Maria Domellöf: SD motionerar för att avskaffa filmens jämställdhetsmål

När jag ser urvalet inför årets Oscarsgala blir jag glad. Både ”The woman king” – om de fruktade agojiekrigarna i Västafrikas kvinnoarmé – och Sarah Polleys stjärnspäckade drama ”Women talking” är med i matchen. Den sistnämnda kretsar kring sexuella övergrepp mot kvinnor i en ultrakonservativt religiöst samfund i Bolivia. Båda filmerna belyser historiska oförrätter som begåtts mot kvinnor. Kanske har vi delvis #metoo att tacka för att de nu uppmärksammas av den Oscarsakademi som Hollywoodmogulen och den nu dömde sexförbrytaren Harvey Weinstein fått lämna.

När jag började skriva om film på 1990-talet var dominansen av uppburna män inom den svenska filmen stor – för att inte säga kompakt. Både inom branschen och bland dem som erhöll statligt miljonstöd för att göra långfilm. Populära teman var könsstereotypa romantiska komedier och filmer om kända män – från Raoul Wallenberg till Juha Valjakkala.

Dåliga relationer mellan fäder och söner lyftes fram. 1995 tv-visades exempelvis ”Gott om pojkar, ont om män?”, där regissören Marianne Ahrne samtalar med läkaren och psykoterapeuten Rigmor Robert om pojkar, män och mansroller utifrån ett jungianskt perspektiv.

Män var i centrum, mansrollen utreddes grundligt. Män lade ut texten och fick (i vanlig historisk ordning) vara protagonister, antagonister och allting däremellan.

I en artikel kritiserade jag då utifrån statistik den låga andel kvinnor som fick stöd för att regissera långfilm överhuvudtaget. Det rörde sig om 80–20 till männens fördel – något som kan jämföras med dagens filmpolitiska strävan efter en likvärdig fördelning om 50–50.

Av de regissörer som vann Guldbaggen för bästa film under 1990-talet var nio män. Den tionde var Ella Lemhagen som 1999 prisades för ”Tsatsiki, morsan och polisen”.

Få klagade över snedvridningen av stöd, eller bristen på kompletterande perspektiv. Det var norm. De senaste tjugo åren har dock ett tålmodigt arbete gjorts för att förbättra förutsättningarna för kvinnor inom filmen, så att de ska ha samma rättigheter och möjligheter – givetvis även skyldigheter – som män. Det är en rättvisefråga som inte går att mäta på en politisk vänster- och höger-skala.

Ändå motionerade företrädare för Sverigedemokraterna nyligen om att avskaffa det politiska målet att ”jämställdhet och mångfald ska prägla filmområdet”. Partiet menar att en ”vänsterpolitisk detaljstyrning” implementerats i Filminstitutets verksamhet, som inskränker den konstnärliga friheten.

Som exempel tar de ”olika kvoteringsmålsättningar” – bland dem alltså 50–50-fördelningen. En målsättning som även exempelvis Göteborgs filmfestival har ställt sig bakom.

Jag tänker på ”She said” – om journalisterna och småbarnsmammorna på New York Times som avslöjade Harvey Weinstein. Hoten de fick ta emot liknade den pressade situation som Matilda Voss Gustavsson vittnade om i boken ”Klubben”.

Att utmana normen kan vara svårt, bakslaget efteråt riskerar alltid att bli stort. Något Susan Faludi poängterade redan 1991 i sin feministklassiker ”Backlash: kriget mot kvinnorna”.

2023 är varken genusforskning eller vikten av en jämställdhetsmyndigheten längre lika självklart. Ett steg framåt och två bakåt tycks vara mer regel än undantag också i filmens jämställdhetsdans.

"Ett steg framåt och två bakåt tycks vara mer regel än undantag också i filmens jämställdhetsdans