De utmanar normer om vad dans kan vara
Kan man jobba som professionell dansare om man sitter i rullstol? På Danskompaniet Spinn arbetar dansare med och utan funktionsvariationer med att utmana normer om vad dans är och kan vara.
– Jag vill inspirera andra till att utforska vad de kan göra med sin kropp, säger Felicia Sparrström.
En pulserande rytm pumpar från högtalarna. Strålkastarna i taket kastar ett blått ljus över dansarna Felicia Sparrström, Hannah Karlsson och Ida Häggström som värmer upp med improviserade rörelser i dansstudion, där de brukar repetera sina föreställningar. De cirklar runt varandra, snurrar och kryper i takt med musiken.
– Det handlar mycket om att förmedla en känsla och ett budskap. Jag använder både min kropp och min rullstol i dansen. Den har ju möjligheter som inte min kropp har, berättar Felicia.
Hon är en av de professionella dansarna som arbetar på Danskompaniet Spinn som ligger på Järntorget i Göteborg. Flera av dansarna har funktionsvariationer och inkludering och tillgänglighet genomsyrar hela verksamheten. Felicia berättar att hon alltid har varit en aktiv person och tränar mycket på gym, men hade aldrig tänkt att dans var något för henne. För några år sedan blev hon meddragen på en dansklass på gymmet av en kompis och fick en helt ny upplevelse.
– Det var en magisk känsla. Att bara vara här och nu. Jag var närvarande i min kropp på ett sätt som jag aldrig varit tidigare. Jag kände att det här är det jag vill göra med mitt liv. Även om jag just då tänkte på en hobbynivå.
När de sätter upp föreställningar arbetar danskompaniet tillsammans med olika koreografer, och eftersom många är traditionellt skolade utformar de också dansen därefter. För Felicia handlar det då om att göra om koreografin till sin överkropp. Det krävs en ständig dialog mellan dansarna men också med koreografen. Beroende på koreografi använder hon olika typer av stolar. Hon visar en guldmålad rullstol som hon använder i en av sina senaste föreställningar, Hannah Felicia, som hon dansar tillsammans med dansaren Hannah Karlsson. Det är en omgjord basketrullstol, vilket innebär att den är mer stabil än en vanlig.
– Ibland är vi två på den under föreställningen och då vill man inte att den ska tippa, säger Felicia.
Hannah som är utbildad på Balettakademin, tycker att hon får utforska mer spännande rörelser genom Spinn.
– Här har alla dansare olika förutsättningar och det är hela tiden en öppen diskussion. Vi får vara kreativa både i bemötandet av varandra och gällande vad dans kan vara, berättar hon.
Till en början hyrde danskompaniet in sig i olika dansstudios, men sedan 2017 har de egna lokaler som de byggt om efter sina behov. Här finns till exempel ramp in till studion, köket har en höj- och sänkbar bänk och toaletterna är utformade för att kunna användas av alla. Eftersom det är brist på tillgänglighetsanpassade studios, är det även många andra som hyr in sig, berättar grundaren Veera Suvalo Grimberg, som själv är koreograf och dansare. Hon minns när hon såg en föreställning av det engelska danskompaniet Candoco Dance Company, som är pionjärer när det kommer till inkluderande dans.
Det var första gången hon kom i kontakt med dansare med andra förutsättningar och upplevelsen vände helt uppochner på hennes egna föreställningar.
– Jag blev helt knockad och väldigt nyfiken. Jag var nästan i chock över att jag inte hade tänkt tanken på att göra något liknande själv, berättar hon.
Innan jag kom i kontakt med dem trodde jag inte att den här världen var öppen för mig Felicia Sparrström
Vid den här tiden var diskussionen om tillgänglighet inom dans i princip obefintlig i Sverige, och Veera bestämde sig för att hon ville starta ett inkluderande danskompani. Hon satte i gång med att försöka hitta andra likasinnade och bjöd in Candoco till en veckolång workshop i Sverige. Startskottet för Spinn blev ett seminarium som de höll tillsammans på Folkets hus i
Göteborg år 2009, där de också hade ett konstnärligt inslag.
– Jag berättade att jag ville starta en typ av danskompani som inte fanns i Norden. Det visade sig att många ville stötta oss, berättar Veera.
På väggen i kontorsdelen på Spinn hänger en affisch för en av deras pågående föreställningar som riktar sig till barn – Miramos. Just i den föreställningen är det en av deras gående dansare som sitter i rullstolen medan Felicia är på golvet under hela framträdandet. Veera berättar att de gärna utmanar sig själva men också idéer om vad man får lov att göra, till exempel med en rullstol, som är ett ganska laddat objekt.
– Vissa tycker att det är oerhört
befriande medan andra blir provocerade. Det är tydligt att det vi gör sätter igång något hos människor, sen vet man inte alltid vart det tar vägen. Men det är ju danskonst när det är som bäst.
Ida Häggström är en av Spinns senaste anställningar. Hon öppnar skåpet där hon har sina scenkläder, och tar fram en knallblå kroppsstrumpa som hon har på sig när hon dansar i Miramos.
– Det är väldigt roligt att stå på scen. Men också lite nervöst, berättar hon och fortsätter:
– Jag har alltid tyckt om att dansa hemma och jag har gått på danskurser i skolan sen jag var tolv år. För mig är det ett drömjobb.
Både Ida och Felicia har utbildat sig genom den semiprofessionella dansensemblen Spinnunga som drivs av systerorganisationen Språng – en plattform som är tillgänglig för personer med och utan funktionsvariationer.
Att söka till en traditionell dansutbildning kan vara svårt av flera anledningar. Har du gått i särskola får du till exempel inte högskolebehörighet, vilket behövs för att komma in, och miljön på utbildningarna är sällan tillgänglighetsanpassad. För Spinn och för branschen är därför Spinnunga ett ovärderligt växthus.
– Innan jag kom i kontakt med dem trodde jag inte att den här världen var öppen för mig, säger Felicia.
Men även om diskussionen om inkludering har kommit längre i dag är scenerna ofta belägna i gamla hus som inte är tillgänglighetsanpassade, och de får lägga mycket tid på att berätta vad de behöver och förbereda sina besök. En annan utmaning kan vara människors förutfattade meningar, berättar Felicia.
– Många verkar tro att det inte är möjligt att jobba som dansare om man sitter i stol. Jag får hela tiden förklara vad jag gör. Men det är ju också ett ovanligt yrke.
Trots det har mycket hänt. Sen starten har de hunnit med 15 olika föreställningar för barn och vuxna, som satts upp i Sverige men också runt om i Europa. Bara i år har deras aktuella föreställningar spelats 50 gånger. De har hållit i en mängd workshops som handlar om att göra dans tillgänglig för alla, och från att haft svårt att få plats på de större scenerna, är det idag ofta scenhusen som tar kontakt med dem. Även de högre dansutbildningarna har så smått börjat titta på frågor som berör antagning och tillgänglighet. Även om de har en lång väg kvar att gå, säger Veera.
– Det är viktigt att minnas att vi har gjort en fantastisk resa, och inte bara se bristerna. Vi kommer att fortsätta bjuda in till dans och jobba för att fler ska känna sig välkomna.