Jan Andersson: Tv-serien ”Shogun” öppnade en blodig dörr till Japan

Strax före jul bet jag i den berömda madeleinekakan. Alltså rent bokstavligt. Jag hade köpt den i ett bageri på Mölndalsvägen och åt raskt upp det lilla bakverket på Ica Maxis parkering. Den var god men lite torr. Smakade lätt av citron och vanilj men … tja, det var inget som galopperade i gommen direkt. Explosionen uteblev. Kakan slungade mig inte likt Marcel Proust tillbaka till barndomens söndagsmorgnar i Combray.

Vilket i och för sig hade varit anmärkningsvärt då jag 1) aldrig smakat en madeleinekaka förut och 2) aldrig satt min fot i Combray. Knappt ens i Frankrike. Men våra madeleinekakor kan ju se lite olika ut.

Varje gång jag känner doften av poppel kastas jag tillbaka till slutet av 1970-talet och den lilla sommarstugan vid stranden i Olofsbo norr om Falkenberg. Hör jag Cock Robins gamla ”Just around the corner” är det i stället regnig höst 1987 och jag traskar runt på K1:s deprimerande regemente vid Lidingövägen i Stockholm. Det luktar häst och jag fryser.

Minnet är märkligt på det sättet. Det påmindes jag om på nytt härom veckan. Det var då jag satte mig ner för att titta på den nyproducerade och uppdaterade versionen av ”Shogun” – som börjar sändas på Disney+ nu i dagarna – och helt oförberedd kastades 40 år bakåt i tiden.

Till 1984. Till högstadiet i Kungsbacka där alla redan efter första avsnittet av den då nya tv-serien ”Shogun” gick omkring och försökte att prata korthuggen och smått aggressiv japanska med varandra.

“Domo arigato, Anjin-san.”

”Wakaremasu ka?!?”

”Hai, wakarimasu.”

“Ja ja … hai på dai.”

Så lät det på skolgården, i bambakorridoren, i duschen efter gympan. Ett par år innan Galenskaparna och ”Macken” skulle komma att styra våra samtal var det ”Shogun” för hela slanten.

Det var Anjin-san (”Anjin” betyder lots och ”san” vän) och den bullrige portugisen Vasco Rodrigues. Det var den krigiske häradshövdingen Toranaga och den vackra tolken Mariko.

Det var lömska jesuiter, samurajer och såklart seppuku till förbannelse. Inget misstag var för litet för att inte sprätta upp sin egen mage, ingen oförrätt för enkel för att inte hugga av någon annans huvud.

Vi hörde att den underbara tv-serien med Richard Chamberlain och Toshiro Mifune haft premiär i USA 1980 och att det bara tagit fyra år för SVT att plocka över den till Sverige.

Vi stod i sanning på randen till en rapp och spännande värld. Och 1984 var ”Shogun” något helt nytt för oss som fick hålla till godo med ”Dallas”, tjeckisk skuggteater och Ingvar Oldsbergs lekprogram.

Till viss del hade träslöjden i högstadiet ändå förberett oss och visat på några av de spännande och gåtfulla ting som Ostasien hade att erbjuda, vid sidan av lingvistiken. Redan i sjuan kunde min klasskamrat Patrik göra nunchakus (karatepinnar) av putsad rundstav och året efter var han något av expert på att stansa ut kaststjärnor i plåt och slipa dem sylvassa.

Vid ett tillfälle kastade han sin stjärna så hårt att den trängde igenom en av de andra elevernas fågelholkar. Vi var djupt imponerade. Alla i klassen drog efter andan. Magistern också.

”Bra kastat, Patrik”, sade jag.

”Domo arigato, Jan-san”, sade Patrik.

"

Ett par år innan Galenskaparna och ”Macken” skulle komma att styra våra samtal var det ”Shogun” för hela slanten.