Alba August – tonsäker rockdiva och en sann mångkonstnär
Bäst: Rösten! Och det avskalade träffar helt rätt.
Sämst: Covers i all ära – men hade velat ha fler låtar från debutalbumet ”I still hide”, Grammisnominerat och allt. Saknar absolut ”Honey” och
”So alive”.
Publik: Ett fullsatt Varbergs teater, till synes en nöjd sådan.
Ett sorlande, fullsatt Varbergs teater blir knäpptyst när belysningen indikerar att Alba August är redo att stå för underhållningen på fredagskvällen. Stråkar, i viss finkulturell stämma, övergår till ”Killing time” och när 30-åringen självsäkert promenerar längsmed scenkanten är hon Disneyprinsessan med svart kavaj som ska vara lycklig just den här kvällen.
I sin stigande karriär som skådespelerska har hon hyllats för diverse rolltolkningar, men nu övertygar hon även på scen. Framför oss står en finklädd rockdiva, en tonsäker (ja, jävlar, sjunga kan hon) popdrottning – Alba August är en sann mångkonstnär.
I mellansnacken, snarare teatermonologer, märks det att det är skådespelarscenen hon kommer från. När hon pratar om att vintern känns som en sjö med skadad botten och att sorg är sanning, ett bevis på att du levt, trycker hon på igenkänningsknappen – men den Dramatenliknande undertonen får det inte helt genuint.
Alba har olika nyanser av pop på sin palett. Hennes covers på Christina Aguileras ”The voice within”, Frank Oceans ”White ferrari” och framför allt Cyndi Laupers 80-talshit ”True colors” gör hon till sina egna. Och hon gör dem bättre. De borde vara hennes, faktiskt.
Konserten är kontrastrik. 90-tals barnen stod med en hårborste i ena handen, en tamagotchi i den andra. Framför spegeln, dansade till Destiny’s Child. Drömde kanske om en scen framför publik, strålkastarljus och konfetti. Med ”Summer of 99” tar Alba August dig dit, till just den där sommaren 1999. Den tydliga flirten med 90-talets dansanta disco låter nostalgin ta överhand. En liten reflektion över vad som har varit. Och över vad som kommer att
bli. Kanske kommer 20-talsbarnen stå med en hårborste (inte en tamagotchi, den tiden är förbi) framför spegeln – och kanske är det Alba August de dansar till.
En avskalad version av ”Lights”, följd av Prince ”Nothing compares to you” visar att det inte behövs några krusiduller för den grandiosa känslan. Hon övertygar även med små medel. Om känsloregistret är ett piano, är det Alba August som spelar på det.
Med titelspåret, och avslutningslåten den här kvällen, ”I wish I was someone else” känns det som att Alba August är en blomma i en stad. Hon växer där hon mår bra. Det är nu hon blommar. Här, på Varbergs teater.