Jenny Högström: Dagböcker är litteraturens svar på scrollandet

More is more brukar vara min devis. Men sen jag började jobba på tidning vete fan. Några månader in i textmassorna känner jag hur dragningen till motsatsen börjar bli alltmer akut: En text helt utan vinkel. Experimentell poesi. ”Finnegan’s wake”. Ja ni hör ju, radikaliseringen står bokstavligt talat för dörren. Ändå har jag tillbringat den senaste veckan med Ulf Lundells ”Vardagar” volym 8 & 9 på sisådär 1500 sidor sammanlagt. Och nu funderar jag på hur dessa textmassor förhåller sig till Åsa Beckmans krönika om Karl Ove Knausgårds skrivprojekt och pågående grafomani (Dagens Nyheter 20/5).

Och trots att hon inte ångrar en enda timme med författarens böcker frågar sig Beckman om Knausgård verkligen inbillar sig att varenda liten tanke han har är intressant för läsaren.

Hur kan han med sig själv i slutet av dagen, liksom? Är det inte helt enkelt oerhört anspråksfullt att skriva så mycket – och till råga på det förvänta sig att bli läst? Jo, men att vara författare är i sig att göra anspråk och ta plats, skriver Beckman.

Frågan är väl hur mycket Knausgård tänker på sin läsare över huvud taget – under själva skrivprocessen. Inte så mycket, skulle jag tro. Är det inte helt enkelt så att Knausgård i något skede skrivit sig fram till ketchupeffekten – och att vi nu befinner oss mitt i ketchupeffektens gudabenådade (beroende på hur man ser det) flöde.

Parallellt med de för författaren nödvändiga ingredienserna självhatet och skammen. Och tvivelaktiga nazireferenser.

Och att den ketchupeffekten, precis som Beckman skriver, även tycks ha banat väg för eller iallafall sammanfallit med andra mer eller mindre megalomana grafomaner.

Vi har Noréns dagböcker, men också Johanna Ekströms, Lundells som sagt, och även Marianne Lindberg De Geers. Norén, Lundell och Lindberg De Geer skriver däremot helt säkert med just en läsare i åtanke.

Personligen har jag helt andra svenska favoritgrafomaner: Johan Jönson, Pär Thörn och Leif Holmstrand. Men de är alla poeter och har fortsatt fiktionen, dikten och urballningen som sina främsta verkningsmedel.

Dagböckerna är i stället en litteratur som ligger så försåtligt nära verkligheten. De nästan ÄR verkligheten ju. Med sitt förment okonstlade och direkta tilltal och anspråkslösa (fast anspråksfulla) format rycker de sina läsare bort från deras liv – in i en annan men helt närliggande verklighet.

Så snarare än att fråga efter författarens bevekelsegrunder funderar jag över mina egna, som läsare. Vad läser man för?

Själv vill jag bli tagen med storm. Jag vill bli förhäxad, bortrövad och förtrollad. Så var det när jag var barn – och så vill jag att det ska fortsätta vara.

Men framför allt vill jag ha en förhöjd verklighet. En typ av absolut koncentration. Den som infinner sig när jag boxas till exempel. När allting annat än just det faller bort.

Vad fyller då de här oändliga bokprojekten för funktion för läsaren? Jag tänker att de på ett sätt är litteraturens svar på det ändlösa scrollandet: livet, det kommer alltid mer av det. Och lite till och lite till, precis som när man tvångsmässigt uppdaterar nyheter på en nyhetssida.

Tills man dör vill säga, för då är det faktiskt slut med scrollandet. Så även för dig, Karl Ove Knausgård.

Själv vill jag bli förhäxad, bortrövad och förtrollad. Så var det när jag var barn – och så vill jag att det ska fortsätta vara.