Den sista adventskalendern

Det är julafton och Charlie blir överlycklig för sin julklapp, en hundvalp. Alla samlas i Vivekas kök. Från vardagsrummet hörs fniss och glada utrop och Petra ler för sig själv när valpens skall blandas med Charlies skratt. ”Vilken dag vi fick”, säger Holger. ”Verkligen”, svarar Petra. Detta är sista delen i årets vinterföljetong ”Den sista adventskalendern” av Jenny Fagerlund.

Pratar du om mig nu?” frågade Viveka och ställde sig bredvid Holger. ”Du har fel. Jag gav aldrig upp något jag inte ville ge upp.” ”Men du ville inte lämna Stockholm och flytta hem”, invände han. ”Det berodde inte på mitt arbete. Jag älskar handelsträdgården och kan inte tänka mig att syssla med något annat. Den är mitt liv.” ”Men varför tror alla att du gav upp ditt jobb för handelsträdgårdens skull?” frågade Petra förvirrat. ”Folk antog att det var så och jag lät dem tro det. I själva verket insåg jag ganska snabbt att jobbet på Operan inte passade mig särskilt bra.” Viveka gjorde en paus. ”Visst älskade jag att skapa kläder, och det gör jag fortfarande. Men jag vill inte jobba med det.” ”Nu förstår jag ingenting”, sa Holger. ”Jag ville hem, till min familj”, svarade Viveka. Holgers ögon grumlades och han fattade Vivekas hand. ”Jag är glad att du kom hem”, sa han med låg röst. ”Vad gör alla här ute?” frågade Charlie från dörröppningen. ”Vi måste ju ge Viveka hennes julklapp.” Viveka harklade sig. ”Så spännande.” Petra hämtade datorn och följde efter de andra till vardagsrummet. Hon hoppades att presenten inte var helt fel sak att ge. Om Viveka redan bestämt sig för att sälja gården var den bara en sorglig påminnelse om vad som skulle försvinna. Samtidigt ville Petra visa vad de kunde göra med handelsträdgården och hur de kunde nå ut till fler kunder. Efter att ha fått fram rätt flik vände hon skärmen mot de andra. ”Kommer du ihåg att jag sa att vi höll på med en hemsida? Nu är den klar och …” Hon avbröts av Charlie som inte kunde hålla tyst. ”Petra har skrivit texterna och tagit alla bilder men jag har hjälpt till. Nick också. Och titta där! När vi sa att vi ville ha en bild på er tillsammans var det för att ni skulle vara med.” Viveka satt tyst så länge att Petra undrade om hon var besviken. ”Vilket arbete ni har lagt ner, jag är mållös”, sa hon till sist med grumlig röst. ”Jag visste inte hur vi skulle göra, med tanke på att du kanske ska …” ”Jag ska inte sälja handelsträdgården”, svarade Viveka. ”December har gett oss inkomster så att vi klarar oss ett tag till. Dessutom har jag fått en oväntad investerare.” ”Så oväntad är jag väl inte”, sa Holger. ”Ska du investera i handelsträdgården?” frågade Petra. ”Vad ska jag annars göra med mina pengar?” Holger körde ner händerna i fickorna. ”Den här gården betyder nog lika mycket för mig som för Berit och Viveka. Dessutom kan ni inte säga åt mig att gå i pension om jag äger en del av verksamheten.” ”Jag misstänkte att du hade baktankar”, sa Viveka glatt. ”Fast vi behöver fortfarande få in yngre personer som kan hjälpa oss. Jag har varit i kontakt med en trädgårdsutbildning och vi ska samarbeta med dem i vår. I utbyte mot att de får ha en del av sin verksamhet här kommer de hjälpa oss med trädgårdsskötseln. ”Det låter ju fantastiskt”, sa Petra. ”Och klokt tänkt, för jag kommer inte vara kvar så länge till.” De andra stirrade på henne. ”Men du sa ju …”, började Charlie. ”Vi ska stanna på gården”, sa Petra snabbt. ”Men jag ska börja arbeta som frisör igen.” Hon fingrade på boken som Holger gett henne. ”Det är dags att sluta fly.” Viveka drog Petra intill sig. ”Äntligen.” Hon kramade henne hårt. ”Du kommer vara saknad men inget gör mig gladare än att höra att du vill satsa på din dröm igen.”

