Nina Persson: Om jag blundar kan jag nästan känna doften av en Aperol Spritz

Vinden river i mina mörka och ostyriga lockar när jag promenerar fram utmed havet på väg för att möta upp mamma vid hennes stuga. Jag kände att jag behövde andas lite havsluft den här helgen, och bjöd med henne på långpromenad och brunch. Här vid havet hämtar jag ofta min energi – oavsett årstid.

Det är mitten av mars – en månad som kan innebära allt från sol och uppknäppt jacka, till iskalla vindar och den varmaste mössan. I dag är det sistnämnda ett mer lämpligt val. Även om jag huttrar lite – min varma klädsel till trots – så ler jag när jag spatserar fram utmed strandpromenaden. Det är nära nu. Nära våren, sommaren och allt det härliga som dessa årstider har att erbjuda. Min tid på året.

Jag promenerar förbi de små restaurangerna, som om bara ett par månader kommer att vara fulla av gäster. Just nu är alla utemöbler hopstaplade, och lokalerna ekar tomma – men om jag blundar kan jag nästan känna doften av en Aperol Spritz, eller en tallrik musslor med krispigt vitlöksbröd. Njutet av att sitta där en sommarkväll, med solkysst hud och varmt hjärta, är obeskrivlig.

Så närmar jag mig vår egen stuga, ett stenkast från havet. Många av grannarna har satt träskivor framför fönstren, som skydd mot väder, vind och inbrott. Men hos flera, inklusive oss, är fönstren fria för dessa skydd. Det ger en känsla av lättillgänglighet – att vi liksom aldrig vill bomma igen stugan helt. Jag låser upp och öppnar dörren. Även om det inte är här jag ska tillbringa dagen, så vill jag bara nosa lite på vårt smultronställe. Snart är tiden. Dagar fyllda av sol, bad, och luncher på altanen.

I dag väljer dock jag och mamma att spendera tiden inomhus. I hennes lilla stuga med kaffe och Melodikrysset, och med varma tofflor på fötterna. För att sedan, efter en långpromenad, sitta i timmar och äta brunch – sippa på ett glas Cava och prata om livet, samtidigt som de hårda vindarna piskar mot hotellfönstren. Jag älskar att vara här vid havet. Även dessa dagar, då himlen är grå och sommaren känns ganska långt borta.

Jag och mamma promenerar tillbaka utmed stranden, och vågorna piskar högt upp mot de gräsbeklädda klitterna. ”Tänk, om bara några månader går vi här med glassar som håller på att smälta”, säger jag till mamma och skrattar. Och jag minns hur vi, på en av förra årets varmaste dagar, nästan studsade fram över den brännheta stranden med våra mjukglassar droppande ner över händerna. I dag lär dock inga glassar smälta i första taget.

När vi kommer upp från stranden och rundar sanddynerna, ser jag den lite väderhärjade och pastellfärgade träskylten nedstucken i marken. ”Summer is coming”. Jag ler medan vinden tar ett nytt tag om mitt hår, och jag burrar ner hakan i den varma halsduken. Jag vet, snart är våren och sommaren här. Min tid på året. Och jag är så redo.

” Tänk, om bara några månader går vi här med glassar som håller på att smälta