Olivia Lindroth Steinwall: Politiskt aktiv men långt ifrån Murres megafon
När jag befinner mig i helt opolitiska sammanhang, så som en fest hos någon annan än mina partivänner, uppstår i regel en punkt där jag tvingas blotta mitt politiska engagemang. Det är inte så konstigt, för någon som lägger en så stor del av sitt liv på det som jag. Någon frågar kanske vad jag jobbar med, eller vad jag gjorde i Bryssel förra veckan. Det behövs alltså en ansträngning om man vill hålla sina övertygelser för sig själv.
Jag har inga problem med att dela med mig av min partifärg – även om det innebär att erkänna sina politiska sympatier, vilket knappast är något man brukar prata om under kallprat på en fest. Trots detta så drar jag mig alltid för att passera den tröskeln, för reaktionerna är ofta sig lika:
Folk blir lite nervösa. De skruvar på sig och mumlar att de inte kan så mycket om politik. Inte sällan blir de automatiskt lite defensiva; de bryr sig, men de vill absolut inte vara bundna till ett särskilt parti, även om de så klart försöker sätta sig in i det när det är val och så. Finns det något annat intresse som får omgivningen att reagera så? Om någon berättar att de är intresserade av matlagning skulle jag knappast börja stamma att jag inte är så bra på det men i alla fall ser till att läsa menyn varje gång jag går på restaurang. Ändå sitter jag där varje gång och skämtar bort det; konstaterar lugnt att man inte behöver ha koll på allt och att jag definitivt inte heller har det.
"Folk blir lite nervösa.
Det pratas en del om att ungdomar nu för tiden inte engagerar sig partipolitiskt. Den vanligaste förklaring jag fått höra är att man hellre engagerar sig i en annan form, ofta i en särskild sakfråga. Nog kan det ligga sanning i det, att man hellre sätter sig med plakat utanför riksdagen än att kandidera själv.
Jag observerar också en stigmatisering. Det är som att det blivit lite fult att vara partipolitisk. Man är mer benägen att skryta över sin neutralitet, och “köper inte helt och hållet något partis politik” – som om detta är en unik synpunkt och en upplevelse exklusiv för dessa nyanserade individer. Till skillnad från oss hjärntvättade robotar, redo att blint lyda partipiskan.
När jag säger att jag haft mina hetsigaste debatter inom mitt eget parti, och att ingen utmanar mina åsikter så som mina styrelsekollegor, verkar folk inte tro mig. Från utsidan ser vi ut som en ryggdunkarklubb, en armé av Murres megafoner. Och en sådan vill man ju inte vara. Man vill inte alls associeras med partipolitiken – en del tar till och med chansen att förklara för mig varför den är värdelös.
Jag förstår att rädslan för att själv möta den där stammande reaktionen gör att unga blir avskräckta. Det är synd, för även om opinionsbildning och aktivism är kraftfulla verktyg kommer vår demokrati till slut ändå hänga på att någon faktiskt sitter i de rum där besluten fattas. Det är ett problem när unga inte vågar sig in av rädsla för att sätta en stämpel i pannan på sig själv.
Så nästa gång någon släpper bomben att de är politiskt aktiva finns inga skäl att behandla denne som en utomjording. Tro mig, de förstår att din värld inte kretsar kring skattesatser och vårdreformer. Se det som en chans att lära dig något (det är ju trots allt val snart), eller prata om något annat (politiskt aktiva har också andra intressen). Kanske ska du inte heller tänka att det inte anstår dig att ägna dig åt sådant trams, utan till och med vara lite glad över någon annan som gör det.