Paola Cortellesis vrede över våldet i de italienska hemmen
Fram till 1981 kunde en italiensk man få strafflindring om han mördade sin fru, om skälet var otrohet. Kvinnan ansågs då ha ”vanhedrat familjen”. Nu gör filmstjärnan Paola Cortellesi upp med hemlandets machokultur och hedersvåld i sin oväntade succékomedi ”Det finns alltid en morgondag”.
Italienska Paola Cortellesi har ett varmt leende och ett fast handslag när vi ses i foajén till hotell Draken under Göteborgs filmfestival. I stilla duggregn promenerar vi över torget till baren Cigarren för att prata om hennes politiskt brännheta debut ”Det finns alltid en morgondag” som trots – eller kanske på grund av – sitt allvarliga ämne blivit en megasuccé i hemlandet.
Sedan premiären 26 oktober i fjol har komedin setts av över 5,3 miljoner italienare, vilket gör den till en av de nio mest inkomstbringande filmerna i Italien någonsin. Publikmässigt övertrumfar den Robert Benignis komedi ”Livet är underbart” som vann tre Oscars i slutet av 1990-talet. Aldrig tidigare har en kvinnlig italiensk regissör haft liknande framgång, och ”Det finns alltid en morgondag” har redan lockat betydligt fler inhemska besökare än både ”Barbie” och ”Oppenheimer”.
– Jag hade aldrig kunnat drömma om en liknande succé, säger Paola Cortellesi som låter genuint omtumlad.
Strax efter premiären av hennes film skedde ännu ett mord på en ung italiensk kvinna. 22-åriga Giulia Cecchettin skulle just ta examen från universitetet där hon utbildat sig till medicintekniker när hon försvann från ett köpcentrum där hon träffat sin tidigare pojkvän. En vecka senare hittades hon knivhuggen till döds i ett skogsområde utanför Venedig. Hon var då den 58:e kvinna som mördats i Italien under 2023. Mordet skakade om medborgarna och fick tiotusentals att gå ut på gatorna och protestera mot mäns våld mot kvinnor.
– Män som inte klarar av kvinnors frigörelse dödar dem, och ibland också sig själva, konstaterar Paola Cortellesi.
Hennes komedi, som kretsar just kring en våldsam man och hans frus försök att bryta sig fri, visades två veckor efter mordet i den italienska senaten. Samma vecka fick 55 000 italienska skolbarn i tonåren se den.
Regissören är märkbart upprörd över faktumet att så många kvinnor tvingas leva i skräck i hemlandet, där hennes elvaåriga dotter nu växer upp. Även om antalet mord generellt minskat i Italien sedan 1990-talet ligger antalet kvinnomord utförda av en partner eller familjemedlem kvar på en hög nivå – vilket gör att andelen kvinnomord proportionerligt ökar. Våldet har dessutom blivit grövre. Mäns dödliga våld mot kvinnor ligger högt i hela Europa.
Fram till 1981 garanterade den italienska lagen till och med en speciell strafflindring för så kallade delitto d’onore, hedersmord. I praktiken innebar det att en man som dödat sin hustru, dotter eller syster kunde få straffet reducerat om han ertappat henne med att vara otrogen eller ha olovligt sex.
– Lagen gav mannen rätt att döda båda älskarna om han kommit på dem, säger
Paola Cortellesi som var sju år när Zanardellis strafflag från 1889 avskaffades.
Trots att lagen övergavs för över fyrtio år sedan tycks synsättet ändå leva kvar inom det italienska domstolsväsendet. Att ”heder” var ett föråldrat begrepp slogs fast av högsta domstolen först år 2007. Så sent som 2019 fick två män halverade straff av domare – en i Bologna och en i Genua – efter att ha mördat sin flickvän respektive fru.
Besluten väckte dock upprördhet och kritiserades av Italiens dåvarande premiärminister Giuseppe Conte, som slog fast att ”inga känslomässiga reaktioner, oavsett hur intensiva de än må vara, kan rättfärdiga mord på kvinnor eller förringa graden av allvar”.
Att så många unga kvinnor än i dag faller offer för kvinnohat och en förlegad syn på kvinnors fri- och rättigheter tyder på att det är något allvarligt fel i det italienska samhället, menar Paola Cortellesi.
– Vi borde utbilda våra unga mer och ge dem bättre attityder. När killen tror att kärlek är ägande, att tjejen tillhör honom och att han kan göra vad han vill med henne, och hennes kropp... Vi pratar om 20-åringar här – inte om min farfar!
Som komiker har hon underhållit den italienska tv-publiken i decennier. Paola Cortellesi har gjort det till sitt signum att härma och parodiera inte bara italienska kändisar, utan även artister som Cher, Britney Spears och Jennifer Lopez. I många av sina monologer på tv och teatern har hon tagit humorn till hjälp för att tackla svåra ämnen som sexism och våld i hemmet. Nu spelar hon själv huvudrollen i debutfilmen, som den hunsade hemmafrun Delia.
Hennes starka position som folkkär komiker och tv- och filmstjärna var helt avgörande när hon pitchade idén för de skeptiska producenterna, tror hon. En komedi om hustrumisshandel kan låta paradoxalt, nästan cyniskt. I stället för explicit våld innehåller filmen dessutom partier med stiliserad dans. Vidare insisterade Cortellesi på att den feministiska berättelsen i neorealistisk stil skulle filmas i svartvitt och förläggas till år 1946.
Knappast ett upplägg som får investerare att höra det ljuva klirret i kassan.
– Men de litade på mig, efter många års gott samarbete, och gav mig den möjligheten. Fast jag fick övertyga en del av dem, säger Paola Cortellesi som poängterar att idén var att göra en ”samtida film förlagd i det förflutna”.
Att ta sig an det tunga ämnet med humor var heller aldrig ett bekymmer för henne – tvärtom.
– Det är det bästa sättet. Redan i första scenen vaknar Delia upp till en örfil i ansiktet, så ämnet är glasklart. Hon fortsätter bara dagen som om ingenting hänt, går upp och gör frukost. För mig var det viktigt att hennes man och svärfar aldrig skulle framstå som några machomän att se upp till. Gång på gång visar de sig snarare vara patetiska idioter som pratar om att gifta sig med kusiner och om att slå kvinnan på rätt sätt.
” Redan i första scenen vaknar Delia upp till en örfil i ansiktet, så ämnet är glasklart.
Paola Cortellesi Filmregissör och skådespelare