Katarina Erlingson: Att leda ett parti är snudd på ett omänskligt jobb

Man KAN ha vänner i sitt eget parti, sa en luttrad moderat till mig för rätt många år sen. Jag kommer att tänka på det när jag ser att ”partikamrater” till Muharrem Demirok i Linköpings kommun, uttalade sig anonymt till Aftonbladet för några dagar sen. En centerpartist säger att Demirok ”inte kan stava till ledare”, en röst som beskrivs ha haft ”tunga uppdrag på riksplanet” och fortsätter hugga kniven i ryggen på Demirok genom att klaga på att han är en ”karriärpolitiker”.

De flesta som haft tunga uppdrag i ett parti kan säkert känna igen sig. Maktkampen inom partierna är inte alltid så vacker. Centerpartister vill gärna ge sken av att man alltid ser till partiets bästa, och helst inte talar emot en kandidat utan bara för den man vill ha. Det gäller inte alltid, särskilt inte inför nomineringar och efter val när uppdrag ska fördelas. Det går att misstänka att ovan nämnde före detta tungviktare, kanske en gammal riksdagsledamot, rentav är avundsjuk på Muharrem Demirok.

Och de andra anonyma rösterna kan ha en mängd olika skäl till att ge sig på sin ”partikamrat” – det kan vara den ena konstiga oförrätten efter den andra. Kanske har Muharrem Demirok alltför god kontakt med andra partier, det kan vara en nackdel i vissas ögon. För övrigt bekräftar andra partiers företrädare i Linköping i P1 Morgon just det: Murre är ”inlyssnande och lösningsorienterad”.

Politiskt ledarskap, oavsett nivå, är en balans på slak lina. Man ska göra medlemmarna i sitt eget parti nöjda och det kan vara olika svårt beroende på vilka personer som finns inom gruppen. Man ska kunna samarbeta med andra partier så man får igenom så mycket av sitt eget partis politik som möjligt. Men då måste man antagligen kompromissa, vilket orsakar kritik från ”de egna”. Strävar man efter nya uppdrag och vill ta ett kliv uppåt som riksdagsledamot eller rentav partiledare, ja då är man karriärist. Till råga på allt ska man dessutom, förstås, kunna leda väljarna i en riktning som gör att de röstar på ens parti. Det är för övrigt den viktigaste av ledaregenskaperna, för utan väljare har man knappast ett parti.

Efter Muharrem Demiroks grova misstag att inte i god tid berätta om sina misshandelsdomar lämnade han dörren öppen för kritik och den chansen har framför allt politiska motståndare tagit. På Twitter har det varit ett korståg mot Murre och det är lätt att se att det kommer från högerhåll och från rena troll. Det är inga som vill Centerpartiet väl i vilket fall som helst.

Annie Lööf får desto mer hyllningar, även om de från högerhåll är lätt räknade. Det är lätt att glömma att Annie Lööf när hon tillträdde för elva och ett halvt år sen fick leva med kritik under lång tid. Innan hon valdes bedrevs närmast en kampanj om att hon var nyliberal och thatcherist. Idéprogramsarbetet med kontroversiella utspel blev hennes elddop som hon klarade med den äran.

Det är få som planerar att bli partiledare när man går med i ett parti. Murre har varit aktiv i Centerpartiet i över tjugo år och kommer sannolikt, med sin längre erfarenhet, att växa in i sin roll snabbare än vad Annie Lööf gjorde.

Politiskt ledarskap är en balans på slak lina.