Det blir nog folk av honom också – även utan ”min första bok”

Jag tror att alla vi som är – eller har varit – föräldrar till barn i skolåldern, då och då drabbas av ett dåligt samvete. Ett dåligt samvete över att inte ha full kontroll över allting, eller att inte räcka till som mamma eller pappa. Och det blir inte lättare om man har fler än ett barn. Min son C hade i läxa häromdagen, att ta reda på hur han var när han var riktigt liten, för att sedan berätta om det på engelska. En jätterolig uppgift kan man tycka – såvida man som förälder har full koll på alla dessa uppgifter…

Vi satte oss i soffan på kvällen, och han inledde intervjun med mig. ”Vilket var mitt första ord?”. En full rimlig sak för en mamma att minnas kan man tycka. Hjälp, tänkte jag, vilket var det nu? Var det ”titta”? Eller var det äldste sonen som hade det som första ord…? C tyckte dock att det lät bekant, att jag nog nämnt det tidigare, så han antecknade det i sitt block. Vi fortsatte med de andra frågorna.

När lärde jag mig cykla? Hur var jag som litet barn? Vad tyckte jag om att leka med? När fick jag gå ensam första gången? För varje fråga blev jag mer och mer stressad. Herregud, jag har liksom TVÅ söner – inte ett helt fotbollslag! Hur svårt ska det vara att komma ihåg hur mina högt älskade ungar var som småbarn? Jag letade febrilt i minnesbanken, men allt var en enda röra. Givetvis kunde jag se fragment från både killarnas barndom, men det var oerhört svårt att avgöra exakta tidpunkter.

"

Herregud, jag har liksom TVÅ söner – inte ett helt fotbollslag! Hur svårt ska det vara att komma ihåg hur mina högt älskade ungar var som småbarn?

Med yngste sonen hade jag gott om tid för pyssel, och skapade ett album med bilder och anteckningar från hans första år i livet. Till och med en hårlock och hans lilla plastarmband från BB. Med barn nummer två fanns inte samma tid. Tack och lov bloggade jag flitigt under dessa år, och många av svaren lyckades jag söka mig till därigenom. Och nej, hans första ord var tydligen inte ”titta”, utan några helt andra ord – till exempel ”pappa” och ”lampa”.

Det blev att vi stannade upp där vid datorn en stund, och log åt alla fina bilder och minnesanteckningar jag hade gjort under hans första tid i livet. Faktiskt än mer detaljerat än vad hans storebror fick. Där och då kunde jag mentalt pusta ut lite. Jag kände att jag ändå kunde leverera lite som mamma. Alla har dock inte haft tur som jag, att ha barn som har sovit bra om nätterna redan från start. Att ha haft ork till denna dokumentation. Jag förstår alla föräldrar som upplever de första småbarnsåren som ett enda töcken. Då kan en sådan här läxa kännas minst sagt utmanande...

Så till dig förälder, som inte har haft tid eller lust att vare sig blogga eller göra ett fotoalbum till ditt andra barn (ja, inte heller till ditt första kanske) – ha inte dåligt samvete. Var snäll mot dig själv, och döm inte de val och prioriteringar du gjorde då, när de var små. Det blir sannolikt vettigt folk av de ungarna också.

"

Var snäll mot sig själv, och döm inte de val och prioriteringar du gjorde då.