Klubbdrottningen flyttade sitt fokus till kvinnors hälsa
Hon var Sveriges nattklubbsdrottning och pendlade mellan Stockholm och Barbados. Men när hon fick se hur vården behandlade hennes mamma ändrades fokus. – Jag ger aldrig upp, är envis och enveten. Reser mig, borstar av mig och går vidare, säger Alexandra C
Vi träffas i hennes och maken Bengt von Hofstens våning i centrala Stockholm. I hallen hänger bröllopsfotot, taget i trappan på Riddarhuset för sju år sedan. På ett staffli i vardagsrummet finns bilden på henne och vännen och krögaren Carl-jan Granqvist som också pryder det senaste numret av 1,6- och 2,6 miljonerklubbens medlemstidning.
Bilden ska auktioneras ut för forskning. Både hon och Carl-jan har champagneglas i händerna. Men i högerhanden håller Alexandra även en attrapp av ett hjärta.
– Hjärt- och kärlsjukdomar är en av de vanligaste dödsorsakerna för kvinnor över 55 år, säger hon. Vi startade insamlingsstiftelsen ”Kvinnor & Hälsa” 2003 för att få in pengar till klinisk forskning om kvinnors hälsa. Kunskapen inom vården och allmänheten har blivit bättre, men är långt ifrån tillräcklig.
Och hon tillägger:
– Jag har alltid haft ett rättvisepatos och en dröm om att skapa en mer rättvis värld. En jämlik värld där kvinnor och män behandlas lika, såväl i vården som i arbetslivet.
När hennes mamma behövde hjälp av sjukvården fick engagemanget en ny aktualitet. Alexandra var knappt 30 år och fullt upptagen med sin framgångsrika nattklubb ”Alexandras” när mammans hälsa började svikta och hon följde med på läkarbesöken.
– Mamma hade drabbats av reumatisk feber som 15-åring, led av reumatism, astma och allergier, hade problem med knän och rygg. Hon fick svårare och svårare att arbeta i restaurangbranschen. Men när hon sökte läkarvård nonchalerades hon, säger hon.
Alexandra Charles undrade då om det verkligen var så kvinnor skulle ha det.
– Det fanns ingen respekt för kvinnor överlag i vården och särskilt inte för äldre. Inställningen var ”ta du en värktablett och gå hem och lugna ned dig,” säger hon.
När hennes mamma sedan blev äldre och drabbades av stroke berättar Alexandra Charles att hon rusade fram till några sköterskor när de kom till sjukhuset och ropade att hon behövde hjälp.
– Men de tittade bara på vilket år hon var född, och sa ungefär ”och?”
– Jag förstod att hon fick en sämre behandling för att hon hade fyllt 80.
Ändå var mamman en kvinna som fått ta tag i sitt liv på egen hand när Alexandras pappa oväntat beslutade att han ville skiljas.
– Jag var då fjorton år och äldst av fyra systrar, min yngsta syster var bara några månader gammal, säger hon.
Hennes mamma hade börjat utbilda sig till skådespelerska och tog sånglektioner när hon träffade Alexandra Charles pappa som var tandläkare. Men hon gav upp sina egna drömmar och flyttade med honom till Mariestad där han öppnade praktik och sedan till Dalarna och Medelpad där han också startade praktik.
– Pappa fick väl någon slags 40-årskris och mamma blev helt golvad och fruktansvärt olycklig vid skilsmässan. Men hon repade sig och flyttade med oss små flickor till Stockholm. Hon utbildade sig till kassör och började jobba på restauranger. Jag tog realen och sedan studenten och då hittade mamma en annons om jobb på hotell Ofelia i Las Palmas på Kanarieöarna och tog med sig mina yngsta systrar dit, berättar Alexandra Charles.
Ägarna såg hur duktig mamman var och hon fick möjlighet att öppna en egen restaurang. När systrarna ville flytta hem och gå i svensk skola åkte mamman också. Men började snabbt arbeta på restaurang i Stockholm och stortrivdes.
– Det var alltså ingen osjälvständig och gnällig ”kärring”, som kvinnor ofta avfärdas att vara, som sökte vård när hon fick allt svårare att klara sig, säger Alexandra Charles.
Men det skulle ta nästan tjugo år innan Alexandra lämnade nattklubbslivet och 1997 startade 1,6 miljonerklubben för kvinnor över 45 och därefter utvidgade den med kvinnor mellan 25–45 år och som därmed blev 2,6 miljoner. Vid starten beräknades 1,6 miljoner kvinnor vara över 45 och 1 miljon kvinnor mellan 25–45 i Sverige.
