Nina Persson: Jag skriver om döden, men mitt fokus är på livet
Jag minns fortfarande stunden så tydligt, när vi alla lämnade sjukhuset den där tidiga torsdagsmorgonen, innan solen knappt hade gått upp. Det var över nu. Mamma med pappas sportväska i handen, med sådant som han hade haft med sig den sista gången han var tvungen att resa dit. Jag har undrat så många gånger om han kände det på sig, att han aldrig mer skulle komma hem. Nu hade mamma, tillsammans med sköterskorna, varsamt packat ner sakerna i väskan. Hans deodorant, rakapparat, tandborste, och mobilen – den som han inte orkat bry sig om på flera dagar, trots att hans vänner skickat massvis med uppmuntrande meddelanden. ja, och så lite kläder förstås. Allt utom det som vi bett vårdpersonalen att klä honom i.
Det har gått sex år sedan nu. Det känns som en evighet sedan, men ändå helt nyss. Sex år sedan vi tillbringade hela dygn i ett rum på sjukhuset. Vi, allra närmast anhöriga, och pappa i hans säng. Den som han inte orkat lämna på flera dagar nu. Bara någon vecka tidigare hade vi fortfarande haft hopp om mer tid tillsammans, då han lyckades lura både döden och cancerläkarens utlåtanden. Men nu visste vi. Hoppet var ute, och det handlade bara om att vänta ut det sista andetaget. Min älskade pappas sista andetag. Han som så gärna ville fortsätta leva. Det var därför också väntan blev lång. Hans starka och envisa hjärta ville inte ge upp.
Jag tror att man där och då kunde ta på känslan i rummet. Oro, rädsla och sorg. Men allra mest kärlek. Vi lämnade aldrig hans sida dessa dagar, mer än en kort stund då sköterskorna tvingade oss att gå ut och få frisk luft. Övrig tid satt vi vid hans sida och höll hans hand. Viskade lugnade ord i hans öra, när jag kände hur ångesten rev i hans kropp, och bad vårdpersonalen om att han skulle få mer läkemedel. Jag blev plötsligt tryggheten i min pappas liv – trots att det bara var några månader tidigare varit precis tvärtom. En tidig februarimorgon för sex år sedan tog han sitt sista andetag.
En del av er kanske tycker att jag skriver för mycket om döden, eftersom jag ofta berör ämnet i mina kåserier. Men de flesta av er vet att mitt stora fokus är på livet. Även om jag är ytterst medveten om att det när som helst kan ta slut. Och det gäller oss alla. Min 22-årige lillebror hade inte en aning om att bilresan han gjorde en sommarkväll för många år sedan, skulle bli den sista. Han skulle ju bara hem till en kompis efter jobbet. Även för honom fick vi välja ut kläder till hans sista vila.
Jag vill leva mitt liv fullt ut. För min pappa och min lillebrors skull – men även för alla andra som inte får möjlighet att vakna upp till ännu en dag. Den dagen min egen väska kanske bärs ut från ett sjukhus av någon, eller den gången jag själv kläs för sista gången – ja, då vill jag känna att jag verkligen levt de dagar jag fick här på jorden.
Jag vill leva mitt liv fullt ut. För min pappa och min lillebrors skull – men även för alla andra som inte får möjlighet att vakna upp till ännu en dag. Den dagen min egen väska kanske bärs ut från ett sjukhus av någon, eller den gången jag själv kläs för sista gången – ja, då vill jag känna att jag verkligen levt de dagar jag fick här på jorden.