Petra betraktade det gnistrande snötäcket som låg över äppelodlingen och förde muggen med varm choklad mot munnen. De hade haft en fin kväll hos Viveka och för första gången på länge hade ett sällsynt lugn lagt sig över henne. Trots att de senaste dagarna varit omskakande var hon glad över att äntligen ha fått reda på sanningen om mamma, pappa och Lilly. Hon skulle aldrig kunna fråga mamma och pappa om uppväxten och hur de hade tänkt när de bestämde sig för att undanhålla sanningen, men hon var inte längre arg på dem. Det tjänade ingenting till. Inte heller tjänade det något till att vara arg på Berit och Viveka. ”Är du nöjd med dagen?” frågade hon när Charlie kom ut på den inglasade balkongen och sjönk ner i en av fåtöljerna med valpen i knäet. ”Ja! Bonnie är den bästa julklappen jag någonsin har fått.” Charlie tittade upp mot himlen. ”Tror du att mamma ser oss nu?” frågade hon. ”Det tror jag nog. Förmodligen tycker hon att vi borde gå och lägga oss eftersom…” ”Det är en dag imorgon också”, flikade Charlie in. ”Jag saknar henne.” ”Det gör jag också.” Petra fingrade på pläden i knäet. ”Jag skulle behöva prata med dig om en sak. Det handlar om min mamma.” ”Jag vet redan vad du ska säga.” Petra blinkade till. ”Vet du?” ”Jag har liksom inte lyckats undgå att höra vad som har hänt. Dessutom berättade Viveka att ni är släkt.” ”Det borde hon inte ha …” ”Du var så ledsen och jag trodde att det hade med mig att göra”, avbröt Charlie. ”Men varför sa du ingenting till mig?” ”Jag ville inte att du skulle bli ännu mer ledsen. Och så var jag rädd … Vi ska väl fortfarande vara tillsammans?” ”Såklart vi ska.” Petra la armen om Charlie. ”Du är min familj.” Det var så det var. Oavsett vad som hade hänt var de en familj. De hörde ihop. På samma sätt som hon hade hört ihop med mamma, pappa och Alice. Och som de hörde ihop med Berit, Viveka, Holger och Maja. Tillsammans var de en brokig skara människor som ställde upp för varandra, fanns där för varandra och älskade varandra. ”Tror du Nick också kommer tillbaka hit?” frågade Charlie efter en stund. ”Jag har ingen aning.” ”Men om du säger att du vill det?” ”Ibland är det inte så enkelt”, svarade Petra. Sedan Nick lämnade Nyponviken hade hon försökt förlika sig med att de inte skulle ses igen. Samtidigt var det svårt. Det kändes helt enkelt inte rätt att det skulle sluta så här. ”Kan du inte ringa honom?” Petra skakade på huvudet. Hon hade redan försökt ringa, flera gånger. Kan jag söka upp honom? tänkte hon. Ge det ett sista försök och berätta vad jag verkligen känner för honom? Och så får det bära eller brista. ”Vad säger du om att jag åker till Stockholm imorgon?” frågade hon försiktigt. ”Om du ska leta reda på Nick så säger jag ett stort ja! Jag vet att han kommer bli glad.” ”Jag hoppas du har rätt”, svarade Petra och kramade Charlies hand. För om hon har fel kommer jag bli förkrossad, tänkte hon för sig själv.