Att våga framstår som den röda tråden i Alexandra Charles liv. Hon reste som utbytesstudent till USA, började sedan plugga engelska, spanska och litteraturhistoria på Stockholms universitet och hade siktet inställt på att utbilda sig till tolk på tolkskolan i Genève.
– Min plan var att söka mig till FN. Jag beundrade Dag Hammarskjöld, som dött några år tidigare, och såg FN som världens frälsare. Dit ville jag bara. Att kunna påverka världen till det bättre, det kunde inte finnas något viktigare, säger hon.
Men universitetsstrejken 1966 kom emellan.
– Jag och min äventyrslystna väninna
Bissan tänkte att där kunde vi inte bara gå och dra och vänta på att strejken skulle vara över. Vi bestämde oss för att åka till Barcelona och läsa spanska. Men det blev aldrig något Barcelona. – Vi hittade snabbt en flygvärdinnekurs på sex veckor som nästan inte kostade något alls och sade inget till föräldrarna hemma. Jag fick jobb på en engelsk resebyrå och snart hade jag träffat Noel Charles, som tagit ett års ledigt från sina studier på London School of Economics.
Att ”Mr. Charles” var svart och från Trinidad i Västindien fick hennes mamma veta, men inte pappa.
– Hans inställning var att han verkligen inte var rasist men att han inte tänkte tolerera att någon av hans döttrar gifte sig med en svart man.
När Alexandra och Noel kom till Stockholm ville pappan bjuda på middag på eleganta Operakällaren.
– När han kom in och insåg att Noel var svart såg jag reaktionen i hans ansikte och tänkte att ”det här blir inte roligt.” Men pappa höll sig och efter en kort stund föreslog Noel att han och pappa skulle gå till herrtoaletten. De var borta jättelänge och mamma och jag trodde att de skulle slå ihjäl varandra. Men när de kom tillbaka såg vi deras leenden och när pappa frågade vilka avsikter Noel hade med hans dotter svarade han ”hedervärda” och det räckte för pappa, säger hon.
Men Noel Charles som levt livet i 1960talets ”Swinging London” där allt det nya unga fanns – musik, mode, livsstil – var inte imponerad av Stockholms uteliv.
– Han tyckte Stockholm var vackert men trist. Då tänkte jag: varför inte starta en exklusiv nattklubb i Londonstil? säger Alexandra Charles.
Då var hon 22 år och hette Inga-lill Gefvert och lovade Noel, som åkt tillbaka till London, att hitta en passande lokal.
Hon medger att hon inte kunde någonting om det som hon gav sig in på. Hon hade visserligen varit på klubbar i San Francisco och New York under sin tid i USA och med Noel i London.
– Men min enda erfarenhet av ledarskap var att jag varit ordförande i elevrådet. Men nu sa jag till min pappa Stig, farbror Lars och morfar Olle att ”jag ska starta nattklubb förstår ni, och ni ska skriva på borgen för lånen.” De skrev under och min morbror ritade en krona som blev symbolen. Jag skulle bli nattklubbsdrottningen med kronan och med samma namn som klubben, Alexandras.
Klubben startade på Strand hotell men ägaren av hotellet kastade ut Alexandras efter åtta månader.
– Han tolererade inte en svart man i hans lokaler, säger Alexandra. Jag hade kontrakt men det var inte avstämt med någon advokat. Mycket som vi plöjt ned förlorade vi, som ett helt nytt dansgolv till exempel. Men vi gav inte upp och hittade snabbt en ny lokal i gamla Cecils på Biblioteksgatan.
Det var då som ”Alexandras” tog fart på allvar. Svenska och internationella vip-gäster blandade sig med ”vanliga” som köade.
En dag ringde flygbolaget SAS informationschef och berättade att bolaget skulle starta en flyglinje från Stockholm till Barbados i Västindien via Zürich.
"
Min enda erfarenhet av ledarskap var att jag varit ordförande i elevrådet. Men nu sa jag till min pappa Stig, farbror Lars och morfar Olle att ’jag ska starta nattklubb förstår ni, och ni ska skriva på borgen för lånen.’
Kunde Alexandra tänka sig att ta hand om öns premiärminister och turistminister som var på väg till Stockholm?
– Det var så Barbadosäventyret började, berättar hon.
Ministrarna blev så imponerade av Alexandra Charles nattklubb att hon ombads starta en på Barbados också. Alexandra funderade inte länge, fick tag på Noel och drog ut honom i köket på nattklubben.
Han var med på noterna.
De fick låna pengar via bra bankkontakter på ön, fick en lokal partner och köpte ett 1800-talshus med verandor på en plantage med utsikt över havet.
