Om ingen gör sin röst hörd kommer den här typen av kliniker att fortsätta som tidigare.
Det gör hela skillnaden och misstänksamheten vänds till medlidande. Personalen i receptionen berättar att alla tagit väldigt illa vid sig av Jeanettes död. Hotellet får många gäster via Estherian Clinic, men de minns Jeanette väl. ”Hon var så snygg att vi inte kunde förstå vad hon skulle operera”.
Vi hänvisas till en av hotellets chefer, som i sin tur fått tillstånd från hotellets vd att prata med oss. Han berättar att han inte jobbade den dag som Jeanette dog, men att han fått återberättat att det var pojkvännen som hittade henne och att hon antagligen då varit död ett tag. Att de inte fått veta något om dödsorsaken, men att sjukhuset borde kunna svara på våra frågor. Han uppger att hotellet omedelbart informerade sjukhuset om att deras patient dött. ”Det var ingen bra reklam för dem”, muttrar han.
Hotellchefen visar oss också Jeanettes hotellrum och berättar att hotellpersonalen är utbildad i hjärt- och lungräddning och gjorde upplivningsförsök i väntan på en ambulans, men att det var för sent. ”Jag har jobbat i hotellbranschen i över 30 år och det här var mitt fjärde dödsfall, de andra tre var en hjärtinfarkt, ett självmord och en överdos. Det blir svårare att hantera sådant här med åren”, konstaterar han.
Hotellpersonalens engagemang värmer, men vi har fortfarande inte fått veta mer om varför Jeanette dog och varför hon skrevs ut så snabbt från sjukhuset. Vi känner att det är dags att besöka Åklagarmyndigheten och försöka få ut den förundersökning som gjorts kring Jeanettes död. Vad har man kommit fram till? Kommer någon att ställas till svars?
Innan resan har Fatma Hergül hjälpt oss att komma i kontakt med en advokat i Istanbul, Hasan Gürbüz, som förberett oss på vilka hinder vi kan möta hos Åklagarmyndigheten. Vi har därför med oss en fullmakt från Jeanettes pappa, översatt till turkiska och bevittnad av en notarius publicus, och även ett bevis från Skatteverket som bekräftar att Jeanette var hans dotter.
Dokumenten ska vi lämna till den kvinnliga åklagare som tilldelats fallet och som därefter förhoppningsvis lämnar ut förundersökningen till oss. Hoppet om att även få en intervju dör däremot snabbt. Advokaten berättar att en åklagare nyligen avskedats efter att ha pratat med media under en pågående brottsutredning och tror inte att den aktuella åklagaren kommer att göra samma misstag.
Hasan har själv försökt hitta mer information om Estherian Clinic och kunnat konstatera att kliniken ägs av en plastikkirurg, Cengizhan Ekizceli. Att kliniken säljer paketresor till utländska patienter, bokar hotell och transporter och hyr sedan in sig på privata sjukhus för operation och eftervård. ”Eftersom de samtidigt står för kostnaden för hotellet så ligger det i deras intresse att patienterna lämnar sjukhuset så fort som möjligt”, konstaterar han.
När vi diskuterar möjligheten att ställa någon till svars för Jeanettes död beskriver advokaten två tänkbara spår. Det ena handlar om ett brottmål där man, beroende av vilken dödsorsak rättsläkaren kommer fram till, antingen kan åtala den opererande kirurgen eller den läkare som skrev ut henne för tidigt. Om en läkare döms kan det innebära fängelsestraff och/eller yrkesförbud.
– Det andra spåret är ett skadeståndsmål, där framför allt Estherian Clinic och de inblandade läkarna kan ställas till svars. Sjukhuset kommer troligtvis att hävda att det inte varit deras patient, men beroende på hur deras avtal med Estherian ser ut så kan även de involveras i ett skadeståndsmål, förklarar Hasan Gürbüz.
Det som oroar advokaten är att Estherian krävt kontant betalning av Jeanette. Det tyder på att verksamheten sköts ”svart” och att man på så sätt slipper betala skatt, men också att patienterna troligtvis inte registreras och att det inte förts någon journal. Han misstänker att inte heller det privata sjukhuset registrerar alla operationer, för att undvika skatt, och att även de får kontant betalt.
– Jag skulle tro att turkiskt rättsväsende fungerar ungefär som i Sverige, men finns det inga bevis så blir det ingen rättegång. Och vad gäller skadeståndsmålet så måste det drivas av en anhörig. Om ingen gör sin röst hörd, om ingen får betala för detta, så kommer den här typen av kliniker bara att fortsätta som tidigare, säger Hasan.
