”Pissa i motvind” är en lysande debut
Regi: Lise Akoka & Romane Gueret
Pissa i motvind
Med: Johan Heldenbergh, Timéo Mahaut, Mallory Wanecque, Loïc Pech och Dominique Frot
Frankrike, 2022 (99 min)
Gränsen mellan fiktion och verklighet suddas ut i Lise Akokas och Romane Guerets långfilmsdebut ”Pissa i motvind”, som är en film om en filminspelning. Den äger rum i den dystra förorten Picasso som ligger i Boulogne-sur-mer i norra Frankrike.
Den belgiske regissören Gabriel (Johan Hedelbergh) tänker fokusera på fattigdomen och ungdomarnas utsatta situation. Han börjar med att intervjua tänkbara huvudrollsinnehavare och han är på jakt efter värstingar (filmens originaltitel ”Les Pires” betyder ”de värsta”).
Jesse, som redan suttit i finkan, passar helt perfekt. Det gör även den betydligt yngre busen Ryan, fenomenalt spelad av Timéo Mahaut, och hans olyckliga storasyster Lily.
Gabriel framstår som en vänligt sinnad medelålders man, men vi förstår snabbt att han har för avsikt att manipulera de unga amatörskådespelarna för att uppnå den realism som han eftersträvar. Det går inledningsvis inte så bra, men när han ska filma ett bråk där förolämpningarna och svordomarna duggar tätt säger han till alla att skita i manuset och istället snacka och uppföra sig som de alltid gör. Då blir det mer realistiskt, och våldsamt, än vad regissören tänkt sig.
Ibland är det svårt att avgöra om det vi ser är filmen i filmen eller själva filmen och om huvudrollsinnehavarna helt enkelt spelar sig själva. Det är liksom meningen, men under alla omständigheter är det smärtsamt att Lily, spelad av Mallory Wanecque, tror på en fortsatt och framgångsrik filmkarriär, kanske rentav flytta till Paris. Oddsen för att det ska inträffa är extremt dåliga.
Under inspelningen får Gabriel mothugg från flera håll. Varför gör du inte en dokumentär i stället för en spelfilm? frågar en man på ett kafé. Frågan är befogad.
En socialarbetare säger att hon inte vill se ännu en misärskildring, filmen måste visa att det finns förhoppningar och drömmar även i Picasso.
Förmodligen är det då som Gabriel får idén till vad som kommer att bli filmens bästa scen: Ett par hundra brevduvor flyger iväg mot friheten. Det är både vackert och hoppingivande.