Borta med vinden
Energi. Johan Risholm fortsätter sin kamp mot kärnkraft och för vindkraft. Han är ju miljöpartist. I en insändare i juni påstod han, felaktigt, att Sverige var beroende av ryskt kärnbränsle. Nu tycks han hävda att den havsbaserade vindkraften ger oss jämn och hög energi 91 procent av tiden, vilket naturligtvis är fel eftersom det beror på hur mycket det blåser. Sedan hans parti gått i spetsen för att avveckla hälften av Sveriges reaktorer konstaterar han triumferande att översyn och reparation av en av sex återstående reaktorer får stora konsekvenser för elförsörjningen.
Ja, det ligger liksom i sakens natur att ju färre reaktorer man har i drift, desto större blir konsekvenserna när en eller två av dem tillfälligt tas ur drift. Med Ringhals 1 och 2 i drift hade elpriserna dessutom varit 30-45 procent lägre enligt en utredning av Energiforsk. I dag är det sannolikt för sent att återstarta dem, men det hade det inte varit för tre år sedan när tvåan just stängts och ettan hade ett års drift kvar. Tyvärr röstade riksdagen ned förslaget om förlängning med en rösts marginal i januari 2020. Reaktorerna hade då gått med stora överskott i ett par år. Hade inte Miljöpartiet dessutom arbetat för att stoppa Ringhals 5 och 6 hade de stått klara om bara två år och ersatt Ringhals 1 och 2. ”Det var marknaden, inte politiken som stängde verken” brukar det heta. Vad sägs om politiska beslut som höjde den speciella effektskatten på kärnkraft med 85 procent (Göran Persson), därefter 24 procent (Reinfeldt) och slutligen 17 procent ( Löfvén).
Miljöpartiet gick till val 2014 på att stänga fyra reaktorer, man bytte in kärnkraftskritiska ledamöter i Vattenfalls styrelse. Men plötsligt insåg politiker från flera läger att vårt tidigare så stabila energisystem höll på att haverera och en halvhjärtad kompromiss har räddat de återstående reaktorerna för en tid. Men tiden men billig stabil el är förbi.