– Det fanns vilda apor som levde i träden, det var så romantiskt så det var inte sant och massor med gäster som bara väntade på ett ställe som ”Alexandras”. Det amerikanska skivbolaget Atlantics ägare hade hus där och lät sina främsta artister komma dit, säger hon.
Artister som Tom Jones, Elton John, Ike och Tina Turner gästade klubben.
– Vi serverade fantastisk karibisk mat med lokala råvaror och kryddor och drinkar. Men lanserade också fondue med kött, skaldjur och ost. Vid invigningen var tre premiärministrar på plats och från Sverige stod Sven-bertil Taube och operasångerskan Kjerstin Dellert för en del av underhållningen.
– Sven-bertil och Kjerstin gjorde succé. Det blev spännande när jag blandade friskt det svenska med det inhemska och internationella.
Och hon påminner sig:
– Det var också en väldigt intressant erfarenhet att vara kvinnlig chef i den kulturen. Där förväntades av kvinnor att ”tiga i församlingen” men det gjorde inte jag. I stället fick jag lära mig att peka med hela handen.
Men det var på flera vis två olika världar som mötte Alexandra när hon var gift med Noel.
– Innanför nattklubbsväggarna uppfattades det som spännande att jag var gift med en svart man. Men på andra ställen kunde jag höra grova glåpord. Det var förfärligt men jag bet ihop. Kanske påverkades jag mer än jag ville erkänna.
Noel stannade på Barbados och nattklubben där, men Alexandra hade sin bas i Stockholm och pendlade många år till den tropiska ön. Efter sju år tog äktenskapet slut men nattklubbsverksamheten fortsatte i många år.
– Vi gled ifrån varandra, så var det bara. Jag var väl lite dumstolt då och sade att ”du får Barbados och jag tar Stockholm.” Men skillnaden var att vi ägde allt på Barbados och bara arrenderade lokalen i Stockholm. Jag kan konstatera att pengar aldrig varit min drivkraft. Jag är mer av en humanist och idealist. Men det är egentligen dumt att inte slå mynt av det man skapat.
När ”Alexandras” var tvungen att byta lokal igen, Cecil skulle delvis rivas, hittade hon en ny på Döbelsgatan. Och långsamt började hon fundera i nya banor.
– Jag hade ju aldrig startat nattklubb och restaurang. Efter ytterligare en tid var det därför dags att stänga och gå vidare.
Hon säger att hon hade haft fantastiska år. Men hon hade även sett mycket av baksidan av branschen. Kriminalitet, svarta pengar, knark, osund miljö med hög musik, rökigt och sena nätter.
– Jag brukade sluta vid fyratiden på natten och gå upp på morgonen för att klara av allt med kontorsjobb, beställningar och personal. Det var skönt att slippa den ryggsäcken.
Alexandra hade då också gift sig med företagsledaren Anders Gustrin och hon fick efter nedläggningen av nattklubben snabbt en mängd konsultuppdrag från alla möjliga håll. Efter tio års äktenskap avled maken.
Då hade hon redan engagerat sig i hälso- och kvinnofrågor.
– Jag pratade mer och mer om kvinnor och sjukvården med mitt stora kontaktnät. Jag hade varit entreprenör och startat ”Alexandras” när mina studentkamrater demonstrerade på 1960-talet, men jag hade alltid varit det som då kallades ”kvinnosakskvinna.”
Vänninan Marianne Östlund, hörde av sig till Alexandra 1997 och frågade om hon ville följa med till ett föredrag om kvinnors hälsa på Läkaresällskapet. Läkarna, Karin Schenck-gustafsson och Britt-marie Landgren, talade om hur eftersatt kvinnosjukvården var och att vården saknade genusperspektiv. Forskning om till exempel hjärt- och kärlsjukdomar var inriktad på män liksom medicineringen. Medan män togs om hand och behandlades på sjukhus sändes kvinnor med symptom på hjärtinfarkt hem med uppmaningen att inte hetsa upp sig och ta en alvedon.
– Det var en väckarklocka och jag gick genast fram till läkarna och frågade om vi kunde samarbeta. De med sin medicinska kompetens och jag med mitt stora nätverk och förmåga att organisera och kommunicera.
Alexandra anordnade en dammiddag och alla var överens: det behövdes en informationskampanj om kvinnors hälsa och stöd till läkare som drev frågorna. Jurister togs till hjälp för att starta 1,6 miljonerklubben.
– I dag jobbar vi för alla kvinnor, även de unga, inte minst för den psykiska hälsan, framhåller Alexandra Charles.
