Johanna klarade leran i Bockstens Trailrun Winter
” Jag borde kunnat banan men jag sprang själv nästan hela loppet och blev bländad av solen. När man springer fel får man panik direkt och försöker springa samma väg tillbaka Hannah Karlsson
Johanna Widarsson Norbeck från Tofta är en grym vertikallöpare, alltså att löpa rakt uppför ett berg. Men hon kan springa i lerig terräng också. – Det är väl lite gener kanske som är fördelaktiga där, säger Johanna, som sprang in som tvåa i Bocksten Trailrun Winters 12-kilometersklass.
Pappan heter Thomas Widarsson och mamman Eva-britt Widarsson och bor i Varberg. Men Johanna tog vägen runt Lund för att till slut hamna i Göteborg som sjuksköterska på akuten på Sahlgrenska. I Göteborg har hon bott i åtta år.
Löpningen har funnit med hela tiden. Nu med 15 månader gamla Sune i barnvagnen.
– Jag har väl joggat som motion hela livet men började springa mer 2017 ungefär.
Åt segrarinnan Evelina Hultegård var det inget att göra.
– Jag såg hennes hästsvans ganska länge, kanske fram till sex kilometer. Vi är klubbkompisar i Göteborg, så jag visste att hon är vassare än mig för jag har haft lite problem med skador sista tiden. Men det var jättekul att få springa på och känna mig stark.
Hon har vunnit Vertikalen i Åre, en 5,6 kilometer lång sträcka från Åre torg till Åreskutans topp. Leden är extremt brant och teknisk med inslag av klättring och man ska avverka 1000 höjdmeter.
– Jag är ganska duktig på att springa uppför och har tävlat Vertikalen ett par gånger.
Men Halland och 1000 höjdmeter, det går väl inte ihop?
– Nej det gör det inte riktigt. Så det är väl lite gener kanske som är fördelaktiga där. Jag tränar inte så mycket sådan löpning.
34-åringen satsar mest på traillöpning men springer också bana. Hon kom bland annat femma på SM över 5000 meter 2021.
– Jag har haft lite problem med skador och fick barn men nu känner jag att jag är på väg tillbaka. Jag får lyssna mycket på kroppen just nu men målet är att komma tillbaka till någon typ av elitlöpning. Det är väldigt kul att vara ute och tävla och känna att man liksom utvecklas.
Trea kom Hannah Karlsson, precis som förra året. Men Grimetontjejen hade svårt att hitta utmed banan.
– Tre gånger tror jag. Jag borde kunnat banan men jag sprang själv nästan hela loppet och blev bländad av solen. När man springer fel får man panik direkt och försöker springa samma väg tillbaka Varför sprang du fel?
– Det var mycket tekniskt svårt ibland och man så så fokuserad på det. Då är det svårt att kolla upp och se banan. Men jag var ändå två minuter snabbare än förra året.
Hannah har efter några tuffa skadeår kommit igång med träningen på allvar.
– Sen har jag börjat med crossfit för att bygga muskler. Jag rider och spelar fotboll också. Men det är löpningen som jag satsar mest på.
Herrarnas 12-kilometersegrare, traillandslagslöparen Linus Hultegård var överlägsen.
– Det var riktiga vårkänslor: Lite blötare idag än förra året men ändå
ganska löpbart. Det var några ställen där man blev lite förvånad när man sjönk ner till en bit över knäna.
I herrarnas 24 kilometerslopp tog varbergaren Karl Berntsson en fin seger på 1.44.51.
– Det var väldigt gyttigt får man säga, men roligt, berättar Karl som liksom många löpare fastande i några sörjhål.
– När man är trött också så orkar man inte på samma sätt hålla balansen och det var rätt djupt på några ställen. Man är orolig att man inte orkar komma upp.
Karl Berntsson tävlar för Warberg Running club och satsar främst på maraton.
– Jag vet inte om jag egentligen är så himla bra på att springa sådana här lopp, är ju inte så duktig på det tekniska och är lite för försiktigt av mig och vill inte skada mig.
Han ledde med en minut vid varningen och drygade sedan ut ledningen i mål.