Jeanette glömmer aldrig sin nära döden-upplevelse
Det spelar ingen roll om folk tror en eller inte, jag blir snarare starkare. Det finns inget i mitt liv som är mer sant.
Efter den allvarliga bilolyckan lämnade Jeanette Hedström sin kropp och hade en upplevelse som förändrade hennes liv. Samtidigt önskar hon att hennes upplevelse bemötts bättre inom vården. – Redan när de skar loss mig ur bilen var jag väldigt medveten om att jag dör.
Logens stora fönster ger milsvid utsikt över landskapet. En bit bort skymtar sjön Tolken. Jeanette Hedström kryper upp i soffan och minns tillbaka i tiden – till julidagen för 19 år sedan när hon, 22 år gammal, ska åka till Stockholm med sin bonussyster.
De kommer bara till Jönköping innan de frontalkrockar med en annan bil och Jeanette blir mycket svårt skadad.
– Redan när de skär loss mig ur bilen är jag väldigt medveten om att jag dör. Jag känner att jag går ut och in i kroppen flera gånger. Sen lämnar jag min kropp och hamnar i vad jag kallar väntrummet. Jag kan inte se eller beskriva det i bilder, annat än att det är mycket ljust.
Där finns tre gestalter, som hon känner om som energier snarare än ser.
– Det är min gudmor och två andra som vi kan kalla änglar: stora, kraftfulla energier. Det är som att vakna, att befinna sig hemma, samtidigt som det är svårt att känna var jag börjar och var jag slutar. Det är bara villkorslös kärlek och värme.
Jeanette Hedström berättar att hon får ett val.
– Vill jag stanna eller gå tillbaka till min trasiga kropp? Nej, jag vill inte tillbaka! Det känns helt självklart att jag ska stanna där. Samtidigt kan jag se mitt liv. Jag kan se tillbaka och framåt i tiden samtidigt. Jag kan höra mig själv när jag är liten, höra min mammas röst.
Hon beskriver hur hon upplever andra människors liv som vibrationer, som ringar på vattnet.
– Jag får ”se” hur min egen vibration försvinner och så blir det lugnt och stilla där. Samtidigt ser jag att en hel tidslinje försvinner, barnen jag skulle ha fått. Valet är fortfarande mitt, och jag bestämmer mig för att gå ner till min kropp igen.
Att komma tillbaka till livet var minst lika plågsamt som skadorna i sig. När hon vaknade upp hade hon svårt att förhålla sig till det hon varit med om.
Jeanette Hedström hade fått mycket svåra skador och låg första tiden nedsövd i respirator med bland annat krossad ryggkota, punkterade lungor och inre organ som förflyttats i kroppen.
– När jag vaknade upp låg jag som ett kolli och hade jätteont, men kände att jag ändå kunde jobba med energierna i kroppen. Jag upplevde en tydlig konsonans (harmoni) eller dissonans (obehagskänsla) i olika situationer – som när läkarna sa att jag måste äta smärtstillande hela livet.
Mot alla odds läkte kroppen otroligt fort, berättar hon. Det enda som påminner om olyckan idag är en liten svaghet i höger axel. Men hon har ingen värk.
– Jag har jobbat jättemycket för det. Men jag kände verkligen att jag inte fick någon trygghet av vården. Om en läkare säger att ens upplevelse bara är en dröm blir man rädd och tror man har blivit knäpp. Jag var dessutom så ung, bara 22 år. Det är på samma gång en så värdefull upplevelse att man inte klarar av att nån klampar runt i den med smutsiga skor.
Jeanette tycker inte det borde inte vara ett problem för vården att bemöta patienter med nära döden-upplevelser (NDU).
– Det är synd att inte vården ger den här möjligheten. Man borde öppna upp för det här. Det borde exempelvis finnas protokoll att följa.
Hon fick träffa traumapsykolog och präst, men upplever inte att hon varit med om en religiös upplevelse.
– Den inte kopplad till någon gud, utan till livet självt.
I stället började hon söka själv för att hitta en förklaring. Bland annat har hon fått stöd genom att söka sig till Ndu-föreningar i USA och att läsa den amerikanske neurokirurgen Eben Alexanders bok ”Till himlen och tillbaka”.
