Den sista adventskalendern

En roman av Jenny Fagerlund

Del 34 av 35. Charlie blir ledsen över att de måste lämna hunden till dess ägare. ”Han är min bästa vän. Jag pratar med honom om allt. Alla jag älskar försvinner”, snyftar hon. Men ägaren försäkrar att de kan komma på besök. Senare på dagen stannar Petra utanför bokhandeln och tänker: Så det är här nästa ledtråd finns! Där inne finns Maja, och Petra berättar att hon planerar att stanna i byn.

” Vad glad jag blir. Då kommer vi få massor av tid att umgås”, svarade Maja och gav Petra en kram. ”Jag måste sticka nu, men kan vi inte försöka hitta på något i mellandagarna?” ”Det vore roligt.” Petra följde Maja med blicken när hon lämnade bokhandeln. Efter att ha tittat på några böcker gick hon fram till disken. Även om Viveka hade sagt att adventskalendern inte skulle innehålla några fler chockartade överraskningar kände hon sig nervös. ”Så du är Petra?” frågade den äldre mannen bakom disken. Han skrattade till när han såg hennes förbluffade min. ”Jag hörde dig och din vän.” ”Förlåt. Det var inte meningen att du skulle behöva ta del av min livshistoria.” ”Äsch, jag har hört mycket i mina dar. Till skillnad från andra kan jag konsten att inte föra saker vidare.” Mannen drog ut en låda och tog fram en barnbok med färgglada illustrationer på framsidan. ”Den här har legat och väntat på dig i många år må du tro.” Petra strök med fingrarna över omslaget. Var det här en bok Lilly läst för henne när hon var liten? ”Så fin”, mumlade hon. ”Boken handlar om att gå vilse och att hitta hem igen.” Bokhandlaren log varmt mot Petra. ”Välkommen hem.”

Kapitel 41

Fredagen den 23 december När han sa att han ville ta med dig till Stockholm gick mitt hjärta i tusen bitar. För jag vill ha dig nära mig och bara tanken på att förlora dig får mig att tappa andan. Oavsett hur framtiden blir, min älskade dotter, ska du veta att jag alltid har kämpat för dig. ”Ska vi hänga julstrumporna här?” frågade Charlie och pekade på spiselkransen. ”Det blir bra.” Petra såg upp från kartongen med saker hon tagit med sig från Stockholm. De hade nästan packat upp allt men den här kartongen, som bland annat innehållit julstrumporna från London, hade hon glömt bort eftersom hon ställt in den i en av garderoberna när de tömde släpvagnen. ”Får jag gå upp på vinden och titta vad det finns för pynt där?” ”Nu? Skulle inte du hänga upp julstrumporna?” ”Det kan jag göra sen”, sa Charlie. ”Mamma brukade alltid berätta sagor om hemliga vindar och jag tänkte att det vore kul att gå dit upp.” ”Nja, jag vet inte.” ”Snälla.” Petra gav med sig. ”Okej då, men jag följer med.” Efter att ha hämtat pallen från köket fick hon ner stegen till vinden och klättrade upp. Snart fann hon snöret till lampan och vinden lystes upp av ett gult sken. Det var inte så stökigt som hon befarat utan kartongerna stod prydligt uppradade bredvid varandra. ”Det är ju hur mycket grejer som helst här”, sa Charlie och klev upp på vinden. Petra sneglade på systerdottern. Hon hade inte berättat sanningen om Lilly än men det kanske var dags nu? ”Jo, jag …” ”Wow! Titta vilket fint bord! Det är ju snyggare än det vi har.” ”Vi kanske kan ta ner det vid tillfälle”, kommenterade Petra förstrött. ”Du, Charlie…” ”Och titta här! Här är två kartonger som är märkta med Jul.” Petra läste på etiketterna på kartongerna. Ännu fler julsaker? Hon gläntade på fliken och en flämtning undslapp henne. Här låg asken med julkulan som Lilly beskrivit i kalendern. Den som föreställde handelsträdgården. ”Wow! Så fin den är”, sa Charlie och ställde sig nära Petra. ”Helt underbar.” Petra beundrade kulan och vred på den innan hon la ner den i asken igen. ”Vi tar med den ner. Det andra pyntet får vänta tills nästa år.” ”Så vi ska inte flytta härifrån?” frågade Charlie lågt. ”Jag tänkte att vi kanske borde stanna kvar här. Om du vill?” Petra vacklade till när Charlie kastade sig i hennes famn. ”Det vill jag!” ”Då bestämmer vi det.” Petra kramade om Charlie. ”Jag tror vi kommer få det jättebra här.” ”Det vet jag att vi kommer få.” Charlie släppte taget om Petra och lyfte upp en tomte. ”Kan vi inte ta ner några tomtar i alla fall? Mamma älskade att ha dem överallt.” ”Vi kan ta ner några stycken”, sa Petra och smålog. ”Alice hade nog blivit arg om hon fått reda på att vi tänkte fira jul utan tomtar.” Charlie besvarade hennes leende. ”Hon kunde bli ganska arg när vi inte gjorde som hon sa.” ”Rejält arg”, svarade Petra och la armen om Charlies axlar. Jag berättar om Lilly efter jul, tänkte hon. Det finns gott om tid. ”Ska vi ta ner båda kartongerna? För Alices skull?” Förmodligen skulle de knappt kunna röra sig för alla tomtar och julprydnader, men hon ville att de skulle få en minnesvärd jul. Trots allt som hänt. ”Ja, det tycker jag”, svarade Charlie. ”Och så måste vi baka knäck.” ”Jag är hopplös på det.” ”Det var mamma också, så då blir det precis som det brukar vara.”