Kapitel 43 Söndagen den 25 december

Viveka kramade om Petras hand när hon stannade på parkeringen vid perrongen. ”Vill du att vi väntar på tåget med dig?” ”Det behövs inte”, svarade Petra. Hon hade nästan ändrat sig när hon vaknade och om det inte varit för Charlies entusiasm vid frukostbordet hade hon nog struntat i alltihop. Men nu var hon här, på väg upp till Stockholm för att prata med Nick och för att fråga om de hade en framtid tillsammans. ”Det kommer att gå bra.” Viveka log uppmuntrande. ”Se så, bege dig till perrongen nu så du inte missar tåget.” ”Heja dig”, inflikade Charlie från baksätet. ”Håll tummarna för mig”, sa Petra och klev ur bilen innan hon stannade upp och vände sig mot de andra. ”Vad gör jag om han inte är i Stockholm?” ”Vad menar du?” frågade Charlie. ”Han kanske är på Irland och firar jul.” ”Ja, men då får du väl åka dit.” ”Fast borde jag inte vänta med att söka upp honom till efter jul?” ”Nej! Jag tycker att du ska åka nu”, svarade Charlie. ”Jag också. Se så, gå nu”, sa Viveka. ”Allt kommer ordna sig när du väl är framme.” ”Jag hoppas ni har rätt.” Petra rätade på ryggen och lyfte upp weekendbagen. Det var bara fem minuter kvar innan tåget skulle avgå men hon hade biljetterna i mobilen och behövde bara kliva på. I samma stund som hon klev upp på perrongen bromsade tåget in och hon skyndade på stegen för att hinna till rätt vagn. Väl framme fick hon vänta på en barnfamilj med barnvagnar och mängder med väskor som skulle av. Åh, hur skulle det här gå? Hon greppade hårdare om weekendbagen och tog ett steg mot dörren. ”Petra!” Nick?! Petra vände sig långsamt om samtidigt som hjärtat skenade i bröstet. Vad gjorde han här? ”Ska du resa bort?” Petra harklade sig i ett försök att få rösten att fungera. ”Jag trodde att du kanske var på Irland?” ”Jag var där före jul.” Deras blickar låstes fast i varandra och han tog ett steg närmare. ”Jag försökte ringa dig och berätta varför jag var tvungen att åka härifrån men du svarade inte så jag skickade dig ett sms, men …” ”Jag fick aldrig något sms om att du skulle resa bort”, avbröt Petra innan hon påmindes om att han faktiskt hade försökt ringa. Samma dag som hon fick reda på sanningen om Lilly, och inte orkat svara. ”Jag vet. Det gick inte fram. Fast det upptäckte jag först när jag kom tillbaka till Sverige. Jag glömde mobilen i Stockholm.” Nicks blick mjuknade. ”Allting blev så stressigt och dumt att jag tänkte det var bättre att vänta tills jag kunde prata med dig ordentligt.” ”Jag försökte ringa och sms:a dig också. Jag …” ”Du missar tåget”, sa Nick. ”Jag ska inte längre åka någonstans.” ”Inte?” Petra skakade på huvudet. ”Jag skulle åka till dig.” ”Till Stockholm?” ”Ja, och om du inte var där tänkte jag åka till Irland.” Petra skrattade till när hon såg hans förbluffade min. ”Jag ville inte att vi skulle skiljas åt utan att jag fick berätta vad jag känner för dig.” Nick såg på Petra med outgrundlig min och hon svalde hårt. Det var nu hon måste våga kasta sig ut i det okända, även om det kunde sluta med att hon blev sårad. ”Jag älskar dig”, sa hon. ”Jag vet att du inte vill bo i en liten by på landet och att vi lever helt olika liv men …” ”Jag vill ha dig”, avbröt han henne. ”Du vill…” Rösten bröts. ”Jag älskar dig också.” Nick tog ett steg närmare och la varsamt armarna om hennes midja. ”Jag vill ha dig och jag vill leva med dig.” Han älskar mig! Petra såg upp på honom och värmen i hans blick fick det att fladdra till i bröstet. ”Jag och Charlie har bestämt oss för att stanna här. Vi kanske kan ha ett distansförhållande och om några år …” ”Jag vill bo här med er”, sa Nick snabbt och strök bort en hårslinga från hennes ansikte. ”Men ditt jobb?” ”Det är inte helt klart än men det verkar som att jag kan ha min bas i Nyponviken. Ibland behöver jag såklart åka in till huvudkontoret, men jag kan göra det mesta härifrån eller från Helsingborg.” Han drog henne närmare. ”Egentligen är jag en kille från landet som aldrig har trivts särskilt bra i stan. Och så råkar det vara så att jag är vansinnigt förälskad i dig.” Det snurrade i huvudet på Petra. ”Jag …” ”Jag lämnade Nyponviken för att åka till Stockholm och reda ut alla detaljer. Jag borde kanske ha pratat med dig tidigare men jag ville kolla om det överhuvudtaget var möjligt att jobba härifrån först”, sa Nick. ”Jag vill att vi ska vara tillsammans, Petra. På riktigt.” ”Jag tänker börja arbeta som frisör igen.” Nick log. ”Jag har aldrig trott något annat.” ”Har du inte?” ”Du älskar ditt jobb, varför skulle du ge upp det?” ”Jag trodde inte att jag kunde få allt.” Petra kysste honom mjukt. ”Har jag sagt att jag älskar dig?” ”Du får gärna säga det igen.”, mumlade han mot hennes läppar. ”För jag kommer säga det hela tiden.” En rörelse i ögonvrån fick henne att titta åt sidan och när hon såg Viveka och Charlie en bit bort log hon och fattade Nicks hand. ”Kom, nu åker vi hem!” Sista avsnittet