Kulturministerns drivkraft är att få ge tillbaka till Sverige
Sveriges nya kulturminister Parisa Liljestrand (M) ses av många som ett oprövat kort inom de frågor hon nu ska styra över. Trots det var det självklart för henne att tacka ja när hon oväntat fick frågan av Ulf Kristersson (M). – Att få ingå i regeringen är ett sätt för mig att få möjlighet att ge av min tid och kraft till det land som har givit mig allt.
När Ulf Kristersson (M) presenterade sin nya regering i mitten av oktober fick många googla namnet på den nya kulturministern Parisa Liljestrand, 39. Kommunstyrelsens ordförande i Vallentuna norr om Stockholm beskrevs som ett oväntat val utan nämnvärd profilering inom de frågor som hon nu sattes till att styra över.
När vi träffar henne på kulturhuset i hemorten, drygt två månader in på nya jobbet, berättar hon att valet var oväntat även för henne själv.
Bara dagar innan offentliggörandet fick hon ett telefonsamtal av den blivande statsministern som trevade kring om hon skulle kunna vara intresserad av en eventuell ministerpost.
– Då handlade det bara om att kunna bidra till Sverige genom att vara en del av regeringen, men ganska hastigt därpå så träffades Ulf och jag – och när man får frågan från blivande statsministern om man vill vara med och bygga Sverige ännu starkare så är det klart man säger ja till det.
Hon beskriver sig själv som en resultatpolitiker – och anar att det var därför som Kristersson hörde av sig till just henne.
– Jag tycker om att få saker gjorda. Det tror jag att han har sett. Sen tror jag också att han vet vilken påverkan kultur har haft för mig i formandet av mitt liv – både i min person, men också i mitt yrkesval och i det politiska hantverket.
Under sina första veckor som statsråd har mycket handlat om mediefrågor, berättar hon – bland annat att få igång en utredning om ett nytt sändningstillstånd.
– Det jobbar vi intensivt med just nu. Sen har vi frågorna om behovet av ett förändrat mediestöd för att hela mediemarknaden ska överleva. Det är också en oerhört viktig fråga där det finns en utredning som är gjord och en proposition som ska läggas.
Parisa Molagholi Liljestrand kom till Sverige från Iran när hon var tre år gammal och hamnade snart i Vallentuna. Hon nämner sin egen skoltid, och föräldrarnas studier på SFI (Svenska för invandrare) och universitetet, som en viktig drivkraft i att hon för 20 år sedan inledde sin politiska karriär.
– Vi har fått allt av Sverige. Ett helt nytt liv. Inte minst om man funderar på hur livet hade kunnat se ut med tanke på situationen i Iran i dag. Det minsta jag kan göra är någonstans att försöka ge tillbaka lite till samhället.
– Precis på samma sätt var det när Ulf ställde frågan – att få ingå i regeringen är ett sätt för mig att få möjlighet att ge av min tid och kraft till det land som har givit mig allt. Det är en stor drivkraft i mig.
Finns det någon negativ aspekt av en sådan drivkraft – skuld eller liknande?
– Inte hos mig. Nej, det gör det inte. Snarare är det en känsla av ansvar och vördnad inför det förtroende som är mig givet.
Som många tillträdande kulturministrar före henne präglades Parisa Liljestrands första veckor på posten av frågor om hennes kännedom av kulturvärlden. Bland annat fick hon kritik efter att ha misstagit Ruben Östlunds film ”Triangle of sadness” för en bok i SVT:S morgonstudio samt att felaktigt ha benämnt sig som litteraturvetare.
Men att bli granskad är del av uppdraget, säger hon lakoniskt när vi frågar henne hur det känns.
– Jag tänker så här: Jag är hellre underskattad än överskattad. Det är jag relativt van vid att navigera utifrån – som ung in i politiken för 20 år sen, som kvinna, med invandrarbakgrund – hela den här underdogpositionen har jag befunnit mig i tidigare. Den i sig är ingenting nytt. Det passar mig ganska bra.
Efter ministerutnämningen var det många som reagerade på att hon saknade erfarenhet av kulturvärlden sedan tidigare. GP:S Sanna Samuelsson kallade henne ”misstänkt anonym” medan DN:S kulturchef Björn Wiman skrev att hon ”inte är ett oprövat kort, hon är inte ens ett kort”.
Det är en oerhört viktig princip det här med armlängds avstånd som det har varit sådan diskussion om den senaste tiden. Konsten ska få frodas fritt, men politiken kan bidra genom att ge förutsättningar.
Hur förankrad känner du dig i kulturvärlden?
– Jag känner mig väl förankrad eftersom kulturen har haft en enorm betydelse för mig. Sen kanske inte andra ser mig som förankrad, men det får vara ur betraktarens öga.
I tidigare intervjuer har hon pratat om kultur som ett viktigt verktyg för integration, och hur den har haft stor betydelse även för henne själv. Hon nämner hur sagostunder på förskolan och det egna läsandet har hjälpt henne i språkutvecklingen.
– På den vägen har det fortsatt. Jag fick ett enormt intresse för litteratur och böcker. Jag var en riktig bokslukare som barn – jag läste allt jag kom över och ägnade timmar åt att vara på biblioteket. Det bästa jag visste var att bara gå och bläddra och ta på böckerna. Det var som någon slags magi.
Hon nämner särskilt Jostein Gaarders ”Sofies värld”, som hon läste i tidiga tonåren, som en bok med stor betydelse för hennes livsval.
