”Masters of the air” når inte “Band of brothers” nivåer
”Masters of the air” är en påkostad, dramatisk och snygg historia om amerikanska bombflygare under andra världskriget. Men den når inte samma höjder som ”Band of brothers”, menar GP:S recensent Jan Andersson.
”Masters of the air”
Apple tv+, nio avsnitt
Av: John Orloff
Med: Austin Butler, Callum Turner, Barry Keoghan, Anthony Boyle, m fl
Producerad av: Tom Hanks & Steven Speilberg
Rysk stridsvagnsförare. Tysk ubåtsmatros. Japansk kamikazepilot. Tre befattningar med sällsynt kort livslängd under andra världskriget. Nu kan vi lägga ett nytt yrke till listan över det stora krigets minst lockande soldatjobb – amerikansk bombplansflygare. Det lyckas om inte annat den nya krigsserien ”Masters of the air” visa upp med förfärande tydlighet.
Detta är alltså Tom Hanks och Steven Spielbergs efterlängtade, senkomna och helt fristående uppföljare till de hyllade Hbo-serierna ”Band of brothers” (2001) och ”The pacific” (2010). Därmed har de också gått i mål med sin trilogi om världshistoriens mest omfattande och förödande konflikt. Inte heller här medverkar de båda giganterna på något annat sätt än i en producentroll, men deras namn borgar såklart för kvalitet och lär garanterat ha öppnat de rätta dörrarna för den här enormt påkostade och snygga tv-serien. En serie som Apple tv+ tog över när HBO enligt uppgift valde att tacka nej på grund av prislappen och ständiga c oron a förseningar.
Handlingen i ”Masters of the air” kretsar kring de båda B-17-piloterna och bästa vännerna Gale ”Buck” Cleven (Austin Butler) och John ”Bucky” Egan (Callum Turner). De är varandras motsatser, Butler är lika cool som när han spelade Elvis i Baz Luhrmanns storfilm medan Turners rollfigur är betydligt mera vrång och hetlevrad. Men de är också två av de bästa bombplanspiloterna i hela 100th Bomb Group, den del av US Eight Air Force som 1943 baserades i brittiska Norfolk och som användes för de riskfyllda dagbombningarna över Nazityskland och det ockuperade Europa.
Vid det laget hade Storbritannien varit inblandad i kriget dubbelt så länge som USA och under den styvnackade Arthur Harris ledning hade det brittiska bombflyget gått över till att enbart anfalla de tyska städerna nattetid. Därmed blev träffsäkerheten lidande, och de civila förlusterna på marken betydligt högre, men det ansågs alltför farligt att flyga in över Tyskland i dagsljus, vilket alltså jänkarna ändå valde att fortsätta med.
Och där ligger den här seriens styrka. I de nervpåfrestande, omskakande, blodigt närgångna och, som det känns, väldigt trovärdiga bombuppdragen. Stundtals känns det verkligen som att man flyger med i den där plåtburken och delar de unga amerikanernas skräck för att skjutas ner och skrikande brinna upp över Bremen, Schweinfurt eller Berlin.
De mest bokstavstrogna möparna har såklart hittat saker att slå ner på – som att målarfärgen på B-17-planens undersida användes först på våren 1944 – men för oss vanliga, hyggligt intresserade tv-tittare finns det annat som skaver.
Uppenbarligen har man insett att besättningarnas tillvaro mellan uppdragen, alltså den förhållandevis händelsefattiga lunken på flygbasen, inte är så tv-mässig. Därför har man kryddat serien med sammanbitna franska motståndsmän som hjälper nerskjutna flygare hem igen och en torftig fånglägerstory som får ”Masters of the air” att kännas som en mix av ”Hemliga armén” och ”Hogans hjältar”. Dessutom kastar man in en malplacerad kärlekshistoria och de färgade P-51-piloterna, kända från filmen Tuskagee airmen. Det blir till slut väldigt splittrat.
Därmed försvinner också den unika, närmast dokumentära känsla som präglade Hanks/spielbergs två första krigsserier. Så nej, detta är ingen ”Band of brothers” i luften. Det är inget mästerverk. Inget att rama in och hänga på väggen. Men det är åtta timmars ofta nagelbitande spänning och en brutal skildring av bombkriget som vi sällan har sett. Eller en sida av bombkriget i alla fall. Den amerikanska.
Enligt brittiske historikern Richard Overys bok ”The bombing war” bombades 600 000 människor till döds i Europa under andra världskriget. I krigets inledning valde tyskarna sina brittiska mål utifrån Baedekers guideböcker – Bath, York, Exeter – och dödade runt 20 000 personer bara i London fram till Blitzens slut i maj 1941.
Därefter svarade det allierade bombflyget med att jämna tyska stadskärnor med marken och piska fram förtärande eldstormar. Under en sommarvecka 1943 dog 44 600 civila tyskar vid brandbombningen av Hamburg. I februari 1945 sprängdes 21 200 tyskar till döds i Pforzheim och 25 000 under två dygn i Dresden.
Röda siffror i bombkrigets grymma bokföring som ”Masters of the air” bekvämt nog talar tyst om.