Johanna Schreiber: Regeringen tror att alla vill bli stockholmare

Att medborgarna i ett land ska ha en trygg plats där de kan äta och sova bör vara en fråga som alltid har högsta prioritet för både regering och kommuner. Men de senaste 50 åren har bostadsbristen varit ett av Sveriges största problem. Inte minst för de unga. ”Ung vuxen” är ett luddigt begrepp, men när Hyresgästföreningen presenterade rapporten Unga vuxnas boende (2023) var definitionen 20–27 år. Var fjärde person som svarade på undersökningen drömde om att bo i en villa eller ett radhus. En lika stor andel ville helst bo i hyresrätt. En tredjedel ville bo i bostadsrätt. Resten ville bo på andra sätt.

Regeringens färska förslag om att höja bolånetaket till 90 procent gör varken från eller till för den som vill bo i villa på en liten ort eller i hyresrätt. Det är dessutom bara tolv år sedan den senaste moderatledda regeringen skapade just bolånetaket, en reglering där de banker som erbjuder sina kunder att ta bolån bara får låna upp till 85 procent av bostadens värde.

Tanken är att ett höjt bolånetak ska göra det enklare för unga vuxna att komma in på bostadsmarknaden och minska antalet privatlån. Men enligt statistik från Statiska centralbyrån är det inte bolånetaket som ökat skuldsättning kopplat till privatlån. Det är amorteringskraven som infördes av den då sittande Socialdemokratiska regeringen 2016 och 2018.

Politikernas fokus på unga vuxnas boendesituation verkar bygga på en, antagligen omedveten, tanke om att alla ungdomars högsta dröm är att bo i en bostadsrätt innanför tullarna i Stockholm. Men det finns unga vuxna som vill bo kvar i Falkenberg, Falun eller Örnsköldsvik. Och det finns unga vuxna som vill bo i hyresrätt.

De som väljer att bo kvar i kommunen där de växte upp och börjar arbeta direkt efter studenten är en av de viktigaste grupper vi har i dagens Sverige. Många av dem blir småföretagare, och bidrar till kommunernas tillväxt och attraktionskraft. Deras blotta närvaro i kommunen skapar jobb eftersom deras barn behöver barnomsorg, deras bilar behöver service och de behöver handla mat. Dessutom har de en djupt rotad lokalkännedom som gör dem lämpade att engagera sig i lokalpolitik, föreningsliv och det lokala civilsamhället.

Det de omkring 250 000 unga vuxna som bor utanför storstadsområdena behöver är framför allt reformerat strandskydd, enklare byggregler och mer flexibla lånevillkor. Inte ett höjt bolånetak. Bankerna måste också återfå mandatet att skapa individuella amorteringsplaner. Det handlar inte om att uppmuntra till överbelåning, utan om att kunna erbjuda individuella lånelösningar vilket i sin tur bidrar till större förhandlingsmöjligheter för låntagaren. Dessa ungdomar får helt enkelt hålla tummarna inför slutet av februari när en eventuell förändring av amorteringskravet presenteras.

Även de ungdomar som jobbar hårt för drömmen om ett mer urbant liv förtjänar bättre än den planekonomiska prissättningen av hyresrätter som gäller i dag. Men ingen borgerlig regering har vågat, eller orkat, införa marknadshyror.

Moderaternas gamla paroll “det ska löna sig att arbeta” handlar inte bara om vad som trillar in på kontot den tjugofemte. Det handlar också om att kunna välja var och hur man vill bo.