Tiotusentals invånare har lämnat sina hem i södra Libanon
I södra Libanon eskalerar våldet i Gazakrigets spår. Israel har trappat upp sina attacker och Hizbollah har börjat använda alltmer avancerade vapen. Utvecklingen splittrar invånarna vid gränsen.
– Hur hjälper det här Gaza? frågar sig jordbrukaren Joseph Awad.
I den libanesiska staden Bint Jbail gapar gatorna tomma. På en av de öde trottoarerna står trebarnsmamman Nour och kisar upp mot himlen. Två vita streck rör sig ovanför hustaken.
– Flygplan, säger hennes son Amir utan att titta upp.
Han är sju år och kan redan skilja mellan ljudet från flygplan, drönare och eld från stridsvagnar.
Deras hemstad ligger bara kilometer från gränsen mot Israel. Med några minuters mellanrum dånar ljudet av beskjutning bakom kullarna intill. Dagen efter palestinska Hamas stora attack den 7 oktober sköt dess allierade Hizbollah robotar mot Israel. Nu beskjuter Hizbollah och Israel varandra dagligen.
– Jag vill att kriget ska ta slut, vi är trötta på det. Vi vill bara återgå till våra vanliga liv, säger Nour.
Hon är en av få som stannat. I södra Libanon har 82 000 människor lämnat sina hem. Skolor och arbeten håller stängt och hela samhällen har förvandlats till spökstäder. Grönsakshandlaren Hussein tycker att det är ett pris invånarna får lov att betala.
– Israel kommer inte att sluta förrän de har raserat hela Gaza. Någon måste stå upp mot dem, säger han.
Blekta bilder på döda män kantar Bint Jbails huvudgata. I södra Libanon har invånarna en flera decennier lång historia av konflikt med Israel. Under det senaste kriget 2006 förvandlades orter som den här till ruiner.
Israel har varnat för en ny fullskalig konflikt om inte Hizbollah drar sig tillbaka norr om floden Litani i enlighet med en Fn-resolution. De senaste veckorna har västerländska diplomater försökt förmå regeringen att implementera resolutionen. Men i byar som Bint Jbail ser invånarna kravet som ogenomförbart.
– Hizbollah är inte några som kommit hit utifrån, de är våra barn. Min son, min brorson som försvarar vårt land. Ska vi säga åt dem att åka härifrån? frågar Ahmad Sayed som håller sin mataffär öppen bland raderna av igenbommade butiker.
Ett arméfordon passerar förbi. Butiksägaren har ingen tilltro till Libanons säkerhetsstyrkor.
– All respekt till den libanesiska armén, men den kan inte skydda oss. Det har vi provat och vad blev resultatet? År av ockupation.
Israel invaderade Libanon 1982 och ockuperade södra Libanon till 2000 efter att väpnade palestinska grupper genomfört attacker från södra Libanon. Bland shiamuslimer här ses Hizbollah som den enda styrka som kan försvara invånarna mot israeliska attacker. Den synen delas inte av alla.
En kvarts bilresa från Bint Jbail ligger Rmaich. Helgonstatyer skymtar i vart och vartannat gathörn och en av kullarna intill orten pryds av ett stort järnkors. Rmaich är ett fäste för partiet Libanesiska styrkor (al-quwwat al-libnaniyah), som är sprunget ur en kristen milis från det libanesiska inbördeskriget.
– Vi vill inte att det ska skjutas robotar härifrån. Israel slår till mot de platser de kommer ifrån. En dag slog de till därifrån och försatte hela orten i fara, säger hotellägaren Jad och pekar på en av kullarna som omger orten.
Han står på en terrass med utsikt över bergen där det vanligtvis ordnas fester och bröllop. Nu ligger den öde. I luften surrar drönare och bakom bergen hörs dova dunsar. De är omgivna av byar under israelisk beskjutning.
I ett hus nedanför det övergivna hotellet bor jordbrukaren Joseph
Awad och hans fru Maggie Hajj. De berättar att ortens invånare gått samman och bett Hizbollah att inte avfyra robotar från ortens centrum. Det har de lyssnat på, säger de. Men helst skulle de vilja att rörelsen inte avfyrade några alls.
– Hur hjälper det här Gaza? Vi tjänar ingenting på det, de bara drar in oss i krig, säger Joseph Awad.
För tre månader sedan arbetade han intill gränsen. Men sedan Hizbollah och Israel inledde sina attacker kan han inte längre ge sig ut på fälten. Han skulle vilja att den libanesiska armén tar över ansvaret över gränsområdet.
– Vi vill ha en stat. Inte beväpnade partier. Det gäller inte bara Hizbollah utan alla Libanons partier, säger Joseph Awad.
Ett par kilometer bort ligger det som brukade vara ortens skola. Nu har den förvandlats till akutmottagning. Längs med väggarna i ett tidigare klassrum står sjukhussängar intill travar med läkemedel.
– Närmaste sjukhus ligger flera mil bort, så vi gjorde i ordning ett fältsjukhus här, säger kommunchefen Milad Amin som visar runt i skolbyggnaden.
Attackerna är koncentrerade hit till gränsområdet, men når allt längre in på libanesiskt territorium. I Libanon som går igenom en djup ekonomisk kris råder det brist på allt: läkare, mat och medicin. Landets vanligtvis splittrade samhälle är överens: Libanon har inte råd med ett fullskaligt krig.
– Vi klarar inte det. När människor inte har pengar nog att äta, hur ska de då kunna strida? säger Milad Amin.