– I dag känner jag att jag har hittat rätt. Det spelar ingen roll om folk tror en eller inte, jag blir snarare starkare. Det finns inget i mitt liv som är mer sant. Det är inget minne som bleknar. Jag upplever det som så mycket större än vad vi är kapabla att förstå med vår hjärna, säger Jeanette Hedström.
I dag vill hon leva livet fullt ut, och kan titulera sig som både föreläsare, krukmakare, frisör och företagare med hotell- och restaurangverksamhet.
– Jag lämnar skitsaker bakom mig. I stället brinner jag för att hjälpa andra och jobbar bland annat med självledarskap. Jag ser inte människor som offer. Vi har en sån kraft i oss själva, som jag vill hjälpa till att plocka fram.
I en studie som nyligen publicerats i en amerikansk vetenskaplig tidskrift har Hans Zingmark, specialist i intern- och lungmedicin och överläkare vid Hallands sjukhus i Halmstad, djupintervjuat fyra personer som beskrivit nära-döden-upplevelser i samband med hjärtstopp.
Hans Zingmark berättar att studien var upplagd förutsättningslöst.
– Vårdpersonal informerades om att höra av sig till mig om de vårdade patienter som överlevt ett hjärtstopp. Under ett års tid blev det 30 patienter. Av dessa upplevde de allra flesta ingenting, mer än som ett klipp i tidslinjen, men fem beskrev nära döden-upplevelser.
En gick bort strax därefter. De övriga fyra djupintervjuades tio veckor efter händelsen. Alla deltagare var män, medelålders eller äldre. De hade olika upplevelser, men beskrev alla en upplevelse av en annan värld, icke-fysisk till sin natur och existerande bortom rum och tid.
– Tre av dem hade tydliga materialistiska livsåskådningar, men de ändrade sig helt efter sina NDU, säger Hans Zingmark.
Upplevelsen gav deltagarna en helt ny syn på liv och död. För dem sågs döden inte längre som ett slut, utan en övergång till något annat. Insikten förändrade omedelbart deras världsbild.
Tidigare studier har visat att NDU kan upplevas och beskrivas på olika sätt. Även i denna studie var skilde sig upplevelserna åt. Men fyra teman blev tydliga: Att vara på andra sidan, i en annan dimension. Att det inte kändes som dröm utan verklighet. Att vara i ett icke-fysiskt tillstånd utan sin kropp samt att upplevelsen ändrade personens syn på livet och döden.
Gemensamt för dem var också att de efter sina upplevelser uppfattade sig som mer känsliga och empatiska, mindre rädda för döden och med en stark tro på ett liv efter detta.
Olika teorier har tidigare framförts som förklaringar till nära döden-upplevelser, såsom att det är drömmar, att syner kan frammanas genom syrebrist eller att det handlar om elektriska impulser i hjärnan. I studien går författarna inte in på förklaringar till patienternas upplevelser.
I stället vill de visa öppenhet när de lyssnar på dem. De menar att studien kan vara till hjälp för vården genom att vårdgivare bättre förstår mönster i patienters nära döden-upplevelser. På så sätt kan vårdgivare vara förberedda på att stödja patienter i att deras minnen är vanliga, och att de inte behöver känna sig ensamma.
Hans Zingmark får ibland höra av personer med Ndu-erfarenheter att de inte känner sig väl bemötta av vården, att deras upplevelser bortförklaras.
– Vi kan bli bättre på att möta upp de här människorna. Det som ändå är positivt är att NDU är verkar vara mer accepterat i samhället och sjukvården idag. Jag tror att det finns en öppenhet.
Utifrån studien vill han ta med sig två saker.
– Dels att vi legitimerar upplevelsen, dels att vi resonerar om vad medvetandet egentligen är. Jag tänker själv att medvetandet är ett annat tillstånd. Trots att mina intervjupersoner varken hade blodförsörjning eller syre, kunde exempelvis en av dem återuppleva hela sitt liv på en minut och fyrtio sekunder.