I Dina Ögons psykedeliskt glittrande värld
Dina ögon Pustervik, Göteborg, den 8 mars
Under orangea och koboltblå lampor jublar en exalterad publik, som ansträngt sig för att till fullo förverkliga kvällens bohemiska potential. Det är stora färgglada örhängen, långa kjolar, flowiga byxor och mysiga stickade västar.
Det har även Dina Ögon: scenen kläs av en backdrop i tiedye-aktigt mönster, och sångerskan Anna Ahnlund ser änglalik ut när hon kliver på scen med sitt blonda svall och sin fladdrande, långa, gröna klänning.
Basisten Love Örsans trevande basriff kickar igång spelningen in i ett lunkande mysigt jam. Kvartettens tredje platta ”Orion” är bara en månad gammal, men när Anna Ahnlund sjunger de första raderna i ”Jag vill ha allt” hänger Pustervik med som om det vore en klassiker.
Och hennes sångröst är förstås helt fantastisk. När sångerskan inte spelar på sin elgitarr, sträcker hon ut sina händer och viftar med fingrarna i de svävande falsettonerna, som att de rymmer hela henne och vill höras även i hennes rörelser.
Bandet imponerar heller inte lite: i det bombastiska slutet av ”Nirvana” går trummisen Christopher Cantillo och gitarristen Daniel Ögren fullständigt loss, och publiken kan inte göra annat än att applådera pafft.
Dina Ögon är oavbrutet genreöverskridande, och pendlar dynamiskt mellan hypnotiserande soul i stil med kanadensiska gruppen Badbadnotgood, och heliumlätt, glittrig rock i Fleetwood Mac-stuk.
Till extranumren börjar de med två obestridliga hits: först en psykedeliskt ösig “Undantag”, och direkt därefter Ted Gärdestads-förnimmande “Berget”. Njutningen hos folket på Pustervik är total – och det är just därför det är precis här de borde ha avslutat spelningen.
Det är nämligen ett par småsega låtar i slutet som gör att en del av publiken börjar dra sig mot garderobskön tidigt. Alltså, bandet låter skickliga hela konserten igenom, men det är nästan för slipat. Publiken i sina fladdriga byxor får i slutet nöja sig med att smågungandes avnjuta hantverket, som koncentrerat skapas av musikerna på scen.
Den frisläppthet som finns i den bohemiska, knarkiga, 1970-talsdimman, saknades för att avslutningen skulle kunna bränna till så där extra. Vi får se hur det låter på Strömma Farmlodge den 29 juni.