Vi avlar sönder våra franska bulldoggs – underbart fint gjort

Häromdagen kom jag över en matnyttig, frisk artikel i tidningen The Guardian. Den handlade om en fransk bulldogg som hette Elton. Den lille hunden hade vunnit en nationell skönhetstävling – trots att han inte hade några synliga näsborrar. Eltons ansikte var också ”fullständigt konkavt”, alltså en inåtbuktande grop av kött och brosk.

Detta utseende ger vanligtvis en hund svåra andningsproblem. Men samtidigt blir den underbart söt, något som uppfödare har noterat under en längre tid.

Med lille Eltons vinst går utvecklingen åt fel håll, påstår ändå somliga i artikeln. Journalisten Jemima Harrison, som undersökt hundavel i flera dokumentärer, kommenterar nyheten på följande vis: “En fruktansvärd dag för rasen. Jag är förstörd”.

I en debattartikel i samma tidning kallar en anonym veterinär den franska bulldoggen för “en anatomisk katastrof”. Den enda gången rasen inte har svårt att andas är i nedsövt tillstånd.

Hundarna har idag så stora, fyrkantiga kranium att 80 procent inte kan födas på naturlig väg.

De får sår på hornhinnan eftersom ögonen sticker ut så långt, de har missbildad ländrygg och svaga knän. ”Hudbesvär är vanligt förekommande”, skriver svenska kennelklubben. ”Den här älskvärda hunden är drabbad av många allvarliga hälsoproblem”, menar Anicura på sin hemsida.

Vissa tänker nu: det måste vara svårt för en sån här hund att må bra. Det måste vara svårt för en sån här hund att leva på ett värdigt sätt. Kanske borde vi sluta avla bulldoggen, eller till och med förbjuda den som husdjur. Men dessa människor kan givetvis inte ha mer fel.

Ingenting är bättre för hundar än att vara tillsammans med oss människor. De är våra trofasta kamrater. Vi köper foder, små mösssor och tygben till dem. Vi älskar våra hundar, och i synnerhet älskar vi bulldoggs.

Alla har vi människor någon gång yttrat den klassiska frasen: Tänk, att få äga ett djur som bara delvis kan andas.

Franska bulldoggs säljs idag för 25 000 kronor, och rasen har aldrig varit lika populär. De köps av rika, långlemmade människor som luktar frukt och sommarhus. Omsorgsfulla individer med mycket tid.

Är inte detta ett fint liv för en hund, så säg? Även om den har skummig, grå blick och permanent syrebrist i hjärnan? Även om den har ett skelett som tycks tillhöra något satanistiskt, krumt sagoväsen?

Tänk vad bra man har det som bulldogg i Sverige idag! Man får en familj och ett hem. Man får leka med feta, arga barn och andas tungt på någon veranda i Örgryte.

Man skäller kanske lite när en enorm lastbil kör förbi utanför. Genast blir man slagen extremt hårt över skallen av en stor, sällskaplig knytnäve. Det krasar elektriskt i mitten av huvudet.

Människan tycks överlag söka sig mot, hur ska vi uttrycka oss, ett fullskaligt slaveri av alla varelser på jorden. Vad är det vi gillar med detta, kan man undra?

Kanske handlar det om pengar, eller för den delen tristess. Man sitter hemma och är lite otålig. Det sticker i benen.

Vad göra av all sin tid? Men så ser man en grupp med schimpanser och vill direkt skjuta in nervgift i deras testiklar, för att se om läkemedelsbranschen skulle kunna använda resultaten.

En hord med springbockar passerar utanför fönstret! Känner man inte ett omisskännligt behov av att splittra dem med en enkel, smakfull hybridmissil? Senare under dagen går man förbi en hund ute på gatan – och vill direkt avla deras ansikte till en bucklig köttstrut. Det är inte så konstigt.

Jag vill därför be folk sluta klaga över franska bulldoggs, skönhetstävlingar och trånga kranium. Avlingen av dessa hundar fortlöper utmärkt.

Personligen skulle jag någon gång vilja ha en helt vanlig fransk bulldogg: men utan huvud. Torso, strupe samt ben – och gärna inget mer än så. Det vore fint om det gick.