Föräldrarna tog sina liv – nu stöttar Marie andra
Marie Niljung var bara 23 år när hennes mamma tog sitt liv. Några år senare förlorade hon sin pappa på samma vis. Nu engagerar hon sig mot suicid och psykisk ohälsa. – Våga vara medmänniska, våga stör den som mår dåligt, säger hon.
Marie Niljung minns sin barndom som kärleksfull, trygg och rolig. Mycket förändrades av ett telefonsamtal sommaren 1993, då Marie hade lämnat värmländska Kil för Stockholm där hon jobbade på Mcdonalds.
Hennes soldyrkande och livsbejakande mamma Kerstin, distriktssköterskan, hade försökt ta sitt liv efter att ha kraschat in i en utmattningsdepression. Men hon fick behandling, gick i terapi, flyttade till Lidköping och livet gick vidare.
1997 hände allt samtidigt. Det visade sig att Maries bror var bipolär och hennes pappa Sven fick en depression. Kerstin hjälpte Sven på fötter men fick själv en ny depression.
– Vi var på höstmarknaden Arvikamârten tillsammans. Jag märkte att hon var långsam, som en deprimerad person kan bli, och inte riktigt med. Men jag var inte orolig, för hon hade lovat mig att hon skulle leva.
Då läste Marie till kock, bodde i Göteborg och praktiserade på Sjömagasinet. En tisdag skar hon sig i fingret och ringde hem till mamma för att fråga: ”Vad gör jag?”. Marie cyklade hem med ett halvdant lindrat finger och lämnade ett långt meddelande på telefonsvararen.
Senare samma kväll kom hennes pappa hem från Axevalla travbana utanför Skara och hittade Kerstin död. Hon hade skrivit ett avskedsbrev till Marie där det stod: ”Du får se det som att depression är en obotlig sjukdom och du kommer att få det bättre utan mig. Du kommer att få ett bra liv”.
– Jag tyckte att det var så konstigt. Det där sista kände jag igen från förra gången hon hade försökt ta sitt liv. Pratet om att det skulle vara obotligt, berättar Marie Niljung på mjuk värmländska.
Några timmar tidigare hade mamman varit hos sin psykiatriker och en arg Marie ringde upp honom: ”Bara så att du vet är din patient död”. Läkaren beklagade sorgen och konstaterade att så deprimerad som Maries mamma var, mer deprimerad kunde man inte bli. ”Nähä, men varför bestämde du inte att hon skulle tvångsinläggas?”.
Psykiatrikern hade inget svar, men efter en stund sa han: ”En depression kan vara både en obotlig och dödlig sjukdom”.
– Då förstod jag var hon hade fått det ifrån. Men jag vet ju inte hur samtalet gick till och jag vet att det är svårt att göra de här bedömningarna, säger Marie Niljung.
Inledningsvis var hon skitförbannad på läkaren och tyckte att det var hans fel. Hon fick söka upp all terapi själv och upplevde att inget system kliver in när en förälder tar sitt liv. Till slut insåg hon att ilskan inte skulle ge henne sin mamma tillbaka.
Hon förstod att hon måste ta hand om sig själv och inte lägga sin lycka och sitt välmående i någon annans händer. Det blev allt viktigare då pappa Sven gick in och ut ur både relationer och depressioner. Marie beskriver honom som en typisk fyrtiotalist som inte sökte hjälp förrän efter flera suicidförsök.
När han väl mådde bättre fick han tjocktarmscancer och slutade äta litium mot sin bipolära sjukdom. Det resulterade i att även han tog sitt liv.
Marie Niljung bestämde sig för att börja tala klarspråk och berätta för sina små barn precis som det var. Att morfar inte hade orkat, att han var död.
I dag är hon utbildad personalvetare med inriktning på arbetsrätt, har jobbat inom organisationen Suicide Zero och i kommuner och regioner och har ”drivit på frågan”. Men hon känner att insatserna ofta är fel och otillräckliga.
– Det är viktigt att förändra attityder kring psykisk ohälsa. Vi har ett stigma och en märklig syn på den psykiska hälsan som vi måste förändra för att folk inte ska fortsätta dö i samma omfattning, säger Marie Niljung.
Hon utbildar och stöttar inom psykisk livräddning, psykisk hälsa och HR på uppdrag av både företag och offentlig sektor. Förra året utsågs hon till Årets värmlänning och hon har släppt boken ”Hellre arg än död” som även blivit föreställning.
Den 10 februari står hon på scen hemma i Kil och drömmer om att få ut sitt budskap på Cirkus i Stockholm. Den personliga berättelsen hugger tag, men skratten och färgen finnas också där.
– Det är därför jag vägrar bära något annat än färgglada klänningar och jag vägrar att se förtvivlad ut på bilder, säger Marie Niljung.
Den dagen hon inte blir berörd när hon föreläser eller kör en föreställning ska hon sluta. Hon vet aldrig när känslorna slår till. Ofta sker det när hon pratar om sin pappa och sina barn, men det kan hända när som helst. Det bara kommer över henne.
– Att alla sorters känslor är okej, det är väl det jag vill förmedla.
Marie Niljung understryker att hon varken är psykolog eller terapeut. Hon utgår från sina egna erfarenheter och hon tycker att begreppet psykisk ohälsa är alldeles för luddigt och något man slänger sig med alldeles för lättvindigt.
– Har du fått en depression ska du få behandling och läkarhjälp. Men möter jag en människa som är ledsen kan jag lyssna, finnas där och förhoppningsvis så frön. Till människan som fightas för livet varje dag kan jag bara säga: ”För mig är du värdefull och livet skulle bli överjävligt om du dog”. Vi måste vara empatiskt påträngande och våga knacka på när livet kör ihop sig för någon. Det är bättre att någon blir arg än att den dör för att jag inte vågar fråga.