Svårt att lura döden – men Lorrygänget gör ett försök
Dramakomedi ”Äntligen!” SVT, fyra delar Regi: Martin Persson. Med: Peter Dalle, Suzanne Reuter, Ulla Skoog, Johan Ulveson, Claes Månsson, Lena Endre, m.fl. Premiär 25 december.
Peter Dalles rollfigur Jacob Widman står i centrum för SVT:S nya dramakomedi ”Äntligen!”. Men det vet han inte om. Jacob Widman har nämligen dött – och det bara fem dagar innan han (troligen) ska tillkännages som årets Nobelpristagare i ekonomi.
För att inte Kungliga Vetenskapsakademien ska backa från sitt val av pristagare och välja någon annan, någon som faktiskt är i livet, försöker Widmans närmaste vänner hålla hans frånfälle hemligt fram till dess. Och, ja, där har ni hela handlingen.
Eller. Det var väl inte riktigt sant kanske. Tvärtom är det rätt långt ifrån hela handlingen. Och det är de många mindre men uppskruvade parallellhandlingarna som driver den här mörka spring i dörrarna-farsen framåt. För många förvecklingar blir det. Och roliga infall. Bubblande konflikter. Och dumma missförstånd såklart. Vi snackar ett trasseltempo värdigt Vallarnas revyscen.
Och det är inget fel med lite redig Stefan & Krister-buskis. Det finns absolut en tid och en plats för likoch lytesbaserad förvecklingshumor. Oftast är den platsen Falkenberg. I juli.
Det lite märkliga i sammanhanget är att ”Äntligen!” har sålts in som årets stora juldrama i SVT, och det brukar vara ett av kanalens flaggskepp. Förr om åren har vi fått Haijbyserien ”En kunglig affär”, specialsäsongen av ”Vår tid är nu” och ”Fröken Frimans krig”. I jämförelse med de påkostade satsningarna känns detta som lite av en halvmesyr, dock inte som något hafsverk.
Först och främst är det kul att återse stora delar av det gamla Lorrygänget, för oss som minns dem. För det händer något när man sätter Lena Endre (i rollen som Jacob Widmans exfru Inger), Ulla Skoog (älskarinnan Kerstin) och Claes Månsson (kollegan Conny) i samma rum. De skiner upp. Det lyser om dem. De känns verkligen som de där gamla vänstervännerna från 70-talet som lyssnar på Blå tåget och aldrig riktigt kunnat lägga almstriden bakom sig.
På samma sätt framstår Johan Ulveson (Peder) och Suzanne Reuter (Eva) som genuint trötta på varandra och känns trovärdiga som frustrerade fångar i sitt eget äktenskap.
Om Peter Dalle (Jacob Widman) däremot finns inte så mycket mer att säga. Han tillbringar de här fyra avsnitten som ett stelt och grått lik, kringkörd i Stockholm, medan hans fysiska kropp bryts ner i samma takt som hans ”vandel” solkar vännernas bild av honom.
Men ingen går ren ur det här. Alla har de sina egna, solkiga motiv för att skjuta upp ekonomiprofessorns dödsbesked och se till att han tillkännages som Nobelpristagare. Att någon slags ”cred by association” skulle få dem att faktiskt gömma sin likstele vän (det handlar inte om att sno åt sig pengarna) känns inte så värst trovärdigt. Alltså får man ta den här berättelsen med en rejäl nypa salt om man vill fortsätta att titta. Många av deras bekymmer ser man nämligen komma på en mils avstånd.
För givetvis anar snokande grannar oråd och polisen är på dem och de böjer Dalles döda kropp i lustiga vinklar och tänder doftljus för att han inte ska lukta och låter honom ligga i frysen. Som man gör med sina gamla vänner. Eller?
Vid ett tillfälle när Lena Endre tröttnat på alla problem googlar hon ”brott mot griftefriden” och, oops, inser att det kan ge upp till två års fängelse att frakta runt sin döde exman i bilen. Kanske är det en dum idé ändå?
Trots detta fortsätter de ett tag till och där någonstans, om inte förr, försvinner sympatierna för deras tilltag och man önskar att det ska gå för dem som det gjorde för gänget i Seinfeldt. Men riktigt så illa slutar det inte. Bara nästan.