Per Colliander: En nygammal motorcykel som väcker minnen

Jag har köpt mig en rejält begagnad motorcykel. Nej, det är ingen medelålderskris, den är jag många år bortom. Inte heller är det en stor, tung och tuff Harley Davidson som jag har köpt. En sådan tillhör den medelålderskris som jag inte hade för 20-25 år sedan.

Tvärtom, det gäller en liten, japansk mc, med få kubik och bara en cylinder, 41 år gammal, i år. Ska någon ha en medelålderskris är det den, inte jag.

Den är röd.

Det var också min brors mc, av samma typ och av samma årsmodell. Min är alltså en exakt kopia av den som min bror köpte ny 1983.

Jag gissar att det var därför jag köpte den.

Jag gillade brorsans lilla Yamaha skarpt, det var jag som fick äran att hämta den hos Halmstad Gustav.

Lars, som min bror hette, bodde en bra bit från Halmstad och hade inte möjlighet att hämta den just denna fredag, när den kunde hämtas.

Det passade mig fint och Lars fick sin mc på måndagen, men då redan med 100 mil på mätaren. Han blev inte så arg på mig som jag hade befarat, det var en snäll bror som jag hade.

När Lars, något år efteråt, skulle till att dö, så gjorde han klart för mina föräldrar att jag skulle ta över Yamahan. Till mig sade han inget om saken.

Dessutom fick jag en passande skinnpaj, alltså en för mc-körning passande jacka.

Som sagt, jag hade en snäll brorsa.

Dessvärre, tycker jag nu, hade jag redan en mc. Jag körde en sommar med min döde brors båge, men sedan beslutade jag mig för att behålla min egen och sälja Yamahan. Nu kan jag tycka att det var ett svek.

Brorsan blev bara 31 år. I år kommer jag att ha överlevt honom med 35 år. Så mycket han missade, framför allt sin sons uppväxt till en bra vuxen person – och så mycket han slapp undan.

Men jag tror att han gärna hade velat ta skiten han slapp om han bara hade kunnat leva vidare.

Det märkliga är att mc-körandet ett flertal gånger varit på vippen att ta död på mig. På något annat sätt har jag ännu inte varit nära döden, mig veterligen.

Lars dog med putsad och fin mc, skulle jag ha dött under de år som har gått vore det alltså med kroppen som plockepinn och en hög med skrot.

Inte minst för mina föräldrars skull slutade jag därför med att köra motorcykel. Ett barns död var sannerligen tillräckligt svårt för dem och även om jag alltid varit mest till besvär, ville jag undvika att göra min bror sällskap i döden, i alla fall så länge mina föräldrar levde.

Nu är också de borta.

Jag läste nyligen, ännu en gång, om Vilhelm Mobergs ”Din stund på jorden”.

För den, som mot förmodan, inte vet vad boken handlar om kommer här en kort beskrivning:

Albert Carlsson, född under små omständigheter på ett litet lantbruk i Småland, är nu pensionerad affärsman i USA. Han sitter ensam i ett hotellrum i Kalifornien och tänker tillbaka på sin barndom och på den storebror, Sigfrid, som dog ung.

Vid ett besök i det gamla hemlandet tycker han sig se sin bror vid bäcken, dit de brukade gå för att fiska på söndagarna. Sigfrid är den han var, Albert är en gammal man.

Kanske kommer jag inte att köra med min nygamla motorcykel. Kanske räcker det med att titta på den och minnas.

Men kör jag, vet jag på vem jag kommer att tänka.

Men kör jag, vet jag på vem jag kommer att tänka.