Den sista adventskalendern

En roman av Jenny Fagerlund

Del 33 av 35. Viveka och Berit berättar allt för Petra, att hennes pappa var beredd att lämna sin familj i Stockholm för hennes och Lillys skull. ”Han sa att han älskade Lilly, men hon ville inte veta av honom.” Viveka ger Petra ett brev från systern. ”Alice ville att jag skulle ge dig det här när du fått reda på sanningen om ditt förflutna.”

Petra, min älskade lillasyster Jag vet att du förmodligen är ganska arg på mig just nu. Förlåt! Men när jag hittade ditt födelsebevis var jag redan sjuk och jag ville inte att du skulle behöva bära mer än vad du redan gjorde. Kanske var jag självisk också och rädd för att förlora dig. För mig har du alltid varit min syster, oavsett om vi är heleller halvsyskon. Jag vet att mamma alltid såg dig som sitt barn. Även om hon inte födde dig var du hennes dotter lika mycket som jag. Hon brukade alltid säga att du var hennes mirakelbebis. Barnet hon längtat efter så länge, men som hon och pappa inte kunde få, eftersom hon var tvungen att operera bort äggstockarna två år efter att hon fick mig. Ja, hon hade samma sjukdom som jag. Men de upptäckte den i tid och hon fick behandling. När du får det här brevet har det gått flera månader sedan jag lämnade dig och Charlie. Jag är så stolt över dig, Petra. För allt du har gjort med ditt liv, för att du är min syster och för att du vill vara Charlies mamma när jag inte längre finns. Ni är så lika varandra, du och Charlie, och jag vet att ni kommer ha era duster. Men jag vet också att ni älskar varandra, precis lika mycket som jag älskar er. Ni kommer att klara er. Och ni kommer få ett fantastiskt liv tillsammans. I kuvertet finns brev som jag vill att du ger till Charlie. Jag har skrivit i vilken ordning hon ska läsa dem. Förlåt igen för att jag inte var ärlig mot dig. Men du ska veta att du har varit den bästa systern man kan ha och att jag älskar dig. Nu och för alltid. Alice Petra sänkte pappersarket. Hon var inte arg på Alice, insåg hon. Systern hade gjort det som hon trodde var bäst, och även om hon var besviken över att ingen berättat sanningen kunde hon någonstans förstå varför. Hon fingrade på breven till Charlie. På varje kuvert hade Alice skrivit instruktioner om när de skulle lämnas över och Petras hand darrade till när hon läste systerns karaktäristiska handstil. Till Charlie på din trettonårsdag, Grattis till studenten, Det är dags att välja högskola, Grattis till ditt allra första jobb, På din förlovningsdag, På din bröllopsdag… Totalt var det tjugo kuvert och Petra höll tillbaka en snyftning. Alice hade tänkt på allt. Till och med efter sin död såg hon efter dem.

Kapitel 39

Petra städade undan papper och snören från disken. Trots känslostormarna de senaste dagarna var hon glad över att hon valt att jobba idag. Det var skönt att fokusera på något annat en stund och hon hade saknat att vara i handelsträdgården. Vad fort det går att vänja sig vid något nytt, tänkte hon och drog med en trasa över disken. Julbutikens och handelsträdgårdens sortiment hade minskat drastiskt de senaste dagarna. Det var som om varenda människa hade kommit på att de behövde juldekorationer och blommor, och flera hyllor gapade tomma. ”Nu kan vi nog gå hem.” Holger skramlade med nycklarna.

