Mästerlige Ken Loach tar farväl med ”The old oak”
Drama/komedi The Old Oak
Regi: Ken Loach
Med: Dave Turner, Ebla Mari, Trevor Fox, Claire Rodgerson och Chris Mcglade Storbritannien/frankrike, 2023 (113 min)
Ken Loach brukar göra filmer om fattig brittisk arbetarklass, gruvdistrikt med framtiden bakom sig och samhällets orättvisor, men också solidaritet, fotboll och en pint på puben. Allt finns med i den hoppingivande och ibland sagoskimrande ”The Old Oak”, som är ett drama med inslag av komedi.
Nu har den 87-årige, fortsatt vänsterradikale, regissören sagt att detta är hans sista långfilm och då är det helt i sin ordning att ”The Old Oak” på sätt och vis är en sammanfattning av Loachs långa karriär.
Han gjorde sin bästa film ”Kes – falken” redan 1969. Historien om en pojke som hittar en övergiven tornfalksunge är karg och poetisk samtidigt. Väldigt roligt blir det när fotboll står på gympa-schemat. Filmens slut är djupt tragiskt, utan att bli sentimentalt.
Sedan 1996 har Ken Loach samarbetat med manusförfattaren Paul Laverty. Samarbetet har resulterat i en lång rad av högklassiga, och viktiga, filmer, till exempel ”Frihetens pris”, ”Sweet sixteen” och ”Jag, Daniel Blake”, men också de mindre lyckade ”Bröd och rosor” och ”Jimmy´s Hall”.
Nya filmen, som hamnar i den förstnämnda kategorin, utspelas i en avfolkad by, möjligen Easington, nära staden Durham, norra England år 2016. I byn har alla jobb försvunnit. Puben ”The Old Oak”, som ägs och drivs av den godhjärtade TJ Ballantyne (Dave Turner), är på fallrepet. I en av filmens bästa scener tittar TJ på gamla fotografier och minns, med ett stort mått av vemod, den stora gruvstrejken 1984. Det var då som gruvarbetarfacket NUM skulle få igenom alla sina krav, men i stället blev de krossade av Margaret Thatcher.
Tillvaron för alla i byn förändras drastiskt när en grupp syriska flyktingar anländer och flyttar in i bostäder som står tomma. Flyktingarna blir vänligt bemötta från flera håll, men lika många bybor är hatiska och allra värst är de bittra, överåriga och rasistiska stammisarna på puben.
TJ, som är frånskild, sorgtyngd och inte har mycket till socialt umgänge privat, känner sig föranledd att hjälpa den sympatiska och intelligenta syriska tjejen Yara (Ebla Mari, som är en av filmens många övertygande amatörskådespelare), som snackar engelska flytande. Yara har konstruktiva idéer om pubens och hela byns framtid. En djup vänskap, fingertoppskänsligt skildrad, börjar växa fram mellan den unga kvinnan och den äldre mannen utan att det ens snuddar vid en romans.
Som förväntat blir Yara och TJ motarbetade när de förespråkar gemenskap och försöker sopa undan fördomar, men i slutändan kommer de goda krafterna att segra? Det är inte direkt omöjligt att lista ut handlingen i förväg, men det spelar faktiskt inte så stor roll.
Som sagt är detta Loachs filmfarväl. Han lägger in en vacker liten hyllning till ”Kes”, men den här gången handlar det om en byracka och inte en falk. Epilogen är egentligen helt överflödig, men regissören vill att alla i publiken ska vara glada när de lämnar biografen och det kan ju ingen protestera mot.
Jag tror knappast att regissören har sina två guldpalmer och de andra filmpriserna framplockade hemma i bokhyllan. Lika fint som ett filmpris var det för Ken Loach, som är en välkänd Bath City-supporter, när han förra året förärades med en egen fotbollströja. Klubbemblemet har kopplingar till både ”The Old Oak” och den brittiska fackföreningsrörelsen.
Titta också på:
"En djup vänskap, fingertoppskänsligt skildrad, börjar växa fram mellan den unga kvinnan och den äldre mannen utan att det ens snuddar vid en romans.
”Kes – falken” (Ken Loach, 1969) ”Sweet sixteen” (Ken Loach, 2002) ”Jag, Daniel Blake” (Ken Loach, 2016)