Kapitel 42

Lördagen den 24 december I min sista lucka till dig finns all min kärlek, och oavsett vad som händer mellan din far och mig vill jag att du ska veta att jag alltid finns här. Nu och för alltid. Jag älskar dig Petra. Tack för att jag får vara din mamma. Petra tog ut paketet som låg i den sista luckan och öppnade det försiktigt. Det var ett armband. Ett smalt guldarmband med en liten diamant som glittrade när hon rörde handleden. ”Vad har du där?” frågade Charlie med sömning röst från dörröppningen. ”Ett paket.” ”Har du redan fått ett paket?” Systerdottern lät med ens piggare och skyndade fram till Petra. ”Tog du det från julstrumpan?” ”Jag tror inte att jag har fått något i den”, sa Petra och tystnade när hon såg att även hennes julstrumpa buktade. ”Hur…?” ”Det var jultomten”, fnissade Charlie och hämtade bådas julstrumpor. ”Ska vi öppna klapparna samtidigt?” Petra sneglade på klockan. Den var tio i nio. ”Det blir väl bra. Fast kan inte jag få börja?” Charlie gav henne en förvånad min innan hon nickade. Petra vecklade upp papperet till sitt paket och när hon såg vad det var fylldes ögonen med tårar. ”Vad fint”, mumlade hon. Innan hon hann reagera la Charlie armarna om hennes hals. ”Jag älskar dig, Petra.” ”Och jag älskar dig.” Petra kramade om systerdottern hårt. ”Det här är den finaste presenten jag någonsin har fått”, sa hon och tittade på bilden som föreställde dem båda tillsammans med Alice. De skrattade in i kameran och Petra mindes att hon hade fått kittla Charlie för att hon skulle skratta eftersom hon varit arg för att hon inte fått glass. ”Du fick mig att bli glad igen”, sa Charlie. ”Som du alltid gör.” Petra tryckte bilden mot bröstet. ”Ska du öppna dina presenter?” Än en gång tittade hon på klockan, bara två minuter kvar tills klockan var nio. ”Ta det blåa paketet först.” Charlie såg så misstänksam ut att Petra skrattade. ”Det är inget farligt.” Hon betraktade systerdottern när hon öppnade paketet och drog fram ett hundkoppel. ”Är det till mig?” ”Ja, eller till…” Petra såg upp när en knackning hördes. ”Jag tror du borde öppna dörren.” Charlie rusade dit och hennes tjut av förtjusning blandades med Jakobs röst innan de båda dök upp i vardagsrummet. I hans armar låg en av hundvalparna som de träffat när de kört fel och hamnat på veterinärkliniken. ”Jag hörde att Jojje har flyttat”, sa Jakob och Charlie nickade utan att få fram ett ord. ”Så jag undrar om du kan tänka dig att ta hand om den här valpen?” Den lilla labradoren viftade på svansen och Charlie såg tveksamt på Petra som nickade. ”Hon är din”, viskade hon. ”Min?” Charlies röst hördes knappt. ”Den här lilla tjejen behöver någon som vill ta hand om henne. Tror du att du skulle klara det?” ”Är hon verkligen min?” Petra log mot Jakob och visste att hon hade gjort rätt som kontaktat honom och frågat om valparna. Jakob lyfte över labradoren till Charlie och hon belönades genast med en slick i ansiktet. ”God jul, Charlie.” ”Så det är här ni gömmer er”, sa en röst från hallen och Maja kikade in. ”Ni missar julfrukosten.” ”Vi ska bara göra oss i ordning. Kommer strax.” sa Petra och samlade