Karl Andersson: Gustaf Nilssons Sinatra-resa – från ”Finspång” till landslaget
Frank Sinatra hade sitt Finspång. Gustaf Nilsson har sin Fff-degradering. Likt Sinatra har Nilsson nu nått toppen igen. Falkenbergarens landslagsuttagning är oerhört välförtjänt.
Den amerikanske superstjärnan Frank Sinatra var rejält på dekis när han besökte Folkets Park i Finspång år 1953. ”När ett så stort namn kommer till lilla Finspång kan vi höja biljettpriserna från 1,50 till fyra kronor”, tänkte arrangören, omedveten om hur låg Sinatras dragningskraft blivit. Endast 537 Finspångsbor tyckte att Sinatra var värd de fyra kronorna.
Strax därefter lyfte Sinatras karriär och han hann uppleva enorma framgångar både på scenen och på den vita duken, men det sägs att han aldrig glömde Finspång – sin karriärs absoluta lågvattenmärke.
Den sjätte december 2020 upplevde Gustaf Nilsson ”sitt Finspång”. Det hade varit på gång ett tag. Den kurva som pekat så spikrakt uppåt efter det så oerhört fotbollsromantiska genombrottet som tonåring i hemstadens stora lag hade under flera års tid långsamt, men exponentiellt pekat neråt för varje säsong som gått.
Gustaf hade svårt att ta plats i den danska storklubben Bröndby, så han tog ett kliv ner på stegen till det danska bottenlaget Vejle. Gustaf hade svårt att ta plats i Vejle, så han tog ett kliv ner på stegen till svenska BK Häcken. Gustaf hade svårt att ta plats i Häcken, så till höstsäsongen 2020 lånades han ut till ett nedflyttningshotat FFF.
Efter fyra år på vift skulle han få fart på den en gång så lovande karriären igen hemma på mammas gata. Utifrån kändes värvningen helt perfekt. Ett FFF i utsatt läge fick en forward som i sina bästa stunder visat att han är en av allsvenskans främsta på sin position och Gustaf fick den tryggaste av miljöer att växa i.
I stället blev utfallet att en skadedrabbad Nilsson inte fann nätmaskorna en enda gång på sina sex framträdanden och att FFF:S degradering till superettan blev ett faktum den där decemberkvällen.
Han som en gång var en av svensk fotbolls hetaste talanger var nu oönskad i den allsvenska klubb han tillhörde och de som trodde att han en dag skulle nå A-landslagstruppen har aldrig varit färre än vad de var då, trots att han bara var 23 år.
Där hade Gustaf kunnat ge upp och köpa narrativet om sig själv som jättetalangen som aldrig nådde upp till de högt ställda förväntningarna. Han hade kunnat gneta på i allsvenska botten- och mittenklubbar, göra helt okej ifrån sig och ställa upp på flera intervjuer med temat ”Talangen som försvann”. Det hade varit gott så, för den delen. Det är verkligen inte alla som når dit heller.
I stället inleddes en osannolik och oortodox Frank Sinatra-resa mot dagens landslagsuttagning. Den inleddes, som så sällan förr, hos Wehen Wiesbaden i den tyska tredjedivisionen. På den europeiska toppfotbollens bakgård byggde han upp självförtroendet, kom upp i ett målsnitt han inte haft tidigare i karriären och utsågs till ligans bäste anfallare i Tysklands största fotbollsmagasin Kicker.
Utvecklingen snappades upp av den belgiska toppklubben Union Saint Gilloise, där Nilsson under sina snart två säsonger vuxit ut till en av lagets absoluta nyckelspelare. Med sin kombination av fysik, teknik och målsinne är han en sällsynt spelartyp som i allra högsta grad bidrar till att klubben rusar mot sin första ligatitel på 89 år.
Det är en spektakulär resa som flugit under den svenska fotbollsmediala radarn, varför det i dag på sina håll har beskrivits som en överraskning att Nilsson tar plats i Jon Dahl Tomassons första trupp som förbundskapten. Personligen tycker jag inte att det är en skräll alls, jag tycker snarare att det ur flera aspekter är en jätterimlig uttagning. Jag vill sträcka mig så långt som att säga att det hade varit direkt felaktigt att inte ta ut honom.
Ge mig en svensk renodlad forward utöver storstjärnorna Alexander Isak och Viktor Gyökeres som är bättre än Gustaf Nilsson just nu och som är direkt avgörande i toppstriden i en av Europas bästa ligor. Isaac Kiese Thelin har knappt ett bättre målsnitt i allsvenskan (rankad 24:a) än vad Nilsson har i Belgien (rankad åtta), Mikael Ishaks stabila målskytte i polska ligan (rankad 21:a) är inget som imponerar jättemycket på mig och Janne Andersson-favoriten Robin Quaison får just nu ingen speltid i...vänta, jag ska bara kolla... Saudiarabien.
Addera dessutom att Nilssons fysik gör honom till ett livsfarligt hot för vilket motstånd som helst och ger Tomasson ett tillhygge i sin arsenal som är lämpligt att dra fram när matchbilden behöver förändras, och uttagningen framstår som självklar.
Nu återstår det att se om den här Sinatraaktiga resan når sitt klimax här. Min känsla är att Gustaf har alla möjligheter i världen att fortsätta uppåt. Samtidigt vänder sig Frank Sinatra i sin grav och önskar att han kunde kräva royalties för Nilssons karriärutveckling. ”What is this? He does it My Way?!”.