”Vilken dag det blev.” Petra släckte i det bakre växthuset och gjorde Holger sällskap ut genom dörren. ”Om vi får fler sådana här dagar kan vi nog klara oss ur den värsta krisen”, instämde Holger. Petra väntade medan han låste. ”Jag har inte tackat dig för att du var så snäll mot mig häromdagen.” ”Äsch, det är inget att tala om.” ”Det är det visst.” Holger harklade sig. ”Hur känns det nu?” ”Bättre.” Petra stoppade händerna i fickorna. ”Jag har fortfarande svårt att ta in allt, men jag är glad att jag fick veta sanningen om Lilly.” ”Och jag är glad att du valde att stanna kvar på gården.” ”Jag med.” Petra betraktade husen omkring dem. ”Det här är vårt hem och jag kan inte tänka mig att bo någon annanstans.” Det så det var, insåg hon. Under den korta tid de varit här hade hon och Charlie skapat sig en ny tillvaro och hon ville inte längre flytta härifrån. ”Tror du att man måste skotta för att kunna åka på isbanan?” frågade hon i ett försök att lätta upp stämningen. ”Jag tänkte höra om Charlie har lust att åka skridskor en stund.” ”Jag kan fixa den åt er.” ”Nej, nej, det behövs inte. Du är väl dödstrött efter idag.” Holger blängde på henne. ”Jag klarar mer än vad du tror.” ”Jag menade inte så … Jag menade bara att det har varit så mycket folk. Jag är helt slut.” ”Och ändå vill du åka skridskor?” ”Jag tänkte att det kunde vara bra med en rolig aktivitet eftersom jag måste berätta för Charlie om Jojje. Majvors brorson hämtar honom imorgon.” Petra bet sig i läppen. Hon hade varit så uppfylld av avslöjandena om Lilly att hon inte pratat med Charlie än, och det dåliga samvetet gjorde sig påmint. Varför sa jag inte som det var direkt? Jag borde inte ha skjutit på det, tänkte hon. ”Hon kommer bli ledsen”, sa Holger. ”Jag vet. Jag fasar för att berätta att han ska flytta.” ”Bäst att du gör det så fort som möjligt.” Holger mötte Petras blick. ”Kanske redan nu.” Han nickade mot verandan där Charlie höll på att göra en snölykta. ”Även om Charlie blir ledsen är hon stark. Det är ni båda två.”

* * *

”Jag måste berätta en sak”, sa Petra till Charlie en stund senare. Hon hängde av sig jackan och tittade på systerdottern som med ens såg osäker ut. ”Okej?” ”Ska vi sätta oss i vardagsrummet?” ”Vi ska väl inte lämna Nyponviken?” Charlie såg på Petra med orolig blick. ”Snälla, säg inte att vi ska flytta härifrån.” Petra försökte lägga handen på Charlies arm men flickan skakade av sig den. ”Det handlar om Jojje. Vi har hittat hans ägare.” Charlie blinkade till och tårarna steg i hennes ögon. ”Jag är så ledsen, gumman, men han har någon som saknar honom.” ”Fast varför tog de inte hand om honom då? Varför lämnade de honom bara?” ”Hans ägare blev sjuk. Hon har haft honom sedan han var en liten valp.” ”Vem är det som äger honom?” ”En kvinna som heter Majvor”, förklarade Petra. ”Hon har legat på sjukhus ganska länge och har varit så orolig för Bertil.” ”Bertil?” ”Ja, Jojje heter egentligen så.” Charlie lyfte upp Jojje. ”Tänk om hon inte är snäll mot honom?” ”Det tror jag nog att hon är. Viveka berättade att han smet ut när ambulanspersonalen kom. Det var tur att han blev upphittad.” Åh, så svårt det här är, tänkte Petra och kände sig som en riktig skurk. ”Jag vill inte lämna tillbaka honom”, mumlade Charlie knappt hörbart och begravde ansiktet i hans päls. ”Fast vi pratade ju om att hans ägare förmodligen skulle dyka upp så småningom.” ”Jag vet.” Charlies röst var så låg att den knappt gick att uppfatta. ”Men han är min bästa vän. Jag pratar med honom om allt.” Hon sjönk ner i soffan med Jojje tätt intill sig, och det verkade nästan som att hunden kände på sig att något var fel, för han tryckte sig nära flickan och la huvudet mot hennes haka. Petra satte sig på soffans kant. ”Jag vet att du är ledsen och jag önskar att vi kunde behålla honom. Men han har ett hem och han har någon som älskar och saknar honom.” ”Det är bara det att alla jag älskar försvinner.” Charlie snyftade till. ”Ingen stannar kvar.” ”Jag ska ingenstans.” Petra drog in henne och Jojje i sin famn. ”Jag kommer alltid finnas här för dig.”

Kapitel 40 Torsdagen den 22 december

Bokhandeln är över hundra år gammal och något utöver det vanliga, det är därför jag har sparat den till slutet. Här har jag tillbringat många timmar och när du kom till världen gick jag ofta dit tillsammans med dig. Besök bokhandeln och säg att jag har skickat dig till dem. De vet vad de ska göra.

