Aris Fioretos är stundtals en absolut njutning att läsa
Vad kännetecknar bra litteratur? Det är en frågeställning som de flesta som ofta besöker biblioteket, bokhandeln eller ljudboksappen konfronteras med inför valet av nästa bok att försjunka i.
Det är också så jag förstår den grundläggande frågeställningen i författaren, översättaren och litteraturkritikern Aris Fioretos långa och vindlade essä om den rysk-amerikanska författaren Vladimir Nabokovs författarskap.
Vladimir Nabokov föddes 1899 i Sankt Petersburg och dog i Schweiz 1977, men Aris Fioretos gör redan från början klart att den som är biografiskt intresserad gör bäst i att läsa något annat – här handlar det om det rika författarskapet.
Nabokov är förstås mest känd för den ständigt problematiserade, parafraserade, debatterade och censurerade romanen ”Lolita”, om pedofilen Humbert Humbert och hans bonusdotter Dolores Haze. När den kom ut 1955 hade han redan ett långt författarskap bakom sig, främst på ryska men ett lika långt framför sig på engelska.
”Nabokovs ryggrad” är den första större studien av Nabokov på svenska, där Fioretos inte låter bilden av ”Lolita” överskugga resten av författarskapet. Fioretos har översatt åtta av Nabokovs verk till svenska, och de vindlande essäerna avslöjar en djup förtrogenhet med ett författarskap som har fascinerat Fioretos i över trettio år.
Vi lever i en berättelsens tidevarv där innehåll ständigt trumfar form. Här finns då äntligen någon som får och tar utrymmet att diskutera form, innehåll, struktur och stil.
Det är stundtals en absolut njutning att läsa! Samtidigt lider boken som helhet av det som gör varje essä så pass intressant – det vindlande, infallsrika och överraskande kompositionerna gör det lätt att tappa orienteringen i helhetens 389 täta sidor (exklusive en utförlig tidslinje över författarens liv och en utförlig notapparat).
I de noggranna utläggningarna av Nabokovs litteratursyn blir det ibland oklart om det är Nabokov eller Fioretos som talar; och jag blir tveksam till den skarpa uppdelningen mellan ful och fin litteratur. Men som helhet är det lika roande som upplysande läsning.
Två bilder återkommer för att beskriva litteraturens funktion och verkan. Det sistnämnda är Nabokovs kvalitetsmått som Fioretos ständigt återvänder till, när Nabokov säger till sina studenter på prestigefyllda universitetet Cornell i USA att det varken är med hjärnan eller magen man känner igen en bra roman, utan med ryggraden.
Det är en bild som är tillräckligt vag för att vara lätt att hålla med om, men alltför vag för att vara ett uppenbart riktmärke. Och förmodligen säger ryggradskänslan mer om läsaren och dess reaktioner än om det aktuella verket i sig.
För lika mycket som ”Nabokovs ryggrad” handlar om god litteratur, undersöker Fioretos här vad som kännetecknar en god läsare.
En ledtråd finns i den andra bilden som återkommer. Det handlar om vad som finns bakom den ytliga berättelsen i en roman, vilka nya mönster som framkommer när en karta viks dubbel.
Vid omläsning av en roman framstår ofta detaljer i ett helt nytt ljus, och den roman som förmår utnyttja detta till fullo, är den som förmår framkalla Nabokovs ryggradsreaktioner. En bra roman är den vars mening framkommer först vid en andra läsning.
Först då kan man börja se detaljerna i ett förklarat ljus. Därför är en bra läsare den som läser omsorgsfullt – och efter avslutad läsning genast börjar om från början. Se där en litterär moral för vår jäktade tid.