Karin Källström: Rättvisa behövs i både teori och praktik

Det snabbaste sättet att bli utfattig är att hamna i onåd hos en svensk myndighet. Då spelar det nämligen sällan någon roll om man har rätt eller inte: dyrt blir det ändå. Huvudregeln i förvaltningsprocessen, såsom när enskilda överklagar myndighetsbeslut, är att den enskilda personen eller företagaren får göra det på egen bekostnad. Detta gäller även i de fall myndigheten har haft fel. Även om den enskilde vinner saknas en generell rätt till ersättning för processkostnader – och i de undantagsfall där en sådan rätt finns blir ersättningen inte sällan föremål för nedsättning eller ”prutning”. Ofta är frågorna dessutom komplexa, varför det knappast är möjligt att utröna vem som har rätt eller fel. Som den skogsägare som begär och erhåller intrångs ersättning föravverknings förbud i fjällnära skog, men som behöver processa om värderingen av skogsfastigheten i fråga. Eller som den som förlitat sig på ett felaktigt besked om moms från Skatteverket, och sedan blivit krävd på stora belopp när myndigheten ändrat sin bedömning.

Komplexa frågor kräver juridiska ombud, som till hög timpenning kan bråka med resursstarka myndigheter. Det kan hjälpa den enskilde att få rätt i förvaltningsdomstolen. Annars kan detta vara närmast omöjligt. Men det innebär i sin tur att den formella rättssäkerheten som vi i Sverige är rätt duktiga på: rätt att överklaga, oberoende domstolar och en förutsägbar process, sopas undan av den praktiska rättssäkerheten. I praktiken blir det nämligen så, att endast resursstarka medborgare och företag kan processa mot staten. Hur fel en myndighet än har kommer det inte vara värt att inleda en process om mindre summor, eftersom ombuds kostnaderna blir orimligt höga.

För ett par år sedan konstaterade Högsta domstolen att Sveriges ordning, där enskilda som inte har råd med juridiska ombud hamnar i underläge, kan strida mot den grundläggande rätten till en rättvis rättegång. Domstolen konstaterade samtidigt att en annan ordning – där den enskilde kan få ersättning av staten för sina rättegångskostnader i samma process – måste ankomma på lagstiftaren att införa. Fram till dess behöver den enskilde som har rätt inleda två processer: först vinna mot den aktuella myndigheten, och därefter inleda en skadeståndsprocess mot staten för att få ersättning för sina rättegångskostnader.

Tidskrävande? Absolut. Resurskrävande? Det med. Rättvist? Inte alls.

Nu finns skäl att tro att regeringen kommer att ta ett initiativ lagstiftningsvägen för att rätta till problemet. I förra veckan meddelade justitieminister Gunnar Strömmer att en utredning, med syfte är att se över hur rätten till ersättning för ombudskostnader i förvaltningsmål kan tillgodoses på ett bättre sätt, kommer att tillsättas.

Det vore en vällovlig satsning för rättssäkerheten i Sverige. Sannolikt kommer en sådan ersättningsmodell att vara restriktiv för att inte i alltför hög utsträckning subventionera okynnesöverklaganden och enskilda som själva bidragit till en stor kostnadskostym. Oaktat detta kan en ny ordning få betydande praktisk betydelse för småföretagare, familjeskogsbrukare och andra skattebetalare. Är det något vi vet om svenska myndigheter är det att de inte alltid har rätt i sina bedömningar och beslut.

"Endast resursstarka kan processa mot staten.