Majvor anlände tidigt på morgonen. Med sig hade hon sig sin brorsson och när Jojje fick syn på dem gläfste han till och drog i kopplet, ivrig att springa dem till mötes. Petra, som precis rastat Jojje tillsammans med Charlie, kopplade loss honom. När han blev fri kastade sig hunden tvärs över gårdsplanen och fram till Majvor, vars rynkiga ansikte lyste av glädje. ”Älskade, älskade vännen, som jag har saknat dig”, sa hon innan hon mötte Petras och Charlies blickar. ”Tack för att ni tog hand om Bertil åt mig. Jag har varit så orolig.” Hon böjde sig ner och kramade om hunden. ”Han är min käraste vän, förstår ni. I min ålder har de flesta andra vänner gått bort. Ni anar inte vad han betyder för mig.” Petra sneglade på Charlie, som stod tyst bredvid henne och svalde gång på gång som om hon försökte trycka undan gråten. ”Jojje, jag menar Bertil, har bott med mig och Charlie.” Petra gick fram och hälsade på besökarna. ”Charlie har tagit hand om honom som om han varit hennes egen hund.” Majvor såg på Charlie. ”Du får gärna hälsa på oss när jag flyttar hem igen. Jag tror Bertil skulle bli ledsen om hans nya vän bara försvann.” ”Det vill jag gärna”, fick Charlie fram. ”Han är min bästa vän också …” Majvor sträckte ut armen mot Charlie och utan att tveka klev flickan in i hennes famn och borrade in ansiktet i Jojjes päls. De var som en treenighet. Den äldre damen, den unga flickan och den lilla hunden. ”Vill ni komma in och ta en fika innan ni åker?” frågade Petra. ”Vi hinner tyvärr inte”, svarade Majvors brorson. ”Hela släkten anlände igår och vi har massor att göra.” ”Jag springer och hämtar Jojj … Jag menar Bertils saker.” ”Det räcker bra så här”, svarade Majvor. ”Han kom ju utan några tillbehör så att säga. Det är väl bra om ni behåller det ni har införskaffat så att han kan komma och hälsa på.”

***

Petra promenerade längs huvudgatan och letade efter bokhandeln. Efter att ha öppnat dagens lucka hade hon frågat Charlie om hon ville följa med, men systerdottern hade sagt att hon ville stanna på gården med Rufus, Viveka och Berit. De hade pratat länge om Jojje efter att han lämnat dem och trots att Charlie var ledsen hade hon inte blivit arg eller slutit sig igen. I stället hade hon satt sig hos Rufus vid eldstaden i kaféet medan Berit serverat dem bullar, saft och te. Det faktum att Charlie kände sig så trygg med Viveka och Berit värmde i hjärtat. Holger hade rätt i att de var fina personer och ju mer tid hon tillbringade med dem, desto mer tyckte hon om dem. Petra stannade utanför bokhandeln. Så det var här nästa ledtråd fanns! När hon öppnade dörren gav ringklockan ifrån sig ett lågt plingande. Det är som att kliva flera årtionden tillbaka i tiden, tänkte hon och beundrade de mörkbruna hyllorna som sträckte sig från golv till tak, fyllda till brädden med böcker. ”Hallå där!” Majas röst fick Petra att vända sig om. ”Hej! Jag är så ledsen att jag inte har hört av mig de senaste dagarna. Jag har …” ”Du har haft annat att tänka på, jag vet.” Maja klev in i bokhandeln. ”Jag har faktiskt haft dåligt samvete för att ingen sa något till dig, men jag litade på Viveka när hon sa att du behövde tid på dig att landa innan du fick reda på sanningen om Lilly.” ”Jag glömmer att vi bor i en liten by och att alla redan vet allt”, svarade Petra med trött röst. ”Men Viveka hade rätt. Även om det tar emot att erkänna det kanske det var bra att ta del av Lillys historia på det här sättet.” ”Hur känns det nu?” ”Jag är fortfarande omtumlad och försöker greppa allt och förstå. Det är … svårt.” ”Jag kan förstå det. Du vet att jag finns här om du vill prata.” ”Tack.” Petra visste att Maja menade vad hon sa, det var inte bara tomma ord hon slängde sig med. Det här var äkta. ”Jag uppskattar verkligen din vänskap. Du är min första vän här, kanske den enda faktiskt.” ”Du kommer lära känna ännu fler folk nu när ni stannar. För visst ska ni vara kvar?” ”Jag tror det. Vi trivs här och jag börjar inse att Stockholm inte har så mycket att erbjuda oss. Dessutom drömde jag alltid om att bo på en stor gård när jag var barn. Handelsträdgården är ganska lik den drömmen.” Nu slog det Petra att hon kanske bar på minnen från tiden här, trots att hon varit så liten. Kunde bebisar minnas saker? Eller var det bara något hon inbillade sig?