Mikaela Blomqvist: Gör som Lena Andersson gör – lämna folk i fred

Lena Anderssons senaste bok ”Studie i mänskligt beteende” inleds och slutar med snarlika historier. Kvinnorna Caroline och Karolina är båda uppvuxna med en ensamstående mor. De gifter sig med en afghansk man, får tre barn med honom och upptäcker via ett kärleksbrev att han är otrogen. Caroline mördar genast sin make genom att slå en stekpanna i hans huvud. Karolina ber honom att gå, eftersom barnen ska växa upp med det som är vackert och rätt.

Det blir förstås enkelt för läsaren att välja väg. Fast i verkligheten är det inte lika lätt. I ett kort förord liknar Lena Andersson berättelserna vid en samling moraliteter. Medan jag läser funderar jag just på moralens roll i skönlitteraturen. Litteraturen bör väl, som man gärna säger i dag, vara fri?

Lyra Ekström Lindbäcks roman ”Moral” från i fjol undersöker den frågan via den unga kvinnan Anna. Hon doktorerar i moralfilosofi i Tjeckien. Ämnet är ond och god litteratur. Samtidigt inleder hon en relation med sin handledare och skriver en bok om det, som också är den bok vi läser.

Även handledarens fru X är verksam vid institutionen. Om henne konstaterar Anna torrt: ”X har sagt att hon läser memoarer och autofiktion exakt som all annan skönlitteratur. För henne gör det ingen skillnad vad som har hänt på riktigt och inte. Jag antar att den här texten skulle vara ett undantag.”

Efter hand framstår de abstrakta resonemangen om moral i seminariesalarna som tomma klichéer. Tankarna blir betydelselösa när de saknar bäring i det egna livet. Också hos Lena Andersson är den som tror sig vara god ofta just det motsatta.

Tonåringen Amanda Fridh omintetgör sina föräldrars vackra kärlekshistoria genom att betrakta den ur ett feministiskt perspektiv. Den cancersjuka Liselotte söker upp en väninna för att bekänna att hon och en väninna brukar tala illa om henne.

Matilda Ström heter den baktalade, som naturligtvis helst hade velat slippa veta att hon var det. Hon är 34 år, oskuld och anställd som biträde i en sybehörsbutik.

Lena Andersson förlänar henne en särskild värdighet och integritet. Vad består den i?

Till skillnad från många av bokens andra kvinnor ser hon det egna livet som det är och låter bli att lägga sig i andras. ”Studie i mänskligt beteende” avtäcker obönhörligt människors enorma oförmåga att lämna varandra i fred.

Men varför ska man fixera sig vid andras olycka? Vart tanken om rättvisa ytterst leder visar ju berättelsen om Caroline. Man slår en stekpanna i huvudet på sin man. Berättelsen om Karolina, som helt enkelt ber sin man gå, grundar sig i stället i hoppfullhet. Hon är uppvuxen med romantiska filmer: ”Karolina fann mycket tröst däri och en öppning mot världen”.

Så fungerar också Lena Anderssons bok. Syndarna får förvisso inget konkret straff, de dygdiga ingen belöning. Att rikta en sann och uppriktig blick mot världen framstår i stället som belönande i sig.

Kanske är det så skönlitteraturens förhållande till moralen bör förstås. Jag kommer att tänka på ett avsnitt ur Lars Noréns ”Fragment II” (2018): ”Om litteraturen ger oss frihet gör den det genom att den försätter oss i den större fångenskapen hos blicken på oss själva – alltså handlar det inte om frihet utan om vanmaktens insikt”.

Att verkligen läsa ska med andra ord varken vara behagligt eller lätt.

"

Matilda Ström heter den baktalade. Hon är 34 år, oskuld och anställd som biträde i en sybehörsbutik.