West of Eden lyfter Jack the rippers offer ur historieböckerna
West of Eden
”Whitechapel) (West of music)
Göteborgssextetten West of Eden har funnits i över ett kvarts sekel och har sedan länge funnit sitt sätt att göra folkpop med rötterna på de brittiska öarna.
Orkestern har dock sällan stannat vid att ”bara” spela låtarna utan hela tiden hittat nya tematiska grepp. Ofta med ambitionen att knyta ihop det keltiska med det göteborgska.
Drivande är Martin och Jenny Schaub, musikerpar, berättare och projektledare.
Martin jobbar mycket och varierat och har en tydlig kärlek till musikaler och musikteater. Han är en ambitiös och lyhörd arrangör men har också ett utvecklat nervsystem för effektiv och gärna elegant popmusik.
Den främsta förebilden är Paddy Mcaloon och hans Prefab Sprout vilket hörs i de poppigare låtarna.
Sångerna på West of Edens nya album utspelar sig i 1880-talets London. Det är en fattig, smutsig och våldsam plats. 1888 härjar seriemördaren Jack the ripper i Whitechapel, stans allra fattigaste område.
West of Eden berättar om kvinnorna som mördades. Kate Edwards, svenskfödda Elisabeth Stride och Mary Jane Kelly får sina liv berättade i de nyskrivna sångerna och lyfts därmed också upp ur historieskrivningen där de tidigare nästan alltid reducerats till enbart offer.
Det är ett bra projekt som går att knyta till vår egen tid där kvinnor som mördas, i verkligheten och på film, fortfarande nästan alltid skildras som just bara mordoffer.
Med det sagt är det ingen enkel sak att gestalta historiska personer på platta. Det kan lätt antingen bli uppsträckt och teatralt eller för mycket av roliga timmen.
Stefan Andersson hittar ett sätt att göra det bra och innerligt. De dramatiserade och bitvis buskisaktiga delarna i SVT:S ”Sveriges historia” illustrerar hur det kan gå fel.
West of Eden däremot sätter knappt en fot fel på hela skivan. De kan detta. Och musikaliskt är det extra inspirerat.
Banjo-mannen Ron Block från Alison Krauss band Union station och John Mccusker som spelar spelar fiol med Mark Knopfler gästar på skivan men det är mest en bonus.
Delar av inledande ”Whitechapel blues” skulle kunna vara Black Sabbath eller Led Zeppelin. Eller till och med en dramatisk Iron Maiden-låt.
”Read all about it” kombinerar ett finurligt arrangemang, en öppnande refräng och ett fint fiolsolo.
”The register of shame” snuddar vid Emmylou Harris samarbeten med Daniel Lanois medan ”Mudlarking” är en effektiv popdänga, i ”Dark Annie” går man fullt ut folkmusik och ”Sweet violets” är en ömt balanserad ballad.
Det finns delar av den omfångsrika keltiska och iriska musiken som jag tycker är för mycket av atmosfärisk kristallbutiks-muzak.
I andra änden av pendelrörelsen hittar vi påfrestande punkband modell Dropkick Murphys.
West of Eden däremot har en distinkt och krispig klarhet vilket betyder att de kan kosta på sig att vara såväl sentimentala som skrålande utan att tappa bort sig när de nu träffat en alldeles uppenbar formtopp.
West of Eden däremot har en distinkt och krispig klarhet vilket betyder att de kan kosta på sig att vara såväl sentimentala som skrålande utan att tappa bort sig