Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Ryktet om generation Z överdrivet
Som medlem av generation Z kände jag att det var min plikt att (på bussen, genom ett par glappande hörlurar, via Teams) lyssna på det frukostseminarium om min generation som häromdagen anordnades av Svenskt Näringsliv. Paneldeltagarna, ingen av dem född mellan 1997 och 2012 utan efter vad jag kan bedöma istället medlemmar av de äldre generationerna X och Y, presenterade statistik och insikter om dagens ungdom.
Mycket kändes igen. Som att unga i hög grad är trygghetsnarkomaner. Vi bryr oss betydligt mer om familjen än tidigare generationer, och är betydligt mindre intresserade av att festa. Alkoholkonsumtionen har gått ner (själv drack jag inget alls innan jag fyllde 18) och mindre sex har vi också. Generation Z är dessutom betydligt mer intresserade av privatekonomi, men vill inte jobba för mycket.
Ett ord som mer än andra fått beskriva dagens ungdom är konservativ. Det är ett intressant brott med en gängse syn som länge varit att ”den som inte är röd som ung har inget hjärta, den som inte är blå som gammal har ingen hjärna.” I det finns ett självklart nyhetsvärde, och något för äldre generationer som upplever sig som mer progressiva att positionera sig mot vilket spär på bilden ytterligare. Det talas om ungas nypuritarism, och för några år sedan rasade debatten om huskvinnan där äldre feminister förfasades över att unga kvinnor plötsligt såg en lockelse i traditionella könsroller.
Det talas om ungas nypuritarism
Bilden av den konservativa generation Z förstärktes än mer när vi i riksdagsvalet röstade på högerblocket snarare än vänstern. Generation Greta visade sig föredra Ulf Kristersson (M) och tycka att tryggheten var en viktigare fråga än klimatet. Även om det är värt att påpeka att det främst gäller unga män. Splittringen mellan könen är stor och fick unga kvinnor (undertecknad undantaget) bestämma skulle Magdalena Andersson (S) varit statsminister idag. Unga kvinnor är mer i linje med vad äldre generationer förväntat sig att ungdomen ska vara.
Att unga män i undersökningar upplever sig betydligt mer hotade av ökad jämställdhet än äldre män spär på bilden ytterligare. Samtidigt är det värt att fundera på var ribban för jämställdhet legat när olika generationer växt upp – för generation Z troligen betydligt högre än någon tidigare generation, många av oss är fostrade av föräldralediga pappor. Det finns därför något vanskligt i att framställa yngre män som det stora jämställdhetsproblemet – särskilt då en förklaring till att de känner sig mer hotade troligen är att unga är mindre etablerade. Att inte känna sig orolig för sig position är betydligt lättare, när man redan har sitt på det torra.
På så sätt är många av konfliktlinjerna mellan andra generationer och generation Z, och delar av bilden av oss, symtomatiska på klassiska konflikter mellan yngre och äldre. Dessutom hör det ungdomen till att ställa sig emot status quo, vilket gör förstagångsväljare mer benägna att rösta bort en regering som suttit länge. Det är inte samma sak som ideologisk övertygelse. Visst har en orolig värld fått mig och många jämnåriga i min närhet att högre värdera det lilla livet – men jag skulle ändå hävda att ryktet om generation Z:s konservatism är kraftigt överdrivet.