Pseudonymen förlöste Arnald
Författaren Jan Arnald har mycket att tacka Arne Dahl för. Pseudonymen gav en frihet som löste upp skrivkrampen. – Arne Dahl gav mig en andra chans när jag hade målat in mig i ett hörn, säger han.
Han är deckarförfattaren som inte är särskilt intresserad av mord eller att frossa i obduktionsprotokoll. Men Jan Arnald uppskattar kriminalromanens form. Premisserna i en deckare passar bra för att ta upp existentiella frågor och moraliska dilemman – samtidigt som man kan skildra samtidsfenomen. Dessutom når man många läsare.
Jan Arnald debuterade 1990 med romanen ”Chiosmassakern”, som följdes upp av fler böcker. Han skrev även poesi och novellsamlingar, vilka möttes av fin kritik. Han hade höga ambitioner och ville skapa litteratur i samma anda som den han själv hade älskat och berörts av som ung.
Men skrivandet gick allt trögare. Han började känna sig tyngd av att anses som ”ung och lovande”.
– Jag fastnade och fick skrivkramp. Jag vantrivdes med den stämpel som jag upplevde att Jan Arnald hade fått. Jag ville börja om! Men i så fall måste jag göra något helt annat. Det var då jag hittade till deckarlitteraturen, säger han.
För att kunna känna sig helt fri valde Jan Arnald att skriva sina deckare under en pseudonym som förblev hemlig i fem år och fem böcker.
– Jag kunde köra in mycket av det jag hade tagit upp i mina andra böcker, men göra det på ett mer lättillgängligt sätt och skapa karaktärer som man kunde gilla och följa.
Han ville skriva om människor med riktiga liv, som kastas in i mörker, för att se vad som händer med dem där.
A-gruppen föddes, rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art, där karaktärer som Kerstin Holm, Paul Hjelm, Arto Söderstedt med flera ingår. Sviten har även blivit uppskattade tv-serier – både här hemma och utomlands.
– Första boken kom 1998 och min tanke var att skriva tio böcker som var underhållande men som samtidigt skulle ge en bild av förändringarna i det svenska samhällsklimatet kring millennieskiftet, säger Jan Arnald.
Det visade sig bli ett lyckat grepp. Hans alter ego Arne Dahl är flerfaldigt och internationellt prisbelönad för sina kriminalromaner. I dag är de 20 till antalet och indelade i tre serier.
– Jag hittade tillbaka till den där 13-åringen som satt och skrev förlängda skoluppsatser. De byggde också på spänning så jag slöt liksom en cirkel för mig själv på något sätt. Jag fick dessutom liv i mitt andra författarskap.
Det blev en ganska lyckad transformation.
Efter succén med A-gruppen följde fyra böcker om Opcop, en hemlig specialenhet inom Europol som ägnar sig åt global, organiserad brottslighet. Därefter kom fyra actionspäckade delar om detektiverna Sam Berger och Molly Blom.
– Nu har jag precis skrivit första delen i en helt ny serie. Utan att säga för mycket om innehållet går jag delvis tillbaka till A-gruppens struktur, men för in lite av intensiteten i Berger & Blom-serien. Det är något slags försök att ta de bästa ur dem och hitta en ny nivå, säger Jan Arnald.
Att hitta uppslag är inga problem – tyvärr. Samtiden erbjuder ett smörgåsbord av angelägna ämnen, en del som vi hoppades var döda och begravda för länge sedan.
– Som krig och fascism i olika former. För 20 år sedan var det mer självklart att demokratin, den har vi. Den är fastslagen, liksom. Så är det inte längre.
Om publiken orkar läsa om det är svårare att bedöma. Jan Arnald tror att många längtar efter en verklighetsflykt. I stället för använda litteraturen för att hitta in i verkligheten, använder man den för att hitta ut ur den.
– Men det är en också en stor och viktig del av litteraturen.
Att skriva är fortfarande det roligaste han vet. Att arbeta med språket och skapa världar där han tycker om att vara. Bäst blir det om han sitter varje dag och håller flödet i gång.
– Jag känner mig förvirrad utan skrivandet. Man lever ju rätt mycket i parallella världar. Det är ganska skönt. Då kan man komma tillbaka till den här världen med lite skarpare blick.
"
Jag hittade tillbaka till den där 13-åringen som satt och skrev förlängda skoluppsatser