Erika Sjöwall: Rapport från en sjuksäng

Iskrivande stund är jag sjuk. Jag brukar vanligtvis inte ta tempen för att kolla om jag har feber men när sjukdomen slog till för några dagar sedan gick febern upp på bara några timmar. Det blev som en liten tävling. 37,2. 37,9. 38,5. 38,8…

Så jag gick till sängs och har stannat där sedan dess. Innan febern nådde dessa svindlande höjder googlade jag så mycket som möjligt. Jag förstår att det kan verka oroväckande, men jag vill understryka att jag aldrig googlar på cancer. Däremot läste jag på lite om bältros (även om jag inte hade någon hudförändring), lunginflammation (eftersom hela sjukdomsförloppet startade med en brännande känsla i bröstet) samt urinvägsinfektion (vilket även det var totalt irrelevant.)

Efter att jag mitt i natten också varit tvungen att kräkas, blev det nödvändigt att googla på feber tillsammans med kräkning, varpå jag fick veta att jag förmodligen var ett litet barn. Barn under sex år kräks nämligen ofta i samband med infektioner.

Någon ringer, men jag svarar inte. Ett textmeddelande surrar, men jag har ingen aning. Jag är sjuk. Jag lider. Det är så fruktansvärt synd om mig.

Jag tycker alltid så synd om mig själv när jag är sjuk. Aptiten är som bortblåst. Jag äter nästan ingenting och jag dricker oerhört lite. Och minsta barn vet att det inte är det rätta sättet att bli stark och frisk. Istället blir jag svag och ofrisk under en mycket längre period.

Det allra bästa skulle vara om man helt enkelt bara kunde sova sig igenom sjukdomen, men tiden går så långsamt där jag ligger och tycker synd om mig själv. Jag slumrar bort då och då, kollar på klockan och upptäcker att det var tjugo minuter sen sist jag tittade på den. Jag är helt utmattad och orkar inte göra något. Ibland far det genom huvudet: ”Jag är nog lite törstig, men jag orkar inte gå och hämta ett glas vatten.” När jag tänkt den tanken tycker jag, på nytt, så synd om mig själv för att ingen kommer och ger mig vatten. Någon ringer, men jag svarar inte. Ett textmeddelande surrar, men jag har ingen aning. Jag är sjuk. Jag lider. Det är så fruktansvärt synd om mig.

Min dotter ringde mitt i alltihop och frågade hur jag mådde. Jag svarade lite långsamt och svagt, ni vet så som man gör när man verkligen vill att mottagaren ska förstå att det är en riktigt sjuk människa i luren. Vi pratade en stund om hur hög feber jag haft, hur svag jag kände mig och om hostan som blivit sämre, men till slut tröttnade hon och sade: Mamma! Du måste sluta bli så ledsen varje gång du blir sjuk. Det gör verkligen inte att du känner dig bättre. Tvärtom! Ryck upp dig! Sätt dig med en kopp te och kolla på en bra film. Som vanliga människor.”

Jag vet att hon har rätt. Men bara för att ni ska förstå på vilken nivå jag befinner mig när jag är sjuk vill jag berätta att jag fick ett meddelande från min pojkvän min första sjukkväll. Han undrade hur jag mådde och mitt svar till honom blev:

”It’s like being close to death”