Massmord och terror till tonerna av Bach
Roman László Krasznahorkai
”Herscht 07769. Florian Herschts roman om Bach” Översättning: Daniel Gustafsson (Norstedts)
Johann Sebastian Bach föddes i staden Eisenach, belägen mitt i Tyskland och sedermera del av DDR. I dess absoluta närhet ligger den fiktiva staden Kana, varifrån en sinnesslö jätte vid namn Florian skriver en serie brev till förbundskansler Angela Merkel.
I de första av dem varnar han för jordens undergång. I de följande hävdar han att det finns räddning i musiken. Florian har skrämts av kvällsföreläsning aromkvantteori. Nu förförs han istället av Branden bur g konserterna.
”Herscht 07769” är ungerske László Krasznahorkais åttonde roman och den femte att översättas till svenska, av Daniel Gustafsson. Som vanligt handlar det om en vildsint, infallsrik och föga insmickrande prosa utan punkter och styckesindelning.
Texten rör sig obehindrat mellan de olika hushållen i Kana, likt en panorerande kamera som vägrar klipp. Här finns inget utrymme för läsaren att hämta andan.
Fast inledningsvis är det lite sömnigt ändå. Florians vardag maler på. Den unge mannen bor ensam i en lägenhet i ett höghus och arbetar som klottersanerare. Hans ständigt svärande chef Bossen är hängiven nynazist och tvingar Florian att medverka i den lokala föreningens möten, liks o mattbevistade av honom grundade Kana symfonikernas repetitioner.
Instängd i sin egen begränsade värld och vänligt inställd till sin överordnad förstår Florian nästan inget av vad som pågår. Sedan börjar allt falla samman.
Våldsamma vargar stryker runt i stadens utkanter och attackerar ett picknickande par. Någon begår ett terrorattentat. Följer gör en lång rad mord. Kanaborna vågar inte längre lämna sina bostäder.
Där texten inledningsvis framstod som en monoton massa, i vilken allt vägde lika för att allt var lika tråkigt, tycks frånvaron av pauser nu stå för en befogad upprördhet. Det lilla tyska samhället styrs av skräck.
Lyckligast är de som inte märker av det. Den irriterande tant Ingrid vandrar från hus till hus och kräver att invånarna anmäler sig till hennes kry sant emu m tävling. Skogsvaktaren försöker sälja på grannarnas in egenodlade honung.
Några av de mer betydande männen börjar dricka för mycket likör. Herr Köhler som stod för föreläsningarna i kvantteori förlorar förståndet. Inför katastrofen återstår enbart att förskansa sig i sig själv.
Krasznahorkai visar skrämmande tydligt hur snabbt och enkelt en civilisation kan falla samman. Det blir än värre när människorna svarar med rädsla och misstänksamhet. Samtidigt har boken undertiteln ”Florian Herschts roman om Bach”. Finns det någon hjälp att finna i kulturens främsta yttringar?
Knappast. Faktum är att den nynazistiske Bossen älskar den berömda kompositören. Och det myckna mördandet i bokens andra halva ackompanjeras av hans musik. László Krasznahorkai verkar vilja göra upp med föreställningen om konsten som obetingat god.
Kanske är det så man ska förstå att ”Herscht 07769”, till skillnad från exempelvis ”Seibo där nere”, inte är någon fulländad roman. Mot slutet när trådarna ska knytas ihop tar Krasznahorkai till det billigaste av knep. Ett osannolikt sammanträffande förklaras med att det är sådant som bara skulle kunna hända i en bok.
Annat lämnas helt därhän och den befriande samstämmighet som följer med stor litteratur, tanken om en möjlig ordning, uteblir. ”Herscht 07769” stannar vid det slumpmässiga och dissonanta.
Är det ett medvetet misslyckande av Krasznahorkai? Jag vet inte. Bristen verkar i alla fall bekräfta romanens inledande motto: ”Hoppet är ett misstag”.