Polis i Halland får skarp Jo-kritik efter husrannsakan
Halland: En polisinspektör i Halmstad som arbetar med ”friare tyglar” än många av sina kolleger har återigen dragit på sig JO:S onda öga. Ärendet gäller allvarliga brister vid en husrannsakan. JO ”ser allvarligt” på saken och kritiserar polismyndigheten.
En man i 40-årsåldern fick sin lägenhet på Andersberg genomsökt av polisen. Den kritiserade polisinspektören hade fattat beslut om husrannsakan. I efterhand antyds det att det var bråttom för polisen och att lägenhetsinnehavaren inte hann kontaktas.
Saken handlade om att utreda om det fanns bevis för pågående folkbokföringsbrott. I Justitieombudsmannen, JO:S, utredning nämns det misstänkta brottet flera gånger som ett bötesbrott, som ett brott av mindre allvarlig art, men att det också ingår fängelse i straffskalan.
Husrannsakan skedde i början av mars 2021. Till saken hör att dagen då polisen var inne i lägenheten fanns det ingen pågående förundersökning. Den upprättades först i efterhand.
Även det är en sak som JO pekar på i sitt beslut, polismannen hade fått tips redan två månader tidigare från HFAB om att för många personer var folkbokförda i den lilla lägenheten.
När polisen får sådan kännedom har den skyldighet att genast inleda en förundersökning.
Polisinspektörens sätt att sköta sitt arbete skymtar fram på rad efter rad i JO:S granskning. Mycket av kritiken handlar om att det varit svårt i efterhand att granska omständigheterna i fallet, eftersom polisinspektören inte dokumenterat sina olika åtgärder på ett rättssäkert sätt.
Så är fallet till exempel när det gäller frågan om när och hur lägenhetsinnehavaren fick veta att polisen varit inne i hans lägenhet och fotograferat. Polisinspektören säger att det skedde i ett telefonsamtal fem dagar efteråt.
Det finns inte diariefört någonstans, inte heller finns det några anteckningar eller annat som styrker saken. Och själv hävdar lägenhetsinnehavaren att han fick veta det först när en av de som var inneboende hos honom åtalades för folkbokföringsbrott och han då kunde se bilder, bland annat tagna i hans kylskåp som dokumenterade att han hade sina mediciner där.
”Är det så simpelt i Sverige att en polispatrull kan göra en husrannsakan utan att anmäla det till hyresgästen, trots att jag inte är misstänkt eller att det finns ett beslut från åklagare?” frågar sig mannen i sin anmälan till JO.
”Jag känner mig naken, speciellt som de granskat mitt kylskåp och mina medicinsprutor” fortsätter mannen och förklarar: ”Varje gång jag tittar på bilderna de tog mår jag dåligt. De skulle ha kontaktat mig först. Det är en slump att jag vet vad de har gjort.”
JO uppehåller sig kring integritetsbegreppet en del i sitt beslut och även Polismyndigheten konstaterar att polisinspektörens beslut att utföra en husrannsakan ”på befintligt underlag framstår som något tveksamt.”
Polismyndigheten slår fast att det sannolikt hade funnits ett bättre beslutsunderlag om man till exempel hade övervägt att hålla förhör med de berörda personerna i första hand.
Över huvud taget är det svårt i efterhand att komma fram till varför olika överväganden inför husrannsakningen gjordes eller inte. ”Det är inte tillfredsställande att det saknas dokumentation om detta” påtalar Polismyndigheten i sitt yttrande inför JO:S beslut.
JO:S uppfattning är att polisen inte gjorde några överväganden enligt vad Rättegångsbalkens 28:e kapitel anger om rätten till närvaro. Ord står mot ord om hur det gick till. Återigen slår JO fast:
”Det är naturligtvis en brist att underrättelsen inte dokumenterades enligt Polismyndighetens egna rutiner.” JO Per Lennerbrant skriver också: ”Dokumentationsbrister har alltså även i denna del försvårat min granskning.”
JO analyserar också läget vid husrannsakan och kommer fram till att: ”Något brådskande fall var det inte fråga om.”
Polisinspektörens beslut att låta både HFAB och Försäkringskassan ta del av uppgifter i förundersökningen ifrågasätts också. I sitt yttrande för Polismyndigheten ett resonemang om möjligheten att förmedla vissa sekretesskyddade uppgifter under vissa, givna förutsättningar.
Men slutsatsen är ändå att eftersom det saknas tillfredsställande dokumentation är det ”på befintligt underlag svårt att ta ställning till om det fanns lagliga förutsättningar att lämna ut uppgifterna...”
JO går hårdare fram. Han pekar på att själva den misstänkta brottsligheten var förhållandevis lindrig och att ”det framstår som klart tveksamt” om det fanns förutsättningar för att dela sekretesskyddade uppgifter.
Även i den här delen borde beslutet och förutsättningarna för det ha dokumenterats av polisinspektören. JO skriver: ”Någon dokumentation av det slag som jag nu har nämnt finns inte redovisad, vilket är en allvarlig brist.”
JO avslutar saken med att lova att hålla ett öga på polismyndigheten i sitt fortsatta arbete och förklarar att han kan få anledning att återkomma: ”...till vissa frågor som uppmärksammats vid granskningen.”