– Han handskas med existentiella frågor kring filosofi, litteratur, tänkande, vetenskap och kultur. Den väver samman allt det på ett relativt enkelt sätt. För mig som ung tonåring var det ett första möte med en värld som jag inte hade haft kontakt med innan dess, och som jag blev oerhört nyfiken på. Den har nog väglett mig, säger hon och kommer in på hur
hon senare studerade till lärare med inriktning mot svenska och teologi.
– Den existentiella biten väckte ett intresse som finns än i dag. Jag kan ägna timmar åt filosofiska resonemang. Jag tycker att det är jättespännande.
Som kulturminister hoppas hon nu sprida den typen av upplevelser till framför allt barn och unga, bland annat genom att försöka sänka trösklarna in till kulturen.
– Kulturen kan inte vara baserad på att du har med dig kunskaper in. Den måste vara tillåtande i den bemärkelsen att du ska kunna kliva in helt utan referensramar och ändå känna att det är en plats och en arena för dig.
Hur uppnår man det som kulturminister?
– Det tror jag man kan göra på olika sätt. Från politikens håll kan vi ge olika uppdrag till kulturinstitutioner och myndigheter. Ett sådant uppdrag finns just nu, att museerna ska rapportera vad som görs för att nå nya målgrupper.
Hon poängterar dock att hon vill värna kulturens oberoende. Det aktualiserades nyligen efter att lokala Sd-politiker försökte stoppa sagostunder med dragqueens på bibliotek i bland annat Trelleborg och Kalmar, ett agerande som Liljestrand kritiserade.
” Tanken med dem är att de ska gå till de grupper som hade det absolut tuffast under pandemin. Det var egenföretagarna och kulturskaparna som kanske inte kvalificerar in i de vanliga stöden.
– Det är en oerhört viktig princip det här med armlängds avstånd som det har varit sådan diskussion om den senaste tiden. Konsten ska få frodas fritt, men politiken kan bidra genom att ge förutsättningar.
Jämfört med de senaste åren kommer kulturbudgeten att krympa 2023 – från cirka 10,1 miljarder till 9 miljarder kronor. Parisa Liljestrand påpekar att det främst handlar om pandemistöd som försvinner, och jämför hellre med 2019.
– I nominella tal är det här en starkare kulturbudget än den som låg innan pandemin. Det tycker jag är viktigt att säga.
Hon tar kulturskolan som exempel där de statliga medlen kommer minska från 200 miljoner till 100 miljoner kronor nästa år.
– Under pandemiåren höjde man det till 200 miljoner. Men sedan stödet infördes 2015 så har det varit 100 miljoner kronor. Nu återgår vi till den summan, trots att vi har ett ekonomiskt läge som är riktigt dystert.
Inom kulturbranschen har man dock lyft fram just det ekonomiska läget som ett argument för att inte bara behålla stödsatsningarna – utan även utveckla dem.
– Vi håller på att återhämta oss efter en pandemi och är dessutom på väg in i en stor ekonomisk kris. Så snarare än att avveckla de här stöden hade man behövt fördubbla dem, har Gunnar Ardelius, generalsekreterare på Sveriges museer tidigare sagt.
Parisa Liljestrand menar dock att de fortsatt kommer ha riktade insatser i form av tillskott på 40 miljoner i förlängda stipendier till kulturskapare.
– Tanken med dem är att de ska gå till de grupper som hade det absolut tuffast under pandemin. Det var egenföretagarna och kulturskaparna som kanske inte kvalificerar in i de vanliga stöden. Därför har det varit viktigt att göra den här riktade satsningen. Det är också ett försvar av den fria konsten.
I Tidöavtalet mellan de fyra samarbetspartierna M, KD, L och SD finns inte särskilt många detaljer inskrivna när det gäller kulturpolitik. Parisa Liljestrand tycker dock att det som står är tydligt.
– Det vill säga: vi ska gemensamt värna kulturens oberoende, och vi ska se till att hålla armlängds avstånd. Sen har vi också frågan om public service där vi slår fast att det ska finansieras långsiktigt och att det är en viktig del av den demokratiska infrastrukturen och därmed ska värnas.
– För mig är det väldigt bra att de här bitarna är fastlagda i Tidö för det underlättar mitt arbete. Sen finns det enorma andra områden inom kulturen som vi naturligtvis också har politik för och utvecklar, men där det inte i lika hög utsträckning behöver samordnas eller samarbetas kring.
Att partierna har enats om att en kulturkanon ska tas fram är något som, ända sedan avtalet blev känt i oktober, har fått mycket uppmärksamhet och kritik.
I Expressen larmade 35 författare – bland andra Camilla Läckberg, Per Wästberg och Theodor Kallifatides – om att en statligt fastställd kanon skulle innebära en utarmning av litterär bredd och djup och menade att det kan ses som ett första steg till ett totalitärt statsskick.
Kulturministern menar i stället att det ska ses som ett verktyg för inkludering.
– Det här ska möjliggöra för människor att skapa sig en gemensam erfarenhetsbas. I tider som är ganska ostabila och osäkra, där vi människor tyvärr kanske fjärmar oss ifrån varandra, kan vi behöva gemensamma erfarenheter för att närma oss varandra. Där tror jag att en kanon, men framför allt kulturen, kan ha en roll att spela. Om det här kan vara ett sätt att göra det så är väl det fantastiskt.
Hon berättar att förberedande arbeten just nu pågår på hennes departement, men trots att två månader har gått kan hon ännu inte ge något besked om när arbetet skulle kunna vara klart.
"I tider som är ganska ostabila och osäkra, där vi människor tyvärr kanske fjärmar oss ifrån varandra, kan vi behöva gemensamma erfarenheter för att närma oss varandra.