Bruce Springsteen har aldrig glömt sina gamla vänner
I torsdags var det 50 år sedan Bruce Springsteens debutalbum släpptes. Johan Lindqvist skriver om Asbury Park, New Jersey, den bortgångna vännen och fotografen Jörgen Johansson och om hur vi fortsätter berätta varandras liv.
Artisten Viktor Olsson brukar säga att han skriver låtar om sina vänner runt bryggor, trottoarer och torg i Stenungsund. För vem skulle annars berätta deras historier? Så Viktor har tagit på sig det uppdraget. Han gör det väldigt bra.
Samtidigt tänker jag att det är det vi alla gör. Berättar varandras liv. På så vis synliggör vi varandra, sätter mer beständiga avtryck. Skriver en gemensam och ständigt svällande sångbok som gör livet mer begripligt i våra samtal.
Ju äldre man blir är det som att verserna, sidorna och historierna allt mer flätas samman till dess att man tappar tidsuppfattningen en smula. Det är så många olika minnen, människor, platser och bilder som hakar i varandra att det blir svårt att veta var det ena börjar och det andra tar vid.
Däremot blir det smärtsamt tydligt var slutpunkterna sätts.
På årets näst sista dag 2019 somnade min vän Jörgen Johansson in. Han blev 50 år. Jörgen var mångas vän och hade det som lite slarvigt brukar kallas ett stort hjärta. Jörgen var lätt att älska och han fick människor runt omkring sig att känna sig sedda, uppskattade, ja – älskade.
Han var generös i ordets mest grundläggande bemärkelse. När hans kista bars ut ur en fullständigt fullsatt kyrka i Hässleholm var det till tårar, jubel, visslingar och dånande applåder.
Jörgen var prisbelönt fotograf och musiker. Han fick saker att hända och gjorde väldigt mycket. Nu finns hans och journalisten Anders Mårtensson intervju- och fotobok från Asbury Park i New Jersey i nytryckt, svensk lyxupplaga.
De båda skåningarna for till den då ganska sömniga strandstaden för att träffa de musiker och människor som blivit kvar på klubbarna, barerna och boardwalken men som var med när Bruce Springsteen tog språnget ut i världen i mitten av 1970-talet.
Den 5 januari 2023 är det 50 år sedan Bruce Springsteens debutalbum ”Greetings from Asbury Park, New Jersey” släpptes. För riktigt hängivna Springsteen-fans är det lockande att precis som Jörgen och Anders åka dit för att med egna ögon se var det där vykortet och de där sångerna kommer från.
Musik har alltid ett ursprung, en backstory. Men den är sällan så tydlig, avgörande och beständig som hos Springsteen.
Läser man boken ”Greetings till och från Asbury Park” får man lära känna människorna och vännerna som befolkade Springsteens tidiga låtar. Och som fortfarande finns kvar i hans texter. Flera av dem spelar ännu i hans band. På det viset skriver Springsteen på samma sätt som Viktor Olsson.
Jag har varit i Asbury Park två gånger. Sommaren 2000 var det sargat och bortglömt. Slitet av ekonomisk stagnation och fortfarande hårt segregerat på samma sätt som det varit ändå sedan 1900-talets början.
När jag var tillbaka 2012 hade mycket hänt. Trots att man redan då märkte av den politiska polarisering som skulle komma att tillta i styrka under de kommande åren fanns det också en återvunnen nybyggaranda. Nya pengar strömmade in, stadens vackra Convention hall och strandpromenaden hade renoverats. Hos politiker och tjänstemän i det oansenliga kommunhuset spirade optimismen.
Sedan dess har det byggts hotell och staden har fått tillbaka sin status som New York-bornas strandhäng. Bostadspriserna har skjutit i höjden. Men man kan fortfarande springa in i Bruce Springsteen på någon av barerna eller om man kör in till Freehold och stannar för en glass på Jersey Freezer.
En morgon 2022 slår jag upp Facebook och ser hur konstnären Tony Sjöman från Bergsjön, sedan många år boende i New York, är i Asbury Park. Han målar en stor vägg precis nere vid strandpromenaden.
Jag känner en lika plötslig som stark längtan att åka tillbaka. Till dess kan jag gå ned till Lorensberg och se ett av Tonys andra verk, på en vägg mellan Park och ned mot teatern. Springsteen bodde här 1985. Allt flätas samman.
I sommar spelar Bruce Springsteen tre kvällar på Ullevi. Jörgen skulle förstås, borde ha fått vara, på plats. Jag hoppas och tror att Springsteen fortsätter göra sitt ”roll call”, den där stunden när han räknar in vilka som är på scenen och i arenan.
Och vilka som är borta men ändå med oss i tanken: Clarence Clemons, Danny Federici, Jörgen Johansson. Alla vi i publiken har någon eller några man har mist.