Hemlös i nära tre år – i Tvååker fick ”Tobbe” en andra chans
När Tobias Simonsson befann sig på den absoluta botten flackade han omkring som hemlös på gatorna i Göteborg. Det handlade om att överleva från dag till dag. – Hungern var det värsta. När man spyr utav hunger, det är ingen höjdare, säger Tobias Simonsson,
Tobias Simonsson har nära till jobbet. Hans lägenhet ligger en utspark från idrottsplatsen i Tvååker. – Jag har inte städat, men hoppas det går bra ändå, säger han och gör plats runt ett bord mellan köket och bäddsoffan.
Här bor han sedan 2019 tillsammans med två av sina fem barn, tvillingarna som är fjorton år. Samt katten Alfons.
– Jag kom hit för mina barns skull. Först till Stråvalla (2015), sen hamnade vi här. Jag har fått egen vårdnad och har kämpat med mig själv och mitt gamla missbruk i nästan 35 år. Det livet har jag lämnat, säger Tobias Simonsson.
Han bär på en historia som andas ”livets hårda skola”. Uppväxten i Backa i Göteborg med mamma och tre systrar. Pappan var aldrig närvarande.
– Han dog förrförra julen. Jag har skrivit brev men han har aldrig velat ha kontakt. Jag har pratat med hans gamla fru, säger Simonsson.
Tobias var som ung lovande fotbollsmålvakt i Hisingstads IS.
Simonsson är född 1969 och berättar hur det var att växa upp på 70-talet.
– Jag levde inom Göteborgsmaffian. Det var stora pokerhögar på köksbordet. Tiotusenlappar på den tiden. Mamma hyrde ut köket och fick vinst från potten. Man fick alltid nya saker. Inte undra på att jag blev som jag blev. Man hade alltid mer pengar än alla andra ungar på gården.
Det förekom spel och smuggling nere i hamnen vid de spanska båtarna. Själv har Tobias suttit i fängelse för narkotikabrott och grov varusmuggling.
– ...och lite andra saker man åkt in för. På den tiden var det hårdare än vad det är idag.
Han skulle fylla 21 år när han fick sitt första fängelsestraff. Totalt har han suttit inne motsvarande ett decennium i tid. Längsta straffet var tre år.
– Samtidigt har man levt dubbelliv. Jag har alltid jobbat, men så spricker allt, säger Tobias som är utbildad glasmästare och även jobbat på båtvarv och flyttfirmor.
För att finansiera missbruket gjorde han inbrott.
– Eller förberedde åt andra. Att reka. Jag tog några larm åt dem. Som gammal glasmästare kunde jag ta den vägen med...
Efter ett långt samboförhållande gick Tobias igenom en separation. Parhuset såldes. Han köpte istället hus i Gråbo.
De följande åren handlade om en sak - att inte dö.
– Ibland åkte man hem till mamma och knackade på som ett jävla vrak. Då vägde jag kanske 60 kilo. Det är det där med stoltheten - att begära hjälp. Det är inte många som fixar det.
Tobias drev omkring. Han hittade kanske ett källarförråd för natten eller ett vindsutrymme.
– Jag har sovit i wellpappcontainrar. Det är gott när det är vinter. Det handlar bara om att överleva. Det bästa var när de skottade Avenyn och snön smälte, då kunde man hitta guldringar och pengar. Man måste vara kreativ för att klara sig. Det gäller att hålla sig igång, är du kall kan du inte sätta dig ner, för då dör du. Hungern var det värsta. När man spyr utav hunger det är ingen höjdare.
Själv har han varit nära att drunkna tre gånger. Kört streetracing nattetid på motorcykel och blivit knivhuggen i ryggen.
– Av min barndomskamrat. Det var inte långt ifrån hjärtat. Helt utan anledning, men han hade käkat piller.
Där och då bestämde sig Tobias Simonsson att det fick vara nog.
– Jag sa nu orkar jag inte med det längre. Då tog jag mina barn och åkte ner hit.
Under tiden har han kämpat med vårdnad av två av sina andra barn – också de tvillingar! Dessutom har han haft fajter med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. När det var som mörkast kom ett telefonsamtal. På andra sidan linjen frågade ordföranden i Tvååkers IF:S herrsektion, Mikael Ekvall, om Tobias ville kliva in som materialförvaltare för Ettan södra-laget. Han tackade ja och sprang ner till idrottsplatsen!
– Det betyder allt. Hade jag inte haft klubben hade jag nog inte suttit här idag. Det är mitt liv. Klubben har lyft upp mig så jag kan bli människa. Är jag på dåligt humör, mår illa eller har sug efter narkotikan igen – är jag där nere (på Övrevi) så tappar man det!
”Tobbe” tar sitt uppdrag på största allvar. Det är ordning och reda i betydligt större utsträckning än hemma i lägenheten.
– Jag tar hand om gubbarna och deras kläder. Tvättmaskinen går för 24 man, jag skurar toaletter och håller rent i omklädningsrummet. Jag är en fixare, har alltid varit det, säger Simonsson som nu även är vaktmästare på 25 procent.
Tvååkers IF betyder mycket, men det gör även IFK Göteborg. Han har rest land och rike runt. Även när Blåvitt var stora i Europa. På väggen syns bilder från Blåvitts Uefa-cupguld 1987 och när Sverige mötte England på Wembley året efter. Där
Hade jag inte haft klubben hade jag nog inte suttit här idag. Det är mitt liv. Klubben har lyft upp mig så jag kan bli människa. Tobias Simonsson
finns också en tavla på Fiorentina med Glenn Hysén. De har ett nära band. Och när sonen Hysén var i Tvååkers IF blev det ju fajt om smeknamnet.
– ”Tobbe” heter jag, du får byta, sa Hysén.
– Nej, det är jag som är äldst, svarade Simonsson.
Kan du sakna den gamla tiden?
– Värmen. Den finns inte i dag. Det kamratliga. Det är mer att folk stirrar ner i sina telefoner nu. Många som var med då finns inte längre. Sedan jag flyttat hit 2015 har jag varit på nio begravningar. Jag orkar inte gå på fler. Jag har även varit på begravningar för kamraters barn, som missbrukat de med.
I en garderob hänger något speciellt – en skottsäker väst.
– Man fick ha den på sig ibland när man hälsade på någon som hade folk efter sig, säger ”Tobbe” och fortsätter:
– Det var när man kände att det var ”hett” i stan. Det betyder inte att jag var involverad eller skulle göra något. Ibland handlar det bara om att man är på fel ställe i fel läge.
Tobias tycker att det varit en sjuk utveckling när det gäller droger.
– När jag började fanns det två eller tre stycken i hela Göteborg man kunde handla av. I dag räcker det att gå utanför dörren så finns det.
Klubbens materialförvaltare vill göra något åt saken. Han har redan försökt prata förstånd med ”kidsen” som hänger utanför Övrevi som han sett med lustgas.
– Man vill ju ta tag i de här ungarna och få dem till klubbstugan. Kanske kan man samlas två gånger i veckan och spela pingis eller baka lite, så de har en tryggare punkt. Det finns ju bara fritidsgården men en del måste gå hem klockan sex och enligt mitt sätt att tänka så är det fel.