Pernilla Skoglund: Med ett litet ihopvikt kaffefilter i handen …

Man skulle kunna tro, att efter fyra års konstant kris, där vi oavbrutet åkt in och ut på sjukhus med en svårt sjuk Pappa, att det första man vill när krisen lägger sig, är att åka på en riktigt lång semester. Två veckor i Thailand med vit sand och palmer eller i alla fall en långweekend i Rom.

Men, det enda jag längtar efter, efter fyra års konstant kris och stress, är att vara här och nu. Och få ordning.

Fyra år av för lite tid och ork har byggt högar med papper, färgprover till badrummet som skulle målats om för två år sen, skattebeslut, glasögon som gått sönder, vykort från mostrar, viktiga kvitton och klockor som nästan fungerar om man bara lämnat in dem i februari förra året, som man egentligen skulle gjort om man bara hunnit.

Och då pratar vi bara oordning på det fysiska planet. På det själsliga planet går det nästan inte att stänga dörren om allt som samlats på hög.

Jag rensar nyckelknippan, städar kattvindarna, rensar bort trötthet och stress i form av röra, och får långsamt tillbaka en känsla av liv där man vet vad man har och vem man är.

Så fort jag har lite tid över nu, går jag igenom högar och för varje liten kvadratcentimeter jag får ordning på känns det som minst, två veckors semester.

Jag rensar nyckelknippan, städar kattvindarna, rensar bort trötthet och stress i form av röra, och får långsamt tillbaka en känsla av liv, där man vet vad man har och vem man är.

En vän till mig, jobbar just nu på en auktionsfirma, där de ibland åker ut och samlar ihop dödsbon – alltså, allt det som blir kvar efter ett helt liv – så det riktiga namnet borde väl egentligen vara livsbo.

Där bland alla sakerna, köksbord och porslin, kärleksfullt sparade vykort, foton på nån som nyss var den som satt vid det där köksbordet och så nyss lämnat det, ligger livet fortfarande samlat så tätt inpå alla föremål, så det känns i hjärtat när man går in där, berättar min vän. Det känns så påtagligt ibland, säger hon, så hon får gå ut därifrån ett tag och gråta.

I min Pappas hus, står allt kvar precis som det brukar, trots att det var ett tag sen Pappa satt vid sitt köksbord och såg ut över kullen där morgonsolen går upp, och att han aldrig kommer sitta där igen. Men trots att det gått mer än ett halvår sen han var hemma, så känns det fortfarande som ett livsbo.

Jackan i hallen och källaren med verktyg, där hammaren ligger som om Pappa nyss lagt den där. Allt är så påtagligt, och det sista jag vill är att rensa. Och det känns i hjärtat, men jag vill inte alls gå ut och gråta. Jag går där i stället och känner Pappa bland alla sakerna. I hans livsbo.

Jag går ner till källaren, och där i hyllan i trappan ligger en allsköns blandning av verktyg, rödbetsburkar och gamla reklamblad.

Längst in i hörnet hittar jag små fint ihopvikta kaffefilter, med Pappas prydliga handstil på. Liten lila tomat, står det där.

Jag lyfter upp den och känner de små tomatfröna genom påsen. Plötsligt är det som om allt står still. Det känns som om jag står där med Pappas liv i min hand.

Och det känns så starkt, så jag måste gå ut och gråta, för att vissa saker i ens liv aldrig går att rensa ut.

För vad gör man väl med ett litet ihopvikt kaffefilter, med en Liten lila tomat?