Åklagarmyndigheten visar sig husera i en gigantisk byggnad och säkerhetspersonalen tar genast hand om Hp-fotografens utrustning. Hasan Gürbüz är väl bekant med lokalerna och hittar snabbt fram till rätt åklagarkontor. Vi ombeds att vänta utanför, medan han går in med pappans fullmakt.
När han kommer ut igen syns det tydligt att det inte gått som han tänkt sig. Åkla
garen är sjuk och advokatens första besked är att vi måste vänta tills hon är tillbaka. När han märker hur besvikna vi blir, och frågar om det verkligen inte finns något annat sätt att få ut förundersökningen, försvinner han bort i en korridor.
”Ingenting är omöjligt i Turkiet”, säger Fatma uppmuntrande. Och hon har rätt. Några minuter senare återvänder advokaten tillsammans med en ung kollega – och förundersökningen. Vi får en relativt tunn bunt papper i handen och går till ett kafé för att gå igenom materialet.
Hasan Gürbüz läser och hummar, läser och hummar. I förundersökningen finns bland annat bilder från hotellets övervakningskamera, förhör med hotellpersonalen, en ”brottsplatsundersökning”, förhör med Jeanettes pojkvän, ett obduktionsprotokoll och ett rättsmedicinskt intyg. På fyra sidor redogörs för olika skador på Jeanettes kropp och att det totalt gjorts fem snitt under operationen, men slutsatsen blir att underlaget ska granskas av ett expertråd, som sedan ska fastställa dödsorsaken.
– Men här finns inget underlag från varken Atlassjukhuset eller Estherian Clinic. Om det rättsmedicinska expertrådet inte får del av det underlaget så kommer de ju inte att kunna göra rätt bedömning. Och de kan bara få del av det om åklagaren begär in det, säger advokaten upprört.
När han går över till att läsa polisförhöret med pojkvännen svallar känslorna på nytt:
– Förhöret avslutas med att han säger ”Min flickvän Jeanette opererades med kunskap om riskerna. Jag håller ingen ansvarig. Jag har inga klagomål mot någon”. Jag har väldigt svårt att tro att han har sagt så! säger advokaten.
Vi ringer till Jeanettes pappa och berättar vad vi just läst. ”Det är ju skitsnack”, säger han. HP får också senare kontakt med pojkvännen, som berättar att han var i chock när förhöret hölls och inte minns exakt vad han sagt, men att han absolut inte menat att Jeanettes död inte skulle utredas.
Den stora frågan blir varför åklagaren inte ansträngt sig mer. Som Jeanettes pappa tidigare påpekat så har varken turkisk polis eller åklagaren kontaktat honom och inte heller intresserat sig för de bilder och textmeddelanden som fanns i Jeanettes mobil. Nu visar det sig att åklagaren inte ens begärt in underlag från Esteherian Clinic eller journalen från sjukhuset. Hasan Gürbüz funderar högt:
– Jag tror det finns två tänkbara scenarier. Antingen har den här åklagaren inte särskilt lång erfarenhet och har inte förstått att det kan handla om ett brott. Hon kanske också är överhopad med ärenden och har tagit fasta på det som står i förhöret med pojkvännen. Hon tycker kanske inte det finns något att gå vidare med.
– Det andra scenariot är att kliniken eller sjukhuset försökt påverka utgången. De står ju inför en risk att dömas för brott, förlora sina certifikat och få betala stora skadestånd.
Tolken Fatma stannar upp i översättningen:
– Han använder inte ordet ”muta”, men säger att det finns en liten risk att ”det har betalats ut pengar”.
Hasan Gürbüz fortsätter:
– Det här är allvarligt. Självklart ska utländska patienter kunna få rättvisa i Turkiet. Utan en journal vet vi inte vem som opererade Jeanette, vem som skrev ut henne, vilka metoder man använt eller vilka narkosmedel. Vi vet ingenting.
När vi lugnat ner oss blir det ett nytt telefonsamtal till pappa Håkan. Han låter inte särskilt överraskad över bakslaget:
– Det viktigaste är egentligen inte att en enskild läkare eller klinik straffas. Försvinner en så återstår ändå hundratals andra. Det är hela systemet med skönhetsturism som måste förändras, säger Håkan.
HP har, via mejl, flera gånger försökt nå ansvariga på både Estherian Clinic och Atlassjukhuset, men inte fått något svar.
När vi återvänt till Sverige kommer däremot goda nyheter från advokaten i Istanbul. Han har besökt åklagaren igen och hon har nu begärt in journalkopior från Atlassjukhuset. Det innebär att hoppet om en rättsprocess har väckts till liv igen. Håkan och advokaten Hasan är nu också överens om att han ska fortsätta bevaka processen på plats.