ihop presentpapperen. ”Toppen!” Maja hejdade sig. ”Vilken liten sötnos du har där.” ”Det är min hund.” Charlie såg ut som att hon fortfarande inte kunde tro sina ögon. ”Jag ska ta jättebra hand om henne. Jag lovar.” ”Det är jag övertygad om, och så har du Petra som hjälper dig.” Charlie nickade. ”Vi tar hand om henne tillsammans.” ”Jag kan passa henne medan du klär på dig.” Charlie lämnade motvillig över valpen till Maja. ”Så det ordnade sig till slut.” Maja gav Jakob ett illmarigt leende. ”Du verkar vara räddaren i nöden för många av oss.” Jakob skrattade till. ”Bara för oskyldiga djur, barn och jobbiga konditorkvinnor”, sa han och rufsade om i hennes hår. ”Jag måste tyvärr sticka nu.” ”Måste du?” frågade Maja. ”Jag jobbar idag.” Jakob kramade om dem båda. ”God jul. Nästa år blir ett kanonår för oss alla, eller hur!” ”Absolut!” svarade Petra. ”Enig”, sa Maja. ”Det måste det bli.” Några timmar senare stod Petra i Vivekas kök och tittade ut på snödrivorna utanför. Från vardagsrummet hördes fniss och glada utrop och hon log för sig själv när hon hörde valpens skall blandas med Charlies skratt. ”Vilken dag vi fick”, sa Holger bakom henne. ”Verkligen.” Petra vände sig om. ”Hur går det där inne?” ”Bra. Det var länge sedan jag såg Berit och Viveka så uppspelta över att det är julafton.” Han räckte fram en julklapp. ”Den här är till dig.” ”Vad är det?” ”Det kan jag väl inte avslöja. Då förstör jag överraskningen när du öppnar.” ”Vad håller ni två på med?” Viveka kikade in i rummet. ”Holger gav mig precis en julklapp.” ”Men så spännande.” Viveka kom närmare. ”Du har slagit på stort i år, Holger.” Den äldre mannens kinder färgades röda. ”Jag tyckte hon behövde den här”, muttrade han. ”Öppna det nu.” Petra gjorde som han sa. Det var en bok om kända frisörer genom tiderna och deras skapande. ”Jag …” Holger gav henne en menande blick. ”Jag tänkte att du skulle få en knuff i rätt riktning.” ”Vad menar du?” ”Du skulle höra hur du låter när du pratar om din salong, och dessutom har Nick berättat hur mycket du älskade ditt jobb som frisör.” ”Jag har ett annat arbete nu.” ”Ingen borde ge upp sin dröm för någon annans skull”, sa Viveka. ”Ni förstår inte.” Petra vägde boken i handen. ”Jag … Jag är rädd att jag kommer förlora Charlie om jag börjar jobba som frisör igen.” Den äldre mannen rynkade pannan. ”Varför skulle du göra det?” ”När jag var frisör var det mitt liv. Jag älskade det. Älskade att vara i salongen och att lyfta fram mina kunders bästa sidor. Det var … konst. Men jag försakade min familj. När jag väl kom till Stockholm och öppnade salongen arbetade jag nästan ännu mer. Efter att Alice blev sjuk insåg jag vad jag hade valt bort och då var det försent. Jag vill inte riskera att göra samma sak med Charlie.” ”Så du är rädd för att jobba med det du älskar, för att du tror att du kommer bli för uppslukad av det?” ”Ja. ” Holger skakade på huvudet. ”Du kommer inte försumma Charlie.” ”Men…” ”Du kommer inte försumma din familj eftersom du har insett hur viktig den är för dig. Men att ge upp något du älskar kommer göra ditt liv fattigare. Tro mig, jag har sett det ske.”