”Mitt barns skola har anmält mig till socialtjänsten”
Stina Hindström, leg. psykolog, svarar på frågor om föräldraskap och emotionella problem
Mitt barn mår dåligt i skolan och nu har skolan sagt att de kommer kontakta socialtjänsten.
Varför gör de så? Vad kommer hända nu? Vad jag förstår kommer de utreda min och makens lämplighet som föräldrar. Men vad innebär det egentligen?
Vi har det jättejobbigt med sonen hemma. Han klänger på mig och vill hela tiden ha min uppmärksamhet. Vi bråkar en hel del och det är så jobbigt. Men måste de kontakta soc? Räcker det inte med kurator, psykologer och skolsköterska? Vad kommer soc göra mer än vad en kurator kan göra? Borde jag vara orolig? /Mamma
• Hej du!
Det finns nog ingen förälder som inte blir rejält omskakad av en orosanmälan. Själva ordet ”anmälan” andas brottsmisstanke. Att någon gjort något rejält fel. Är olämplig.
Inte duger som förälder. Enligt socialstyrelsen bör varje medborgare som misstänker att ett barn verkligen inte har det bra kontakta socialtjänsten. Alla som arbetar med barn ska skyndsamt anmäla oro vid misstanke om att ett barn far illa. Tanken med detta är att alla barn som har det svårt ska få hjälp. Du kan läsa om detta på goteborg.se och på Socialstyrelsens hemsida.
På ditt korta brev förstår jag att skolan erbjudit de insatser de har via elevhälsan. Ert barn har haft kontakt med kurator, psykologer och skolsköterskan. Tyvärr har detta inte räckt till för att hjälpa er son. Han fortsätter må dåligt i skolan och ni fortsätter att ha det strävsamt hemma. Kanske bedömer skolan att ni som familj behöver hjälp hemmavid också. Där skolans elevhälsa inte finns. Troligen tänker de att ni föräldrar kan få hjälp via socialtjänsten.
Skolan har mycket sannolikt ert barns bästa för ögonen. Förhoppningsvis har skolan berättat varför de gör orosanmälan. Till och med läst upp vad de skrivit. Men när man blir riktigt chockad eller skrämd kan det vara väldigt svårt att ta till sig en massa ord. Möjligen är det en bra idé att du ber dem berätta igen.
Många associerar socialtjänsten enbart med omhändertagna barn och tvångsåtgärder. Färre känner till alla de andra insatser socialtjänsten står för. Det är väldigt synd tycker jag, eftersom det är en så mycket större del av deras uppdrag. Vet du att du kan ringa direkt till socialtjänsten och ställa dina frågor? Jag förstår om det kan kännas skrämmande. Till och med bakvänt. Men socialtjänstens uppdrag är att hjälpa människor, inte sätta dit. Och det låter på ditt brev som att ni kan behöva stöd för att komma på rätt köl. Inte ska ni behöva ha det sådär svårt hemma.
Det är lätt att förstå att du oroar dig för att ni föräldrar ska bedömas. Tycker du själv att ni brister i omsorg och omvårdnad? Kan du känna att ni ofta blir skrämmande och hotfulla för ert barn? Eller känslomässigt otillgängliga? Det går i så fall att förändra. Man ska inte fastna i grubblerier, svidande självkritik och oro. Men att regelbundet göra en hyfsat saklig självrannsakan är sunt i alla föräldraskap, ja relationer överlag.
Försök tänka att socialtjänsten ska ta reda på om ni behöver deras hjälp och vad just er familj i så fall behöver för att ha det bättre. Älta inte men använd kraften i oron till att sätta ord på hur ert barn mår och varför. På vilka situationer som känns ohållbara. Hur ni önskade att ni hade det. Var ärlig med hur ni har det hemma. Berätta vad som blir svårt. Vad du och din medförälder kanske inte klarar av eller mäktar med. Vad ni fixar alldeles utmärkt. Ni behöver reda ut vad ledsenheten, klängigheten och bråken drivs av – vilka mönster ni behöver bryta för att komma vidare. Jag hoppas att ni får värdefullt stöd i att lyckas med det.
Varma lyckönskningar, Stina