Karin Tidbeck väver ihop science fiction med gamla folksagor
Roman
Karin Tidbeck
”Minnesteatern” Översättning: Andreas Vesterlund (Volante)
Nyligen frågade sig Per Klingberg på den här sidan varför fantastik är så styvmoderligt behandlad av svensk litteraturkritik (12/12). Som exempel höll han fram den internationellt prisade och framgångsrika författaren Karin Tidbeck, vars senaste roman ”Minnesteatern” nu kommer på svenska, i översättning av Andreas Vesterlund.
Hen har själv översatt sina tidigare romaner och noveller till engelska och nått stora framgångar. Därför skrev Tidbeck nu ”The memory theater” direkt på engelska.
I centrum för romanen står Tistel och Dora. De lever i ett slags ingenstansland utan tid som kallas Trädgården. Här har herrefolket skapat sig en utopi, där de festar och dansar varje dag bara för att somna, glömma bort allt de har gjort och göra det igen, nästa kväll.
Över alltihop styr Mnemosyne – döpt efter den grekiska minnesgudinnan – och ser till att minnet och tiden aldrig kryper in. För att hålla allt igång lockar de till sig barn att fungera som tjänare. De stjäl barnens namn så att de ska glömma varifrån de kommer. När ett av barnen börjar bli för gammalt, är det dags för jakt som slutar med att barnet blir uppätet medan man spelar krocket med mjälten. Ni hör, det handlar om grymheter utöver det vanliga!
Tistel är ett av de förslavade barnen, och han börjar närma sig den åldern då han tjänat klart. Han är slav åt Augusta, en av trädgårdens grymmaste invånare. Lyckas han inte få tillbaka sitt namn, kommer han snart gå samma öde till mötes som oräkneliga andra tjänare.
Som tur är har han Dora, en styvsyster som föddes direkt ur jorden. När slumpen gör att Augusta hittar en klocka hotas hela trädgårdens existens. Hon blir förvisad och det är Tistel och Doras chans. De tar sig ut. Sedan börjar den jakt på Tistels ursprung som driver romanens handling framåt.
Med hjälp av det resande kompaniet Minnesteatern, som kan ta sig fram vart – och när – som helst bakom verklighetens kulisser, söker de efter Tistels hem.
De letar igenom hela multiversum, men framförallt letar de i ett avlångt nordligt land på en planet som är märkligt lik jorden. Om han inte får tillbaka sitt namn från Augusta, kan han aldrig komma hem.
Tidbecks böcker har hyllats när de gavs ut på engelska och jag förstår varför. Det är en medryckande
BILD: SEVERUS TENENBAUM berättelse, fartfyllt berättad på effektiv prosa. Det finns något amerikanskt och stort över berättelsen.
Hen väver samman svensk folktro med science fiction-artade element och kryddar allt med en känsla av gamla folksagor till en helt egen anrättning. Tidbecks världsbygge är lika diskret som det är unikt, och magin där den används känns jordnära och organiskt integrerad i berättelsen. Jag är ändå inte alldeles övertygad och mina invändningar handlar främst om personteckning.
Tidbeck har skrivit om Trädgården och dess invånare förut, i novellen ”Augusta Prima” som skrivits om och bildar romanens inledning. I ”Minnesteatern” har Augustas ondska skruvats upp två hedonistiska snäpp, tills hon blivit en kanske allt för platt figur.
Samtidigt förblir romanens centrala figurer Tistel och Dora nästan lika anonyma som den trollkunniga Ghorbi, som då och då dyker upp som en deus ex machina för att lägga något till rätta, utan att lägga sig allt för mycket i vad människor och andra varelser sysslar med.
Bäst fungerar de metalitterära inslagen där minnesteaterns verksamhet – att notera och spela upp både vardagliga och stora händelser för att bevara dem – ställs mot Mnemosynes hedonistiska dystopi i Trädgårdens eviga loop.
Karin Tidbecks svenska genombrott är goda nyheter för alla som vill ha bredd och variation i det svenska litterära klimatet.
Det är en medryckande berättelse, fartfyllt berättad på effektiv prosa.