hon fick reda på att han hade en familj.” Berit suckade. ”När din far förstod att du fanns kom han hit och de hade ett stort gräl.” Petra tänkte på sin pappa och kände ilskan välla upp inom sig. ”Han var till och med beredd att lämna sin familj för din och Lillys skull.” Petra studsade till. ”Va?” ”Han sa att han fortfarande älskade Lilly, men hon ville inte veta av honom.” Berit suckade på nytt. ”Han var här i flera dagar men hon vägrade ge med sig. Jag minns så väl hur upprörd han var innan han reste tillbaka till Stockholm.” ”Men hur kunde han vilja lämna mamma och Alice?” ”De hade en kris”, inflikade Viveka. ”Han sökte upp mig i Stockholm efter att han varit här. Han var förtvivlad över att Lilly inte ville veta av honom. Han hade till och med berättat för Annlouise om dig och sina känslor för Lilly.” Petra såg misstroget på henne. ”Jag förstår inte hur han kunde bete sig som han gjorde?” ”Ibland rår man inte för det man känner. Din far och Annlouise hade visserligen bekymmer i sitt äktenskap ett tag men de var mer sammansvetsade än någonsin efteråt, och när Lilly dog tog Annlouise hand om dig som om du var hennes eget barn.” ”Hon var en underbar mamma”, fick Petra ur sig. Annlouise hade varit den som tröstat henne när hon var ledsen, följt med på aktiviteter och suttit i timmar för att hjälpa henne plugga till prov. Aldrig någonsin hade hon gjort skillnad på Alice och henne. ”Vad var det egentligen som hände med Lilly?” ”Det är det ingen som riktigt vet.” ”Lilly brukade gå till klipporna för att få vara för sig själv”, förklarade Berit. ”Hon sökte sig dit när hon behövde reda ut sina känslor och det gick inte att hålla henne därifrån, även om vi försökte. Vi oroade oss för henne, förstår du. Hon kände så mycket och ibland tog det över. Den här morgonen var hon fasligt upprörd över att din far försökte få vårdnaden om dig. Lilly hade lämnat dig hos mig som hon brukade, men hon kom aldrig tillbaka.” ”Vi letade efter henne”, sa Viveka. ”Jag, Holger och folk från byn. Först framåt kvällen hittades hon av ett par som var här på semester. Hon låg nedanför klipporna. Död.” ”Hade hon ramlat?” ”Vi vet inte men vi tror det.” Berits ögon blev blanka. ”Hon dog på en gång och en tid efteråt flyttade du härifrån.” ”Din far hade kämpat för att få vårdnaden om dig ända sedan han fick kännedom om din existens. Men Lilly ville inte släppa in honom i ditt liv och var nästan besatt av att hålla honom borta”, tillade Viveka. ”Dagen då han hämtade dig var en av de värsta i mitt liv”, sa Berit och torkade bort några tårar från kinden. ”Jag försökte hindra honom. Vi kontaktade flera advokater men vi insåg till slut att vi var tvungna att låta honom ta dig. Du var hans dotter och att gå igenom en rättsprocess skulle skada dig mer än hjälpa.” ”Jag förstår bara inte varför vi aldrig kunde komma hit på besök. Ni är ju ändå min släkt.” ”Din pappa och Annlouise ville bygga upp en ny tillvaro, och efter din pappas svek var det nog viktigt att…” Berit tystnade. ”Det var enklast så, för oss alla”, sa Viveka och lutade sig fram och smekte Petras kind. ”När Alice kontaktade mig väcktes vårt hopp om att få tillbaka dig i våra liv igen.” ”Innehåller resten av kalendern fler överraskningar?” ”Nej, i alla fall inga obehagliga sådana.” Petra försökte lugna alla känslor som virvlade runt i kroppen. ”Tack för att ni kom hit och berättade sanningen för mig.” ”Du har rätt att få veta vad som hände.” Berit såg ut genom fönstret och betraktade äppelträden. ”Lilly älskade äppelodlingen. Hon kunde sitta uppkrupen i ett träd och måla i timmar. Jag vet inte hur många gånger vi letade efter henne och så hoppade hon ner från en gren med ett lyckligt leende på läpparna”, sa hon och harklade sig. ”Jag har redan gett Viveka handelsträdgården som gåva men jag vill ge dig något också. Förutom lägenheten vill jag att du ska ha äppelodlingen. Den var Lillys favorit och nu är den din.”

Det var tyst i lägenheten efter att Berit och Viveka lämnat den och Petra försökte smälta allt hon fått veta. Blicken föll på brevet från Alice. Hon hade fortfarande inte öppnat det men nu kanske det var dags? Sakta sprättade hon upp kuvertet och drog upp flera förslutna brev, varav ett av dem var försett med hennes namn. Hon vägde det i handen och stirrade på Alices välbekanta handstil innan hon tog ett djupt andetag och öppnade kuvertet.