En uppgörelse med dem som utnyttjar tron för att få makt
Salman Rushdie
”Segerstaden” Översättning: Amanda Svensson (Albert Bonniers förlag)
När Salman Rushdie i augusti i fjol blev föremål för en knivattack hade han nyss avslutat sin femtonde roman. Dådet hade troligtvis religiösa motiv. Rushdie lever under ju dödshot sedan 1989.
Passande nog är ”Segerstaden” bland annat en uppgörelse med dem som använder tron för att utöva makt. Sin form lånar den från en påhittad skrift: Pampa Kampanas nyupptäckta 24 000 verser långa epos ”Seger och nederlag”.
Diktverket berättar om hennes nästan tvåhundrafemtio år långa liv som i sin tur sammanfaller med staden och imperiet Bisnagas tid. Besjälad av en gudinna låter Pampa Kampana två bröder skapa riket ur en säck med frön. Sedan tar sekler av intriger vid.
”Segerstaden” är dock inte författad på vers utan på en mycket flyhänt och effektiv prosa, fint överförd till svenska av Amanda Svensson. Inledningsvis slår berättaren fast att han bara återger vad som står i eposet, med syfte ”att roa och möjligen upplysa”.
Då och då bryter han in i historien för att påpeka att något bör läsas metaforiskt eller att det finns motstridiga källor eller att eposet i vissa passager blivit allt för långrandigt: ”Såhär långt kommen i berättelsen gör Pampa Kampana en utvikning om hästars lojala natur”.
Läsaren vaknar till och påminns om att detta är en berättelse som också vore möjlig att skriva på annat sätt. ”Jomen visst!” inleds ett kapitel.
Så är berättandet också romanens huvudtema. I Bisnagas begynnelse används det för att skapa ordning. Det råder kaos bland de ur frön nyfödda men fullvuxna människorna i staden, tills Pampa Kampana viskar en historia om ursprung i örat på var och en.
Först med minnen inom sig förmår de leva civiliserat. Senare används berättelsen för att beljuga Pampa Kampana. Hon tillbringar decennier i exil och en annan historia skrivs av de som just då styr.
Vid ett annat tillfälle konstaterar berättaren att: ”Allting var ett tecken, och tecknen kunde tolkas på olika vis, och bara slagfältet – bara ren råstyrka – kunde slå fast vilken version som var sannast”.
Det är en nedslående tanke. Fast ”Segerstaden” utgör i sig ett bevis för berättandets kraft. Boken innehåller talande fåglar såväl som förtrollade skogar, men likväl har Bisnaga en verklig förebild. Idén till romanen fick Rushdie när han i södra Indien besökte ruinerna av riket Vijayanagara som grundades 1336. Imperiet var framstående och präglades av religiös pluralism.
I ”Segerstaden” framhålls gång på gång hur kulturer blomstrar och faller och blomstrar igen. Det långsträckta perspektivet underkänner tanken om det eviga framsteget.
Just därför kan jag tycka att Bisnaga passar allt för väl in i vår egen tid. Många av de reformer Pampa Kampana vill genomdriva skulle få riket att likna en modern europeisk nation. Går det inte att tänka sig något bättre?
Pampa Kampana själv beskrivs genomgående som en ädel, feministisk hjältinna och hennes tre döttrar likaså. Samtliga personer i ”Segerstaden” som beter sig elakt, klantigt eller löjligt är i gengäld män. Kanske kan denna glorifiering av kvinnan ursäktas med att berättaren enbart återger det Pampa Kampana har skrivit.
När hon låter förskjuta sina tre söner medan de ännu är pojkar kommenterar han: ”Det är svårt att inte lägga märke till att Pampa Kampana, då hon skriver om dessa avgörande plågsamma händelser i sin bok, gör det utan några spår av känslor”.
Försiktigt undermineras matriarkens ord. Hade det gjorts vid fler tillfällen skulle ”Segerstaden” ha varit en ännu bättre bok. Även västerländska läsare förtjänar att utmanas.
Samtliga personer i ”Segerstaden” som beter sig elakt, klantigt eller löjligt är i gengäld män.