90-kontostiftelsen ”Kvinnor & hälsa” samlar in pengar som delas ut till stipendier för forskning. Alexandra nämner det Söderbergska testamentet som föräldrarna till en kvinna som dog under slutet av graviditeten skänkt. Den blivande mammans smärtor avfärdades vid sjukhusbesök, hon sändes hem för att där kollapsa och dö av brusten kroppspulsåder. Även barnet dog eftersom kvinnan inte fördes med ambulansen till ett sjukhus med förlossning.
Under åren har föreningen givit ut åtta böcker, alldeles nyligen kom ”Hjärteboken” med foton på kända kvinnor och män och deras matrecept. Alla intäkter går till forskning och informationskampanjer om kvinnohjärtat.
– Min devis är att man inte kan förändra världen om inte både kvinnor och män finns med på tåget.
Alexandra prisar alla som funnits med på resan, medlemmarna och alla kända ambassadörer som outtröttligt talar om kvinnofrågorna.
– Också föreningens medicinska expertgrupp är fantastisk, understryker hon. De ställer upp med sin kunskap, faktagranskar alla artiklar och ger förslag på ämnen till föreningens seminarier och webbinarier. Dessutom medverkar de ofta själva och föreläser.
Alexandra berömmer även föreningens alla kontaktkvinnor.
– Tack vare dem kan vi bedriva verksamhet i hela Sverige med lokala program, seminarier och hälsodagar.
Till det kommer Alexandras stora kontaktnät med en rad kända artister.
"Det var också en väldigt intressant erfarenhet att vara kvinnlig chef i den kulturen. Där förväntades av kvinnor att ’tiga i församlingen’ men det gjorde inte jag. I stället fick jag lära mig att peka med hela handen.
– De sprider verkligen glädje och kultur till medlemmarna.
Sponsorernas bidrag gör att ett litet kontor kan hållas igång och mängder av volontärer finns på plats när medlemsmöten arrangeras runt om i Sverige.
Klubben har även en systerorganisation i Norge.
Alexandra själv är arbetande styrelseordförande och har börjat fundera på hur arbetet ska organiseras i framtiden, när dagens eldsjälar inte längre finns med.
– Det kanske räcker med två som leder arbetet. En som sköter det administrativa och en som sköter det utåtriktade. Och så gäller det att ha med kulturen också som är bra för hälsan. Teater, böcker, musik.
Sedan drygt tre år är Alexandra nästan blind. Hon lider av den ärftliga ögonsjukdomen glaukom (grön starr). Efter en operation har hon kraftigt nedsatt syn på ena ögat och är blind på det andra. Hon får hjälp i vardagen av sin man Bengt och har vit käpp när hon går ut. Men även en kort väg kan vara besvärlig om hon är ensam.
– Häromdagen gick jag till min husläkare bara några kvarter härifrån. Men när jag steg in i hissen och skulle ta mig hem tappade jag till min egen överraskning helt koncepten och började gråta. Jag förstod att en ung kvinna gått in i hissen samtidigt som jag och hon erbjöd sig direkt att följa mig hem. Det var väldigt vänligt av henne, men gråten var en helt oväntad reaktion från min sida. Jag hade sagt till Bengt att den lilla saken ordnar jag. Det är en frustrerande känsla att veta att man inte kan klara sig själv.
Men just som Alexandra berättar ringer telefonen. Det är dags för ett webbinarium om olika frågor som rör 1,6- och 2,6 miljonerklubben, om stipendier och möten och om hur 25-årsjubileet ska firas i november nästa år. Allt går som vanligt i färgen rött.
Precis vid årsskiftet ska också nästa års fem stipendiater vara utsedda under ledning av professor Karin Schenck-gustafsson. Stipendierna delas ut vid en gala för kvinnohjärtat i mars.
Maken Bengt hjälper Alexandra att starta datorn och kollar att ljudet är lagom högt. Alexandra berättar en historia om hur en talare vid Karolinska institutets invigning sade att det nya var att patienten skulle sättas i centrum.
Drottning Silvia, som var med, räckte upp handen och frågade om det inte det är detta som alltid varit själva meningen med vården. Det blev alldeles tyst i salen.
– Jag har tagit till mig det norrländska ordet ombrydd, inflikar Bengt. Man ska bli ombrydd i vården.
– Det stämmer, säger Alexandra. Det var det viktigaste också när jag var framgångsrik i nattklubbsvärlden.
Och hon ser fram emot att fira 1,6- och 2,6 miljonerklubben.
– Vi är folkbildare, opinionsbildare och samlar in pengar till stipendier för forskning. Det kommer jag aldrig att ge upp.
"
Det är en frustrerande känsla att veta att man inte kan klara sig själv.